EU bakom problemen i Ukraina

Marine Le Pen må vara en av Europas mest kända högerpolitiker med ett främlingsfientligt program på agendan, en ideologi som den här bloggen definitivt inte delar. Men hon är också en stark motståndare till EU, inte minst deras utrikespolitik och har på senare tid kommit med hård kritik mot EU:s agerande i Ukraina.

- EU:s ledare förhandlade fram ett handelsavtal med Ukraina som i princip tvingade landet att välja mellan Europa och Ryssland. Vi visste att det skulle få konsekvenser.

Le Pen menar i en intervju i tidningen Le Monde att EU ställde ett ultimatum på Ukraina att välja sida vilket blev upprinnelsen till den blodiga konflikt som nu utspelas i landet. Samma typ av kritik 
framfördes redan i våras av socialdemokraten Helmut Schmidt, tidigare regeringschef i Tyskland i en intervju i tidningen Bild. Där menade han att EU i förhandlingarna om ett samarbetsavtal med Ukraina – som egentligen skulle ha undertecknats hösten 2013 – på ett farligt sätt har tvingat Ukraina att ta ställning mellan öst och väst, alltså mellan Ryssland och EU, och att EU valt en väg som påminner om det som hände när Europa 1914 fördes in i första världskriget.

Att situationen i Ukraina är kaotisk går inte att förneka, men skulden ligger
enligt den gängse mediabilden på en helt annan part: Krisen är orsakad av de av Ryssland understödda ukrainska separatisterna och därmed i slutänden av den ryska presidenten Vladimir Putin som helt fräckt annekterade Krimhalvön i somras. Några timmar efter nedskjutningen av det malaysiska passagerarplanet i juli i år lade vår dåvarande utrikesminister, utan detaljkunskap om händelseförloppet, i ett uttalande all skuld på separatisterna och ryssarna.

Att det är missvisande att försöka ge en svart/vit bild av utrikespolitiska kriser vet vi från tidigare konflikter. Ändå blir beskrivningarna i våra medier allt mer svart eller vit. I takt med att mediebolagen stramar åt sin ekonomi blir utrikeskorrespondenterna allt färre och tidningarna tvingas förlita sig på frilansjournalister och nyhetsbyråer. I stället för en nyanserad rapportering av en händelse öppnas möjligheterna för berättelsen som bygger på en ensidig syn på ett händelseförlopp, och som ofta omfamnas av den drivande parten i en konflikt för att forma opinionerna för sina egna syften. Resultatet blir en sorts pr-journalistik som står nära propagandan, där läsarna serveras ensidiga artiklar fyllda av slagord där de onda och goda pekas ut på ett onyanserat sätt utan att bakgrund och källkritik får plats i skildringen.
I berättelsen om Ukrainakonflikten blir Putin en ond eller till och med galen ande, som sluppit ur flaskan och vill expandera sitt ryska rike, kanske ända till Sverige, medan det faktum att EU och Nato under 20 år utökat sitt revir med medföljande militärbaser österut till att omfatta i stort sett hela det gamla östeuropa inklusive Baltstaterna, och nu hotar Putins ryska hjärteland, knappt ens nämns i en bisats.
Vem är det egentligen som rycker fram, och vem är det som har anledning att frukta vem, det är frågan som konstigt nog nästan aldrig ställs. Men ser man till vad som uppnåtts står det klart att berättelsen om det ryska hotet snabbt har lett till en Natooffensiv med nya militärbaser i öst, en specialdesignad snabbinsatsstyrka som kan sättas in med kort varsel och en ny uppsättning krigiska EU-ledare.
I Sverige har det frammanade hotet från Putin lett till nya försvarsbeslut och att Sverige står beredda att ta emot Natotrupper på svensk mark utan att svenska folket haft en chans att ta ställning i ärendet. När avtalet formellt slöts på Natomötet i Wales var dokumenten hemligstämplade. Riksdagen kommer att rösta om frågan senare i höst.
En annan sak som står klar är att berättelsen, om den sprids på rätt sätt i medierna, kan fungera ytterst effektivt som en opinionsbildande kraft utan att möta mycket opposition. De som står bakom den vet mer än någon annan hur mycket den är värd.