NATO, NATO, NATO sjunger kören, ledd av den högdragna Excellensen Carl, lysande gestaltad av Ariette Opheim. Formuleringarna och den lätt skorrande aristokratsvenskan är perfekt pitchade när han läxar upp försvarsminister Karin som varit så dum att hon, för att stötta den rysshatande utrikesministern, finansierat en bombattack på en gammal finlandsfärja precis i samma stund som socialdemokraterna beslutat sig för att hålla sin länge emotsedda kickoff på Östersjön - naturligtvis på samma färja.Även om det är en fars, där familjepappan Olle Olofsson som har en bärande roll som fas 3-deltagaren som av Arbetsförmedlingen anvisas ett jobb som muttersamlare i fartygets lastrum och blir vittne till århundradets politiska intrig, också blir en symbol för en bredare samhällskritik mot de senare årens sociala nedskärningarna, kan man inte låta bli att ställa sig frågan om det var så här det gick till i oktober?
Var den en politisk intrig vi bevittnade när vi föjde u-båtsjakten i Kanholmsfjärden? Nu sågs ju inga ubåtar till och ingenting sprängdes, och till skillnad från i pjäsen dök inga hotfulla ryssar upp. Medierna, däremot, hade en högtidsstund med ett historiediktande a la Ian Fleming, som sällan sett sin like i svensk press. Victor Ståhl Segerhagen gör ett perfekt och elakt porträtt av PK, den jazziga och cyniska företrädaren för den tredje statsmakten, som omger sig med vackra, kattögda journalistpraktikanter och med hjälp av Carl i sista stund räddar sitt arsle från den lede fi. Troligen för att återvända till redaktionen och skriva ihop en rafflande historia om den havererade färjan och hotet från den grymma ryssen som gör att Sverige omedelbart måste söka stöd hos militäralliansen NATO.
Om kriget kommer är en fartfylld och sevärd historia med verklighetsanknytning, politisk teater med band till 70-talets politiska kabaréer men med ett tydligt formulerat budskap från 2010-talet.
