Kul på Fridhems folkhögskola i Svalöv

Fridhems folkhögskola är Sveriges största internat. Ett tiotal kurser i så olika ämnen som skrivande, fotografering, måleri, silversmide, kreativt broderi och Skånes historia pågår samtidigt i den stora folkhögskolan i  byn Svalöv mitt på Skåneslätten. 

Jag är på folkhögskola för första gången i mitt liv, och gud så spännande det är.  Och lite jobbigt också. Vi bor alla på internatet med hus som heter  saker som Sydhem, Västhem och Nordhem. Mitt hus är i mörkrött tegel och ser ut som ett klassiskt skånehus medan en del andra hus mer ser ut som moderna radhuslängor. I mitten ligger en fantastisk trädgård som en gång varit en fruktträdgård med en terrass där man kan inta både frukost, lunch, och middag. I morse samlades vi alla i matsalen för att få en introduktion i de olika kurserna av en skojig kille som hette Daniel, och bli presenterade för handledarna. Min handledare är en mörk skönhet i eleganta, svarta kläder som heter Katarina Karp och som är expert på kreativt skrivande. Eleverna har väldigt blandad bakgrund, både unga och gamla, erfarna skribenter och såna som aldrig skrivit förr. Lilla rödhåriga Tilda är den smartaste av oss, hon skriver fanfiction (egna slut på serieböcker) med en jäkla energi och är säkert ett författarämne i vardande. Två övningar har vi fått skriva idag och nu kämpar jag med en text om en konflikt som kräver uppmärksamhet och fokus. Klockan åtta är det dessutom en humorshow i aulan som man bara inte kan missa. Kvällsaktiviteterna anses nästan ännu viktigare än det man gör om dagarna verkar det som och man vill ju inte utebli från en sån spännande aktivitet. Mer om livet på Fridhems folkhögskola i morgon.

Trump for president

Så har vi nått Q2, nådens år 2017, och det senaste amerikanska presidentvalet är avklarat. De här antagandena gjorde jag för inte så länge sen och tycker att de fortfarande håller för en publicering på min blogg. För jag fick ganska rätt. Läs bara:

Valet har stötts och blötts i över ett år, det började med att de två partierna republikaner och demokrater skulle nominera varsin presidentkandidat. Kandidaterna, den f.d. presidentfrun och utrikesministern Hillary Clinton, den radikala senatorn Bernie Sanders, mammas pojke Jeb Bush och fastighesmagnaten Donald Trump nagelfors i våra medier dag efter dag som om det vore fråga om ett svenskt kommunalval och vad som hände i resten av världen föll i glömska, åtminstone ända tills Brexit-omröstningen förebådade Storbritanniens utträde ur den europeiska unionen. Spanska val som resulterade i politiskt stillestånd, ett sönderbombat Syrien, ett misslyckat statskuppsförsök i Turkiet, jordbävning i Italien, vad väger väl det mot ett amerikanskt presidentval? Som slutade i en storm av sällan anat slag, åtminstone i medierna där de 400 svenska USA-experterna (enligt Jan Guillou) förutspådde en total triumf för Hillary Clinton, USA:s första kvinnliga president, men istället stod där med Trump på halsen.

Frågan om hur det är möjligt att flera hundra journalister som är utsända att bevaka ett val i världens enda stormakt på andra sidan Atlanten kan ha så fel har inte analyserats i någon större utsträckning av förståeliga skäl. I stället fortsätter man i samma djävul/ängelspår som man tidigare trampat upp. Även om hyllningarna till Clinton klingat av så finns det ingenting som kan dämpa den ondska som läggs på Donald Trumps axlar. Han kallas populist, rasist, ja till och med antisemit, trots att alla vet att den amerikanska presidenten inte kan vara judehatare, det går bara inte. Han jämförs med Hitler och Mussolini, han förutspås ruinera den amerikanska ekonomin , välta FN och sända världen in i en ännu snabbare nedåtgående spiral när det gäller klimatet. Dessutom tänker han ta ännu fler kvinnor på kussimurran i sitt överdimensionerade presidentrum. samtidigt som aborträtten ska upphävas.  Ja, så där håller de på, dag efter dag, precis som ett gäng pts-skadade rhesusapor.

Frågan om Trumps ondska är rätt akademisk och nu ska jag säga vad jag tror. Jag tror att Donald Trump blir en klassisk republikansk president. Han kommer att sänka skatten för att gynna näringslivet och de rika enprocentarna, som han själv tillhör. Han kommer att gå industrin, framförallt olje- och krigsindustrin tillmötes och fortsätta krigen i det strategiskt viktiga Mellanöstern, kanske startar han ytterligare ett krig, denna gång med Iran. Däremot är det inte otroligt att han röker fredspipa med Vladimir Putin (man ska aldrig strida på två fronter samtidigt), något som får rysshataren Stefan Löfven att gå i taket. Han har ju satsat på den liberala eliten som ser USA som en dörrstopp för rysk expansion västerut och har svårt att anpassa sig efter en ny världsbild. Taskigt för Steffe som såg sig som landets främsta vapenförsäljare och nu inte vet vilket ben han ska stå på i stormaktskonflikterna. Trump kommer att släppa vapenhandeln  i det egna landet fri så att ännu fler amerikaner kan skjuta ihjäl varandra på skolgårdar, arbetsplatser och shoppinggallerior (redan på gång). Kanske går han de kristna tillmötes och totalförbjuder aborterna, en fråga som i så fall kommer att stötas och blötas under en lång tid  Washington. Han kommer att hålla Guantanamo öppet för "islamiska terrorister", kanske till och med utvidga fängelset. Ytterligare en fråga som ligger the Donald varmt om hjärtat är muren mot Mexico för många miljarder dollar och frihandelsavtalen som han tyvärr kommer ha svårt att riva upp då han måste ha kongressen med sig. Och så är det miljön, där han omedelbart vill riva upp klimatavtalet som beslutades i Paris förra året och slopa en mängd andra lagar som skyddar miljön. Den nedåtgående spiralen i världens mäktigaste land fortsätter med andra ord att snurra åt precis samma håll som den gjort under hela 2000-talet.

Dagen efter terrorn

Lördagen efter terroristdådet, fredagen den 7 april 2017. Stockholm känns nästan onaturligt tyst idag. Många affärer är stängda. Uppgången till T-centralen är stängd. Varuhuset Åhléns är stängt. 

Stockholmarna lämnade blommor och

 tände små ljus för att hedra offren för

terrorismen.

Framför avspärrningarna till Drottninggatan har de byggt upp en blomstervägg prydd med allehanda blomster inhandlade från Hötorget. Nedanför muren av blommor brinner små ljus. Människor står i kö för att få lämna sitt bidrag och visa sin medkänsla med offren och deras familjer. Jag sticker in mina två vita rosor i en av metallramarna samtidigt som jag lyssnar på den engelskspråkiga speakern för något Tv-bolag som berättar om det ”gigantic flower edifice” som byggts upp i Stockholm efter terrorattacken. Det är ett stort intresse för dådet, även internationellt, har jag förstått.

Jag strövar vidare ner mot Sergelarkaden och stöter på ett gäng poliser som verkar vara extrainkallade från andra delar av landet, den där typen utanför Sergelpassagen låter som om han kommer direkt från Västgötaslätten och han vet ju inte ens var närmaste uttagsautomat finns (det finns ju för övrigt inte många kvar då bankerna inte vill hantera kontanter). Hoppsan! Det verkar vara många reor idag men vem har lust att handla en sån här dag? Några är det visst. Tar mig ner till plattan där de flesta affärerna är stängda.  Det är bara duvorna som är aktiva, de flaxar omkring och kuttrar som om det inte fanns en enda terrorist i hela världen att frukta.

Det är en uzbekisk flykting som körde den där lastbilen nerför Drottninggatan säger dom. Han uppmärksammades på pendeltåget från Märsta och infångades efter en vild jakt ner mot en sjö. Man undrar ju varför han gjorde det, om han nu gjorde det. Ett katastrofalt dåd med fyra döda och 15 skadade. En stulen bryggeribil från Spendrups som blev ett dödligt vapen i händerna på en mentalt instabil person, eller var han en IS-terrorist? Vissa verkar njuta av att döda andra. Är det ett sätt att hämnas för blodbadet i Mellanöstern så träffar han ju lite fel när han ger sig på oskyldiga medborgare kan jag tänka.

Samtidigt begravs 100-tals invånare i irakiska Mosul under sina sönderbombade hus medan Trump beskjuter en syrisk militärbas med 59 kryssningsrobotar och minst åtta civilpersoner dör. Sammanlagt har mer än en miljon människor dött av våldet i Mellanöstern sedan Bush anföll Irak 2003. Flyktingströmmarna är de största sedan andra världskriget och i en akt av omvänd solidaritet har EU beslutat sig för att knappt släppa in några alls. Samtidigt ökar vreden hos den förtryckta muslimska befolkningen i väst och många arbetslösa unga män reser till Mellanöstern för att strida för de inhemska motståndsgrupperna – och hamnar därmed på kollisionskurs med de länder som en gång blev en säker hamn för dem och deras föräldrar. Och under moderländernas torra jord kokar det svarta guldet – oljan. I denna giftiga mix sitter Sverige som i ett skruvstäd, trängda av EU:s maktapparat och ett allt våldsammare USA, beroende av en stark export för att bibehålla sitt välstånd. Alltmer i centrum för händelseutvecklingen, alltmer indraget i världens konflikter. USA bombar skolor, moskéer och sjukhus, ja till och med FN-konvojer, i sex ökenländer, ryssarna bombar nästan lika mycket, samtidigt som de försöker undvika att kollidera med varandra. Våldet leder till att flyktingströmmarna ökar. Hatet från både gamla och nya medborgare här i väst som upplever sig hotade och förfördelade ökar och krockarna är oundvikliga. Våldspiralen trappas upp steg för steg och de mänskliga rättigheterna får stryka på foten. Öga för öga, tand för tand verkar vara filosofin för dagen. Hårdare tag, fler poliser, fotbojor på papperslösa flyktingar. Är det verkligen så vi vill leva? De flesta tänker nog som jag, att vi måste trappa ner våldet, stoppa krigen och hitta en lösning som leder till ett fredligare och mer solidariskt samhälle, även för oss här i väst. Då vi återigen kan ströva längsmed Drottninggatan en ljummen aprildag utan att frukta en desperat våldsmans missriktade hatattacker. Och det är bråttom…