Empatibloggen: oktober 2013

Varför finns det så få kända svenska kvinnliga konstnärer? Den frågan försöker man besvara på utställningen Mod och modernitet på Millesgården. Kanske var kvinnorna mindre aktiva när det gällde att marknadsföra sin konst? Kanske vägrade männen att släppa fram dem till de viktiga utställningarna av rädsla för konkurrens? Kanske tappade de sitt fokus när de fick hem och familj? Oavsett vilket så kan man konstatera att det varken saknades mod eller talang bland svenska konstnärinnor som levde och verkade i början av förra seklet. Friheten att måla var något nytt som framförallt förunnades döttrar ur borgerskapet och adeln, som hade råd och möjlighet att resa till Frankrike för att utbilda sig. För det var i Frankrike, med centrum i Paris och målarbyn Gréz-sur-Loing som de flesta slog sig ner. Bland de som fann sin väg till konsten under vistelsen i Frankrike fanns så olika personligheter som Siri Derkert och Hanna Pauli. När de kom hem igen fick de dock ofta svårigheter att utveckla sin konst på grund av slutna manliga kotterier som styrde och ställde över konstlivet i Sverige. Vissa, som t.ex Olga Granner (gift med Carl Milles), fann vägen in i äktenskapet och lät sitt konstnärskap bli ett bihang till rollen som hustru och värdinna. Andra, som Anna Riwkin och Molly Faustman blev mångsysslare som fotograferade och skrev reportage och böcker för att överleva. Ytterligare andra, som Sigrid Hjertén (gift med Isaak Grünewald), flydde in i sjukdomen.

En särställning intar Landskronaflickan Nell Walden som gifte sig med Herwart Walden, ägare till konstgalleriet "Der Sturm" i Berlin. Hon återvände så småningom till Sverige där hon fortsatte att måla i expressionistisk stil och blev vår första medvetet abstrakta konstnär.

Tjugo fantastiska konstnärinnor, många av dem skickliga kolorister, finns att beskåda på Millesgården på Lidingö ända fram till 9 februari 2014. Se dem, både för deras innovativa måleri och för den fantastiska skulpturmiljön på Millesgården.