Dheepan - om Frankrikes politiska kris sedd ur en tamilsk flyktingfamiljs ögon

Många ställer sig frågande inför terroristdådet i Paris. Men faktum är att landet länge levt i en sorts lågintensivt krig med ättlingarna till invandrare från de forna Nordafrikanska kolonierna. Temat aktualiseras i Jacques Audiards guldpalmsvinnande film Dhepaan, där han skildrar de förfallna citéerna utanför Frankrikes storstäder där våld och narkotikahandel är de enda verksamheter som blomstrar, genom ögonen på några tamilska flyktingar. Filmen ger en bild av den misär och hopplöshet som finns i vissa av de franska förorterna och som leder till hat, våld och kanske till och med terrorism och borde ses av fler.

Om flyktingars utsatthet och det hårda livet i 

Frankrikes citéer handlar filmen Deephan.

Dhepaan vann, mycket välförtjänt, guldpalmen på Cannesfestivalen i våras. Ytligt sett så handlar filmen om tre tamilska flyktingar från Sri Lanka, Dhepaan, Yamili och flickan Illayaal som egentligen heter något annat och som utger sig för att vara en familj för att kunna fly kriget och bli kvotflyktingar i Europa. De hamnar i Frankrike, där de flyttar mellan olika boenden innan de slutligen hamnar i ett miljonprogramsområde utanför Paris kallat le Pré (ängen). Ett bostadsområde som har väldigt lite med ängar att gör förutom att det ligger mitt på ett fält dit man kommer via en lerig traktorstig.

Dheepan, en stentuff före detta tamilsk tiger, blir vaktmästare på området, där han får städa upp efter knarkbossarnas möten i husets föreningslokal. För knarkhandeln är det enda som blomstrar i den nedgångna förorten och varje kväll står han och hans "fru" Yalini i sitt fönster och tittar ut över kommersen, som pågår i hyreshuset mittemot. I början går Dheepans arbetet ganska bra trots skärmytslingar med områdets langare.Yalini blir uppraggad av en gängmedlem och erbjuds ett bra betalt arbete som personlig assistent åt monsieur Habib, en handikappad man som bor ensam i en lägenhet på femte våningen. Hon ska få 500 euro per månad för att ta hand om honom och kan till en början inte tro sin egen lycka.

En dag efter ett ovanligt stökigt möte i vardagsrummet, där knarkligan har sina möten, träffar hon Brahim, knarklangarnas boss, nyss frigiven från fängelset och med en fotboja som enda rörelsehinder. Brahim är vit och vacker men har farliga ögon och Yalini faller som en sten för den psykopatiska franskaraben, för, som hon säger till den allt desperatare Dheepan "du är ju inte min man". Men snart börjar det hända otrevliga saker i bostadsområdet och våldet trappas upp. Dhepaan och hans familj har hamnat i ett nytt krig, denna gång mitt i Europa.

Berättelsen om några asiatiska flyktingar och deras tillvaro i Europa känns aktuell men Jacques Audiards film handlar lika mycket om livet på Frankrikes bakgård, där många av landets muslimer lever. Vissa bostadsområden har blivit sk no go-zoner dit varken polis eller brandkår beger sig frivilligt. Här, mitt i  hopplösheten och våldet försöker Dheepan, Yalini och Ilayaal komma på fötter och hitta ett fungerande liv i ett främmande land med ett språk som de inte behärskar. Ilayaal får gå i skolan och är den som snabbast lär sig kommunicera med den nya omgivningen medan Yalini på kvinnors vis biter ihop och jobbar på. Ändå är det hon som får ta den hårdaste stöten när hon hamnar mitt i en knarkuppgörelse. I skildringen av Dheepans kamp för att rädda henne förvandlas filmen till en actionthriller i stil med något av Luc Bessons tidiga verk, Men trots det lite ryckiga tempot och trotrs att filmen är på tamil så lyckas Audiard på ett kongenialt sätt fånga både de svårigheter som möter Dheepans familj och de sociala problem som präglar dagens Frankrike. I det softade slutet så har familjen hittat en utväg och, bytt miljö helt och hållet.Vissa av citéernas unga får i stället utlopp för sitt hat på slagfälten i Mellanöstern med förödande konsekvenser, både för dem själva och människorna runtomkring.

Efter den franska tragedin: nu måste vi förlåta och gå vidare!

Paris, Ville lumière, du är ju min stad, staden där jag i min ungdom flanerade omkring bland palatsen i Maraiskvarteren och fantiserade om Frankrikes svunna storhet. Ibland kom jag ända till Place de la Bastille i det folkliga 11:e arrondissmentet, området där man i dagarna skjutit och sprängt ihjäl 129 oskyldiga människor och skadat många fler. 

Franskt nationaldagsfirande vid 

Mariannestatyn på Place de la 

Republique, centrum i området där 

terroristattattackerna den 13 novem-

ber ägde rum.

Kvarteren runt Bastille, Republique och Nation, en gång ett viktigt centrum för den franska revolutionen, var fortfarande nedslitna men på väg att lyfta och den postmodernistiska Bastiljoperan hade just sett dagens ljus. Det fanns mycket hopp om framtiden då, i början av 1980-talet. Landet moderniserades och president Mitterrand satte sina fotavtryck med ett antal ståtliga offentliga byggnader från Louvren till la Defense. Staden surrade av aktivitet och glittrade av ljus och man trodde fortfarande på Frankrikes storhet! Nu, 35 år senare, är allt förändrat. Medan människor fikade, pratade, åt och drack vid trottoarer kantade av höstgula löv så exploderade bomberna! Just i de kvarter i östra Paris där jag brukade promenera och shoppa, ägde det illdåd som hittills tagit 129 liv rum.

IS, säger president Hollande, kamikazebombare säger den franska pressen. Visst var sprickorna i det franska samhället tydliga redan då, minns attentatet mot synagogan vid rue Copernic, men nu har de blivit nästintill oöverstigliga. Marine Le Pens FN hänger som ett mörkt moln över landet och trycket på Frankrikes nordafrikanska och afrikanska minoriteter där 45 % av de unga redan idag är arbetslösa, ökar ständigt. Det är bland annat det som fått ett antal unga, franska muslimer att bli legosoldater i Syrien vilket kan vara en delförklaring till den franska tragedin som rullas upp framför våra ögon.

 Ändå frågar jag mig om det efter katastrofen finns en väg framåt, mot försoning och förlåtelse? En sak är säker, den går inte över ökat våld i Mellanöstern och växande hat mot alla muslimer utan kräver snarare ett nytt tänkande i sann kristen anda, en vilja till fred i Mellanöstern och ett försök till integration av de utstötta f.d. kolonialfolken. Om president Hollande är rätt person att inleda den förändringen är väl tveksamt, men gör man det är jag beredd att återupprepa de klassiska slagorden från 14:e juli-paraderna: Vive la France!