Sofia - vår sista kungliga klassresenär?

Så ska Sverige få en ny prinsessa, en ingift sådan denna gång. Den skandalomsusade dalkullan Sofia Hellqvist bli om en månad hertiginna av Värmland efter en storståtlig vigselceremoni i Slottskyrkan.

En bild från Svensk damtidning, jag anar en tvekan i hennes ögon. Rädsla? För visst är det modigt av någon med hennes bakgrund att ta sig an rollen som kunglighet, en av de mest traditionella i vårt samhälle.

Sofia har gjort en fantastisk karriär. På tio år har hon tagit sig från utvikningssidorna i tidningen Slitz in i den anrika kungafamiljen och lyckats bli hustru åt Sveriges enda prins.

Men kanske är det inte så märkvärdigt som vi tror. Sverige är nämligen bland de länder som har störst social rörligheten i västvärlden. En siffra som fått stor spridning är sannolikheten att barn till en låginkomsttagare också själv blir låginkomsttagare. Denna sannolikhet är 42 procent i USA men bara 26 procent i Sverige. I allmänhet ser man utbildningsmöjligheter som den största drivkraften till social rörlighet, och också där ligger Sverige bra till med skattefinansierade skolor och möjlighet att bedriva universitetsstudier med statliga lån med låga räntor.

Sofia började som utviknings-

flicka i tidningen Slitz och är
nu prinsessa. En modern

klassresenär.

Nu vill jag inte påstå att Sofia Hellqvist har nått sin position med hjälp av just detta verktyg, hon har mig veterligen ingen högre utbildning alls, men hon är ändå ett gott exempel på hur öppet Sverige har blivit på det sociala planet. Sofia har ändå gjort något ganska märkligt, hon har rivit de sociala skrankorna inom hovet och kungafamiljen. Bernadottefamiljen, som själva härstammar från en "enkel" sydfransk marskalk, har i generationer gjort allt för att förädla sitt blod och prinsessorna och drottningarna har varit stilfulla och väluppfostrade kvinnor från europeiska furstehus.Visst fanns det de Bernadotteprinsar som gifte sig "opassande", men de sparkades ut ur tronföljdsordningen och miste sitt apanage. Enda undantaget var Bertil och Lilian, också en f.d. strippa, men hon blev inte prinsessa förrän i 60-årsåldern, och då var de gamla synderna förlåtna.

Sofia från Älvdalen tog av sig kläderna framför kameran, deltog i en halvporrig dokusåpa och var yogalärare i New York. Sedan 2009 är hon projektledare för välgörenhetsorganisationen Project Playground i Sydafrika, placerad på lagom avstånd från den nyfikna pressens och allmänhetens blickar. Och nu alltså svensk prinsessa och hertiginna.

Sofia har gjort en modern kvinnas karriär i ett modernt Sverige, men precis som prins Daniel hamnat i en feodal stuktur där hon inte riktigt passar in. Låt henne därför bli den sista ingifta prinsessan innan vi inför republik med val till statschefsposten. Leve den nya prinsessan!

Välkommen till prekariatet

Så heter en pjäs som just nu går på Kulturhuset Kilen i Stockholm. En allkonstföreställning där tre skådespelare med hjälp av sång, dans, teater och en stor portion ironi skildrar tillvaron på arbetslivet botten.

Kanske hade sett lite mindre glada ut om de verkligen varit hänvisade till prekariatet i stället för att stå på en scen och spela teater varje kväll, för att tillhöra prekariatet är ingen särskilt rolig historia.Prekariatet är enligt den brittiske ekonomiprofessorn Guy Standing en framväxande klass präglad av kronisk otrygghet.Hur och när började prekariatet ta form? Från 1980-talet och framåt skapade den nyliberala ideologin förutsättningar för globaliseringen, vilket innebar att arbetsmarknaderna avreglerades för att bli mer flexibla, samtidigt som mekanismer för social och ekonomisk trygghet pressades tillbaka och utbildningen varufierades för att tillgodose näringslivets behov, menar Standing. Det var under de decennierna som prekariatet växte fram. Den nyliberala modellen, som gett fritt spelrum åt marknadskrafterna och belönat de mest konkurrenskraftiga, har med hans formulering banat väg för en varufiering av politiken och en ”uttunning” av demokratin.

In sin bok föreslår Guy standing 29 olika åtgärder för att komma tillrätta med prekariatets utanförskap. De tänkbara politiska åtgärder och institutionella förändringar som han ingående diskuterar i sin nyutkomna bok syftar till att förbättra prekariatets situation, och kan ses som ett övergripande ramverk för handlande. Reglera det flexibla arbetet, återskapa yrkesgemenskaperna, undanröj fattigdoms- och prekaritetsfällor, garantera rättssäkerhet för alla, det är några av artiklarna i Standings färdplan för prekariatet. Han föreslår också en reglering av sms-lånen, så att de blir marginella och sällsynta.

Därför blir inte Hillary president

Det amerikanska presidentvalet börjar närma sig igen. En av de mest framträdande kandidaterna är Hillary Clinton, Bill Clintons fru och ena halvan av den på 90-talet så framgångsrika Billarykombon, som sen blev senator för New York och 2008-2012 var utrikesminister i Barack Obamas första regering.

Blå ögon. Frågan är om de kan föra Hillary ända
till Vita huset trots hennes bristande utstrålning.

Svenska skribenter från höger och vänster jublar och utser henne genast till segrare, men Hillarys
kandidatur är också på många håll starkt ifrågasatt. Ett av de intressantaste argumenten kommer från Gleb Kuznetsov i the Moscow Times.

Enligt honom kommer Hillary möjligen att vinna den demokratiska nomineringen men inte presidentvalet och skälet är att hon inte är tillräckligt tilltalande. En amerikansk president måste absolut vara tilldragande. En charmerande figur som ler mot dig i tv-reklamen och som människor känner att de har lust att bjuda in till privat lunch där hemma och diskutera livets mening med. Den utstrålnigen har de flesta amerikanska presidenter haft, från den stilige Kennedy via cowboyen Reagan och hunken Clinton till den charmerande skolpojken George W Bush och sån är inte Hillary enligt skribenten. Ju mer tv-mediet växer i betydelse, desto viktigare blir dessa egenskaper för en blivande president.

Hillary är mer av en skolfröken än en populär familjemedlem, en administratör med vassa kanter som antar en upphöjd position och med ett ansträngt leende försöker sänka sig ner till folkets nivå när det är dags för val.

Och visst, han har en poäng. Hillary är faktiskt inte extremt folklig och charmerande och att hon dessutom är kvinna tror jag ligger henne betydligt mer i fatet än Obamas mörka hy gjorde under hans valkampanj. USA var ju redo för en svart president kanske ni invänder. Men Obama är ändå till hälften vit och har kuk. Hillary är den första trovärdiga kvinnliga presidentkandidaten i USA men frågan är om de moralkonservativa amerikanarna är redo för en snopplös president, Som dessutom är nästintill 70 år. Blir hon president och omvald (amerikanska presidenter får sitta på sin post i högst åtta år) är hon nästan 80 år när hon avgår till skillnad från Obama som bara är 55.

En annan sak som ligger Hillary i fatet är att demokraternas tid på presidentposten håller på att rinna ut. Obama har varit en svag president, republikanerna vann tillbaka kongressen i mellanårsvalet och det är normalt att presidentmakten skiftar mellan de två partierna. Republikanerna har oförskämt mycket tid och pengar för att matcha fram en passande kandidat. Problemet för republikanerna med ätten Bush i täten, är att de betraktas som krigshetsare som tömde den amerikanska kassan för att uppnå sina mål i Irak. Där har Hillary en fördel trots att hon betraktas som mer hökaktig i  utrikespolitiken än den sittande presidenten. Demokraterna är generellt mer benägna att använda soft power än direkta militära insatser, vilket är billigare för skattebetalarna. Att Hillary dessutom vill begränsa möjligheterna att ge stora privata donationer till politiker och politiska partier gör henne till en av de få amerikanska politiker som verkar ta demokratifrågorna på allvar.

Men som sagt, den i tv-reklamens förlovade land så viktiga karisman saknas och det enda som kan tala till HC:s fördel är väl att hennes farligaste motståndare, Jeb Bush från politik- och oljeklanen Bush, inte heller är någon sprudlande charmör utan en rätt grå typ med trista glasögonbågar.

Och nu ska det handla om arbetslivet!

Ja, jag har varit borta ett tag och därför har mina sidvyer på den här bloggen gått ner till ett minimum. Inga intressanta inlägg från  mig på flera månader. Gissa varför jag har varit försvunnen? Jag har fått ett jobb så klart. Inget drömjobb precis, men ändå ett där jag drar in så att jag klarar livhanken. 

Facebook, Twitter, blogg, allt fick överges för att arbetslinjen skulle kunna fullföljas. Jag bokar möten på telefon med chefer för olika företag, jobbar 40 timmar i veckan och måste göra minst två bokningar per dag för att överleva, något jag i och för sig lyckats ganska bra med, Efter fyra månader har jag tagit mig ur hotet om att hamna i arbetslivets sista stadium, fas 3. Jag är tillbaka i a-kassan, och känner mig väldigt nöjd med det, trots att jobbet är så tufft att jag känner mig helt tömd på energi när jag kommer hem på kvällarna.  Inte ett uns av ork har funnits kvar till att skriva blogginlägg eller artiklar. Förrän nu, när det underbara påsklovet gav mig fyra lediga dagar att vila upp mig på. Fyra dagar som i och för sig tillbringades på resa till västkusten och en kortare sejour i vårt sommarhus på Gullholmen med retur, men som fick mig att piggna till ordentligt igen.

Och idag, när jag satt och slöbläddrade i Bladet på ett café i Aspudden, hittade jag en ganska kul bok bland boktipsen, Linjen, som handlar om en kvinna som blir uppslukad av sitt osäkra arbete och som jag har sträckläst hela eftermiddagen. Dess ambitiösa författarinna, Elise Karlsson, har gett mig inspiration till mitt nya projekt: att skriva om arbetslivet.

Jobbet ska bli mitt nya tema. Det behövs verkligen eftersom fasta regler i allt mindre utsträckning verkar gälla på arbetsplatserna. Ingen vågar säga någonting eftersom de inte är fast anställda, och lätt kan få gå på dagen. Visst finns det lagar och bestämmelser, men hur ska man kunna hävda dem när man när som helst kan sägas upp utan anledning? Inte ens en lönediskussion är värd att ta eftersom den kan leda till att man hamnar utanför porten igen. Det är arbetsgivaren som har makten och avsaknaden av kollektivavtal och fackföreningar gör hen till en enväldig despot.  Så jag tänkte dra igång en diskussion om arbetslivet  här på bloggen. Vad gör den nya regeringen åt situationen på arbetsmarknaden? Blir det några nya jobb? Blir det nån höjning av socialförsäkringarna? Ska man ta bort fas 3? Vad händer när digitaliseringen minskar arbetstillfällena ännu mer? Ska ännu färre arbeta ännu mer eller ska vi dela på jobben? Ja, det finns en hel uppsjö av frågor att diskutera och enligt min mening allför få som deltar i den debatten (av rädsla?).

Så håll utkik efter mina kommande artiklar om arbetslivet här på bloggen.