Pascalidou - kaoset i Grekland fortsätter!

Ingenting är över än menade författaren och journalisten Alexandra Pascalidou när hon talade på seminariet ”Grekland – fortfarande kaos?”Just nu är världen upptagen med ebola och IS, men situationen i Grekland har inte förbättrats, trots att det verkar som om medlemsländerna i EU helst vill glömma eurokrisen.

Kaoset i Grekland fortsätter menade

Alexandra Pascalidou när hon talade

på Socialistiskt forum i ABF-huset 

lördagen den 22 november.

Enligt Alexandra är Grekland fortfarande ett av Europas fattigaste länder, där löner och arbetsvillkor fallit som stenar sen krisen bröt ut 2012. Och grekerna tiger och lider. Enligt UNICEF:s senaste rapport lever nu 30 % av grekerna under fattigdomsstrecket. 58 % av ungdomarna under 28 är arbetslösa. Miljontals hushåll har ingen inkomst och överlever endast med hjälp av matpaket från släktingar på landet. Alexandra berättar om en kvinna som av sin arbetsgivare uppmuntrades att göra abort för att få behålla jobbet.

När krisen inleddes 2012 var det enligt Alexandra Pascalidou EU-kommissionens nuvarande ordförande Jean-Claude Juncker som med sin hårda retorik piskade upp avskyn mot Grekland. Grekerna anklagades, till skillnad från islänningarna för att vara skurkar och latmaskar. Varför var det ingen som anklagade de skuldsatta islänningarna för att vara amoraliska fuskare, frågade hon retoriskt? Målet var, menar Alexandra, att göra Grekland till Europas semesterort. Och i år har besöksrekordet verkligen slagits i det ruinerade landet, med 20 miljoner turister från hela världen. Man vill göra Grekland till en avstjälpningsplats i solen, där nordeuropeiska pensionärer kan få fotmassage och makrobiotisk mat gratis, menar Alexandra.

Men i början av 2000-talet var det andra tongångar. Pengar och varor pumpades in i landet. EU dreglade över Grekland. Anledningen till att man ville ha med Grekland i EMU beror helt och hållet på det geopolitiska läget mellan tre världsdelar menar Alexandra Pascalidou. Grekland är EU:s yngsta demokrati och alla visste att landet inte var moget att delta i valutasamarbetet. Ändå rullades röda mattan ut och eurosedlarna regnade över befolkningen. Det fanns en tid när alla grekiska tofflor var från Prada. Tyskar och fransmän sålde vapen och u-båtar till landet, men syftet var endast att tvätta pengar. Sen kom krisen och allt förändrades.

Nu har många inte råd att låta barnen gå i skolan, eftersom alla skolor kostar pengar. Åtstramningarna har lett till att grekerna har löner på bulgarisk nivå. En ingenjör tjänar i genomsnitt 500 € per månad. Självmordsstatistiken har ökat med 40 %, och det är främst män som tar livet av sig när de sociala skyddsnäten i samhället har havererat.

Just nu råder lugnet före stormen. För att betala skulderna ska Grekland reas ut och allt som kan säljas ska gå under klubban till högstbjudande. Grekerna väntar på att investerarna ska bjuda på deras hamnar, samtidigt som investerarna väntar på att priserna ska pressas ännu mer. Man inväntar det ultimata lidandet. Och i Tyskland sitter mamma Merkel och styr över plundringen av Grekland utan att röra en min. – Hon borde skämmas, tycker Alexandra.

Legendaren Lundell fyller 65 idag

Grattis Ulf Lundell, född i 68-generationen
och 65 år idag. Att hans hjärta fortfarande
klappar för vänstern visade han under
årets valrörelse när han gav sig ut på en
politisk valsafari till stöd för den röd-

gröna oppositionen.

Uffe Lundell fyller pension och jag lyssnar på mina gamla favoriter igen, den klassiska Vargmåne, den mörka Nådens år och Ripp rapp med höjdare som Hav utan hamnar och Rom i regnet. Hans påverkan på min generation är oöverträffad, ja det är svårt för den som inte var med att förstå hur stort inflytande han har haft på oss som är födda på 60-talet. Han och hans böcker och musik fanns överallt och han var en av de första artister jag såg när han spelade på Västerås konserthus i slutet av 70-talet.

Plötsligt kommer jag att tänka på att Uffe inte bara formade min musiksmak, han påverkade även mina tankar och associationer med sina träffande, samtida och ofta ganska roliga texter och oneliners. Det var sedelärande och lite politiska rader som: "Du måste lära dig att slå ihjäl och ändå, när du gjort det ska du helst må bra". När jag åker till Norrköping är det första jag lite skämtsamt kommer att tänka på ”du kanske tänker Norrköping, det är en jävla stad” och jag kan inte sätta mig i en taxi en kväll utan att upprepa den klassiska repliken ”du har din taxi, jag har mitt guld.

Uffe är en riktig multibegåvning som skriver böcker också. Jack var en tjock lunta som det tog evigheter att komma igenom, men det var samtidigt ett intressant dokument över den svenska 68-generationens ungdom. Sen kom Sömnen, Vinter i Paradiset och Kyssen. Någonstans där tyckte jag han ballade ur i självömkan och makabra mord och slutade läsa hans böcker. Jag höll mig till musiken och om jag skulle betygsätta Uffe så skulle jag säga att han är ett strå vassare som kompositör än som författare.

Om man ska tro dottern Sanna i det lysande tv-programmet om medmissbrukare som gick i höstas så var det inte lätt att vara barn till Ulf Lundell. När han kom hem var han full och galen och hade med sig en massa konstiga djur till barnen, och när han drog på turné igen fick frun städa upp och ta hand om djuren. Inte konstigt att det blev skilsmässa. En kreativ begåvning med ett rörigt liv, ett tungt missbruk och samtidigt under många årtionden en av den svenska musikscenens tyngsta namn. Nu har Uffe ju för all del återerövrat sin position som riksförfattare med böcker som Vädermannen och alla rapporter tyder på att det är som författare han kommer att åldras. För hans skull hoppas jag att han får en nykter och lugn ålderdom utan romflaskor och kokain, på gården i Skåne med sin nya fru Sofia vid sin sida.

Det känns lite som om Uffes och mitt förhållande har varit som det korta mötet som han beskriver i Rom i regnet. "Vi gjorde sällskap hem, vi gick hem till mig". Vi träffades och skildes och nu är det dags för en återförening igen på Spotify förstås, där alla hans skivor går att lyssna på. Grattis, gamle man, du kommer säkert att höras av i många år till och jag ser fram emot att följa din fortsatta utveckling.

1000 bussturer per dag dras in i Stockholm!

Adjöss SL-bussar. Dem får vi se betydligt mindre av
i framtiden när alliansen får bestämma i landstinget.

Så fick jag rätt i det jag skrev tidigare i höst om SLL och kollektivtrafiken. I dag meddelar nämligen DN att SLL under 2015 måste dra in 1000 bussturer om dagen eftersom alliansen, som har majoritet i landstinget, inte vill (har råd att) skjuta till 250 miljoner, hela den summa som skulle krävas för att klara ökad trafik på tunnelbanan och de spårvagns- och busslinjer som man redan beslutat om. För dig och mig som anlitar SL varje dag innebär det att vi får vänta längre och trängas ännu mer på både bussar och t-bana. Något beslut om höjd taxa har ännu inte fattats, men det kommer säkert. Trots sitt uppenbara misslyckande i trafikpolitiken så sitter alliansen med Torbjörn Rosdahl i spetsen kvar och har nu majoritet sen de fått SD:s stöd i landstingsfullmäktige. Så här skrev jag i september:

"I dag publicerar trafikförvaltningen enligt SvD en rapport som avslöjar att det fattas en halv miljard bara för att klara driften av kollektivtrafiken nästa år.

Konsekvenserna får naturligtvis bäras av resenärerna: nu ska vi få ännu högre SL-taxa och/eller mycket sämre service. Man hade åtminstone kunnat begära att väljarna skulle ha fått informationen innan valet så att de kunnat ta ställning till den i vallokalen."

Läs resten av inlägget här.

20 år med EU - vad har hänt?

Eva-Britt Svensson (v) och Hans
Lindqvist (c) deltog tillsammans med
Bengt-Åke Berg (v) och Ingela Mårten-

sson (fp) i den panel som diskuterade
utvecklingen i Sverige efter folkomröst-

ningen om EU-medlemskapet 1994.

I helgen uppmärksammades det faktum att det nu är 20 år sedan vi folkomröstade om EU-medlemskapet. Frågan om vad som hände efter ja-segern och medlemskapet diskuterades av folkrörelsen Nej till EU på ett seminarium på ABF-huset den 15 november.

Mötet inleddes av Bengt-Åke Berg, dåvarande vänsterpartistisk lokalpolitiker från Jönköping, som konstaterade att det på många områden, trots löften om motsatsen, skett stora politiska förändringar sedan vi gick med i unionen . Det gäller t.ex. arbetsrätten, sysselsättningen, välfärden, neutraliteten och valutapolitiken.

Trots nejsidans entusiasm och kampvilja vann EU-förespråkarna. Ja-sidans seger 2004 hade många förklaringar menad Bengt-Åke Berg:  Bland annat stöttade 90 % av mediernas ledarredaktioner ja-sidan. Inom den politiska och fackliga eliten rådde också en övervikt för ja-sidan, trots att en majoritet av väljarna in i det sista stod på EU-motståndarnas sida.Kanske berodde det på att det är roligare att säga ja, som Eva-Britt Svensson föreslog. - Nu ser vi hur det har gått, menade Eva-Britt och Bengt-Åke Berg och tog upp demokratifrågan, den höga, bestående arbetslösheten, Lavaldomen som försvagat de fackliga kollektivavtalen och vårt närmande till NATO som exempel på frågor där medlemskapet haft en negativ inverkan.

Vi har idag ett demokratiskt underskott där makten över 60% av vår lagstiftning är undandragen från folkligt inflytande genom att den ligger hos den indirekt tillsatta kommissionen, menade Eva-Britt Svensson. Sverige är delat, från tätort till stad och från norr till söder. Arbetslösheten ligger konstant på runt 8 % av den arbetsföra befolkningen och efter östutvidgningen är våra gator fulla av tiggande romer som själva är offer för EU:s hårda åtstramningspolitik.

Enligt Hans Lindqvist är konsekvenserna är mycket stora på välfärdsområdet. I EU:s grönböcker har det tydligt uttryckts att den offentliga sektorns andel av BNP måste minskas, och det är det man genomfört till punkt och pricka. I privatiseringens och den offentliga upphandlingens spår ser vi ökade vinster till riskkapitalbolag och minskade resurser till vård och omsorg.

Ytterligare ett exempel på hur EU-medlemskapet försämrat vår demokrati är förändringarna i offentlighetsprincipen. Till och med Sveriges chefsförhandlare Ulf Dinkelspiel lovade dyrt och heligt att ingen skulle röra vår unika offentlighetsprincip. Nu har möjligheterna att få tillgång till offentliga dokument minskat kraftigt genom att svenska myndigheter kan besluta om att hemligstämpla alla dokument som har koppling till samarbetet i EU.

Neutraliteten och alliansfriheten är en annan stor fråga där Sverige alltmer närmat sig NATO utan att det finns ett folkligt stöd för ett medlemskap. Ingela Mårtesson konstaterade att begreppet neutralitet efter EU-medlemskapet bytts ut mot alliansfrihet eftersom vi tillhör ett block men fortfarande inte ingår i en militärallians. De senaste åtta åren har det pågått ett arbete för att driva Sverige ännu närmare militäralliansen NATO utan att behöva stödja sig på ett folkligt mandat. Det s.k värdlandsavtalet som ger NATO möjlighet att sätta in sin snabbinsatsstsyrka i Sverige, är enligt många ett de facto-medlemskap som gör en folkomröstning i frågan onödig.

Hans Lindqvist tog också upp den illa fungerande eurovalutan. Sveriges 90-talskris utlöstes av att vi knutit vår valuta till den europeiska valutaenheten ecu. Efter folkomröstningen 2003 står vi visserligen utanför samarbetet men har inte fått något bindande undantag som kan hålla oss utanför i ett längre perspektiv.

Hur roligt tycker vi att det är att se ut över Sverige som det har blivit, frågade Eva-Britt Svensson retoriskt. Sammantaget ger medlemskapet en bild av ett förändrat landskap, där Sverige endast lyckats få igenom ett undantag från EU:s regler, det för snuset. I övrigt har vi antagit en färdväg mot ett snävare demokratibegrepp, större klyftor mellan fattig och rik, större löneskillnader och sämre välfärd och arbetsmiljö. På sikt hotar också ett medlemskap i NATO, vilket skapar en betydligt osäkrare geopolitisk situation i Östersjöregionen och ökar riskerna för att Sverige i framtiden ska utsättas för kärnvapenattacker.

Om pirater som fiskar utan nät

Fishing without nets som är regisserad av amerikanen
Cutter Hodierne är ett empatiskt kapardrama
som uppmärksammar det somaliska sjöröveriet i Aden-
viken. Den ingår i Stockholms filmfestival, där den deltar
tävlingen om Bronshästen.

Att den som är fattig kan ställas inför tuffa val är väl de flesta medvetna om. Hur hårda de kan vara får man klart för sig i filmen Fishing without nets där somaliske Abdi tvingas välja mellan fiskarens enkla tillvaro och båtpiratens helvete.

Abdi lever i en afrikansk stadsslum men mitt i eländet är han lycklig med sin fru och sin lilla son och sitt arbete. Att alla inte känner likadant blir uppenbart när han kliver ut på torget och möter de unga män som till synes passivt sitter och kramar sina moderna skjutvapen. Havet ger allt mindre fångst och han utsätts för en hård press av sin släkting China Boy, som är medlem i ett kriminellt gäng och vill dra in Abdi i piratverksamheten. "Du som är fiskare känner ju till var båtrutterna går" säger China Boy och utlovar en riklig belöning om Abdi visar vägen ut till fartygsautostradan där lastbåtarna går på rak kurs in mot Adenviken och arabiska öknens hägrande oljekällor.

Här finns pengar att göra, det förstår Abdi, men han tvekar ändå. Till slut bestämmer han sig ändå, för som han säger, ingen blir en man innan han kan försörja sin familj. Medan frun och sonen väntar i Jemen (en lösensumma är inblandad även här) navigerar Abdi trots sin tveksamhet ett ruskigt gammalt skepp fullt av beväpnade somaliska pirater ut på havet tills ett lämpligt byte dyker upp: en fransk oljetanker. Vad som sen följer är en riktig actionfilm med gisslantagning, förhandlingar om lösensummor, nervösa fångvaktare och skjutna besättningsmän.

Det somaliska pirateriet är en verksamhet som har underblåsts av utfiskningen och kaoset i landet och filmen ger en intressant inblick i vad som kan hända när fattigdom, desperation och moderna vapen möts i ett land där krig och konflikter slagit sönder all infrastruktur och lämnat invånarna utan skyddsnät.

Abdi betraktar förödelsen lite på avstånd, gör vad han måste men blir samtidigt vän med en av de kidnappade västerlänningarna, fransmannen Victor. Han glider successivt ur det våldsamma förloppet och ställer sig vid sidan om händelserna, det känns som om han vill dra sig ur katastrofen utan att riktigt lyckas.
 - Du är inte fiskare, du är pirat, säger den förtvivlade Victor när Abdi försöker trösta honom, och Abdi inser att han är indragen över öronen. Saken kompliceras av att fruns fångvaktare i Jemen kräver en större lösensumma än överenskommet för att släppa henne och sonen. Abdis framtida lycka är alltså helt beroende av att han får sin utlovade andel av den hägrande lösensumman.

Filmen blir extra intressant på grund av den mänskliga bild av piraterna vi får, när vi följer dem i deras kamp för ett bättre liv i sitt utfattiga land. De förvandlas inte till terrorister som fienden i de flesta moderna actiondramer, utan varje person betraktas som en individ med önskningar och framtidshopp, vilket gör att vi får en större förståelse för drivkrafterna bakom deras brottsliga verksamhet. Där finns Abdi med sin dröm om ett bättre liv för sig och sin familj, Khadir som hoppas att göra ett miljonklipp på de vita fångarna och den kattuggande, våldsamma Blacky som vill driva operationen på sitt eget sätt. De växande motsättningarna inom piratgruppen skildras med humor och tragisk inlevelse mot en bakgrund av vackra naturscenerier från den ödsliga, sandiga somaliska kusten. Filmen får ett oväntat slut som ger konkret innebörd åt uttrycket den som gapar efter mycket ofta mister hela stycket.

Får jag vara så provokativ att jag säger att jag önskar mig en liknande film om IS?

Förändrat säkerhetsläge sa försvarsministern!

Statsminister Stefan Löfven informerade om att försvars-
makten bekräftat en allvarlig ubåtskränkning av svenskt
territorialvatten  Till sin hjälp i analysen har de bland annat
haft iakttagelser, bilder och dykare.

Det är fullt pådrag med livesändning via DN från Rosenbad just nu! Den u-båt som jagades för några veckor sedan har av försvarsmakten identifierat som en främmande miniubåt på svenskt territorialvatten. Statsministern, överbefälhavaren och försvarsministern är på plats på presskonferensen, gravallvarliga medelålders män med förtroendeingivande tonläge och rynkade pannor.

Man förstår att läget är allvarligt.Varifrån u-båten kom är dock inte fastslaget. Frågor kring u-båtens hemmahörighet ställs hela tiden av journalisterna, men det enda svar de får är att man inte kunnat identifiera u-båtens nationalitet. Löfven meddelar dessutom att försvaret ska stärkas och att regeringen ska upprätta ett säkerhetspolitiskt råd som ska ha till uppgift att diskutera och analysera information och ha bättre koll på den säkerhetspolitiska situationen i världen. Rådet ska inte enbart hantera militärpolitiska frågor utan även miljökriser och epidemier som ebola.

På frågan om det var ryska u-båtar eller om de kom från NATO får vi som sagt inget svar. Däremot pratar Stefan Löfven om att vi har en kustlinje som är lika lång som USA:s östkust och därför omöjlig att bevaka till hundra procent. Lite intressant att han nämner en speciell nation i sammanhanget, tycker jag. Förvarsministern surrar däremot om vårt militärpolitiska samarbete med Finland och hur det kan utvecklas. Jag kan konstatera att mitt tidigare blogginlägg, Är det Ryssland eller NATO som kränker våra vatten? där jag var kritisk mot tidningarnas skriverier om ryska u-båtar stämde på pricken. Hur kan vi egentligen vara säkra på om u-båten kom från NATO eller Novgorod? Som överbefälhavare Sverker Göransson poängterade bör vi inte spekulera utan hålla oss strikt till fakta. Och då blir svaret att ingen vet. Än.

Världens mest kontantlösa land!

Det kontantlösa Sverige. Till och med
försäljarna av Situation Stockholm
tar numera kreditkort.

Sverige är världens mest kontantlösa land. Ja, det hävdar i alla fall i den brittiska tidningen The Guardian i en artikel idag. Sverige påstås ligga långt före både Storbritannien, övriga Europa och resten av världen både när det gäller teknologiska lösningar och implementering av system för kontantlös betalning. Fyra av fem inköp i Sverige görs nu elektroniskt, hävdar Niklas Arvidsson, docent i Industriell Dynamik vid skolan för Industriell Teknik och Management på KTH och enligt honom är nästa steg i utvecklingen att vi blir helt kontantlösa.

Som ett positivt exempel tar tidningen upp möjligheten att köpa Situation Stockholm med hjälp av en elektronisk betallösning från företaget iZettle, som gör att försäljarna inte länge är beroende av att de förbipasserande kunderna har kontanter på sig. De kan numera betala med hjälp av kortdosor. Detta har enligt Pia Stolt på Situation Stockholm ökat försäljningen av gatutidningen, som säljs till förmån för de hemlösa, med 59 %.

Andra som har fördelar av de kontantlösa systemen är busschaufförerna på SL. Med kontantlös betalning på bussen har deras säkerhet förbättrats ordentlig. Även bankerna är enligt tidningen nöjda med situationen. Hanteringen har förbillligats och riskerna för bankrån har minskat kraftigt

En av de varmaste förespråkarna för det kontantlösa samhället är enligt reportaget den gamle ABBA-veteranen Björn Ulvaeus, som berättar att ABBA-museet varit kontantlöst ända sen det öppnade 2013.

Själv har jag gått in i det kontantlösa samhället lite halvhjärtat. Jag har tre betalkort varav två med kredit, så det är sällan aktuellt att ta ut pengar på banken. Skulle jag tappa SL-kortet så får jag gå till närmaste Pressbyrå eftersom jag inte gått med i den elektroniska plånbok som numera krävs för att få köpa en sms-biljett direkt på bussen. Dessutom kräver min kemtvätt/skrädderi/skomakare Claudia i Aspudden alltid kontant betalning, så då för jag springa till biljettautomaten och ta ut pengar.

Den grupp som haft svårast att ta till sig den nya tekniken är de svenska pensionärerna, och det rapporteras i the Guardian att endast 50 % av pensionärerna använder betalkort överallt. 7 % använder aldrig betalkort. Det påpekas också i artikeln att det kontantlösa systemet ställer till problem för turisterna, som ofta inte är medvetna om att de måste förköpa biljetter på lokaltrafikens bussar och tåg.

De enda andra som har anledning att sörja det kontantlösa samhället är väl gatumusikanterna och de tiggande romerna, som får jobba längre för pengarna. Jag har å andra sidan sett många slantar på botten av tiggarnas muggar och i musikernas gitarrfodral, så helt kontantlöst är nog inte Sverige ändå. Och svenskarna gillar sina mynt och sedlar, intygar Niklas Arvidsson i the Guardian. Det är en del av den svenska identiteten som vi inte vill göra oss av med. Folk vill veta att deras pengar finns där, även om de inte använder dem i realtid.