Den ljusnande framtid är vår?

Blir det Stefan Löfvén som får
flytta in i Sagerska palatset?

Nu är riksdagsvalet över och vi badar alla i den baksmälla som känns ordentligt dagen efter. Och vilken baksmälla! Sverigedemokraterna fick 13 % av rösterna. 13 %!!! Det betyder att de är dubbelt så stora som Miljöpartiet och bara hälften så stora som Moderaterna. Att Sveriges tredje parti nu är ett populistiskt högerparti lett av en spelmissbrukare och befolkat av mer eller mindre rasistiska  män som dänger järnstänger i huvudet på folk och andra hyss är nästintill omöjligt att förstå.

Den samlade vänstern blev visserligen större än Alliansen vilket lett till att Stefan Löfven troligen  får flytta in i Sagerska palatset, men en vänsterregering blir svag och beroende av hoppande majoriteter i riksdagen.

Trots det pressade läget finns det flera ljuspunkter: Löfvén känns överraskande bra som statsministerkandidat. Hans lugna, empatiska sätt och förhandlingserfarenhet kanske är precis vad Sverige behöver efter den splittring Alliansen har sått i landet. Carl Bildt avgår som utrikesminister och vi blir av med den mest självsvåldiga och odiplomatiska utrikesminister Sverige har haft sedan kriget. Måtte vi få en mjukare och mer flexibel person med inriktning på människorättsfrågor på den posten i framtiden. Jag ser också fram emot att få höra finansminister Magdalena Andersson analysera tillståndet i den svenska ekonomin efter åtta år med Anders Borg.

Ytterligare ett glädjeämne är förstås att de rödgröna tog makten i Stockholm med stöd av Feministiskt initiativ. FI är ett oprövat kort som nu får chansen att visa vad de går för i ett flertal stads- och kommunfullmäktigeförsamlingar, inte minst i Stockholm. Nu hoppas vi på ett stopp för rivningarna av kulturskyddade hus och byggandet på parkmark i centrala Stockholm och ett sammanhängade nät av cykelbanor runt hela stan. Själv skulle jag blir jätteglad om man också fick ta med sig cykeln på bussar, tunelbanor och SJ-tåg, men det är väl bara en dröm.

EU bakom problemen i Ukraina

Marine Le Pen må vara en av Europas mest kända högerpolitiker med ett främlingsfientligt program på agendan, en ideologi som den här bloggen definitivt inte delar. Men hon är också en stark motståndare till EU, inte minst deras utrikespolitik och har på senare tid kommit med hård kritik mot EU:s agerande i Ukraina.

- EU:s ledare förhandlade fram ett handelsavtal med Ukraina som i princip tvingade landet att välja mellan Europa och Ryssland. Vi visste att det skulle få konsekvenser.

Le Pen menar i en intervju i tidningen Le Monde att EU ställde ett ultimatum på Ukraina att välja sida vilket blev upprinnelsen till den blodiga konflikt som nu utspelas i landet. Samma typ av kritik 
framfördes redan i våras av socialdemokraten Helmut Schmidt, tidigare regeringschef i Tyskland i en intervju i tidningen Bild. Där menade han att EU i förhandlingarna om ett samarbetsavtal med Ukraina – som egentligen skulle ha undertecknats hösten 2013 – på ett farligt sätt har tvingat Ukraina att ta ställning mellan öst och väst, alltså mellan Ryssland och EU, och att EU valt en väg som påminner om det som hände när Europa 1914 fördes in i första världskriget.

Att situationen i Ukraina är kaotisk går inte att förneka, men skulden ligger
enligt den gängse mediabilden på en helt annan part: Krisen är orsakad av de av Ryssland understödda ukrainska separatisterna och därmed i slutänden av den ryska presidenten Vladimir Putin som helt fräckt annekterade Krimhalvön i somras. Några timmar efter nedskjutningen av det malaysiska passagerarplanet i juli i år lade vår dåvarande utrikesminister, utan detaljkunskap om händelseförloppet, i ett uttalande all skuld på separatisterna och ryssarna.

Att det är missvisande att försöka ge en svart/vit bild av utrikespolitiska kriser vet vi från tidigare konflikter. Ändå blir beskrivningarna i våra medier allt mer svart eller vit. I takt med att mediebolagen stramar åt sin ekonomi blir utrikeskorrespondenterna allt färre och tidningarna tvingas förlita sig på frilansjournalister och nyhetsbyråer. I stället för en nyanserad rapportering av en händelse öppnas möjligheterna för berättelsen som bygger på en ensidig syn på ett händelseförlopp, och som ofta omfamnas av den drivande parten i en konflikt för att forma opinionerna för sina egna syften. Resultatet blir en sorts pr-journalistik som står nära propagandan, där läsarna serveras ensidiga artiklar fyllda av slagord där de onda och goda pekas ut på ett onyanserat sätt utan att bakgrund och källkritik får plats i skildringen.
I berättelsen om Ukrainakonflikten blir Putin en ond eller till och med galen ande, som sluppit ur flaskan och vill expandera sitt ryska rike, kanske ända till Sverige, medan det faktum att EU och Nato under 20 år utökat sitt revir med medföljande militärbaser österut till att omfatta i stort sett hela det gamla östeuropa inklusive Baltstaterna, och nu hotar Putins ryska hjärteland, knappt ens nämns i en bisats.
Vem är det egentligen som rycker fram, och vem är det som har anledning att frukta vem, det är frågan som konstigt nog nästan aldrig ställs. Men ser man till vad som uppnåtts står det klart att berättelsen om det ryska hotet snabbt har lett till en Natooffensiv med nya militärbaser i öst, en specialdesignad snabbinsatsstyrka som kan sättas in med kort varsel och en ny uppsättning krigiska EU-ledare.
I Sverige har det frammanade hotet från Putin lett till nya försvarsbeslut och att Sverige står beredda att ta emot Natotrupper på svensk mark utan att svenska folket haft en chans att ta ställning i ärendet. När avtalet formellt slöts på Natomötet i Wales var dokumenten hemligstämplade. Riksdagen kommer att rösta om frågan senare i höst.
En annan sak som står klar är att berättelsen, om den sprids på rätt sätt i medierna, kan fungera ytterst effektivt som en opinionsbildande kraft utan att möta mycket opposition. De som står bakom den vet mer än någon annan hur mycket den är värd.

Karl Staafs park - hotat grönområde i Stockholms City

Det här är den lilla men vackra Karl Staafs park, ett av få grönområden mitt i Stockholms City.

Just i dagarna har Föreningen Stockholms Framtid - Bevara Karl Staaffs Park 2014 dragit igång en kampanj för att rädda denna lilla parkpärla från hotande exploatering.

Planerna att bebygga Karl Staafs park har varit kända länge men inte fått någon större publicitet i medierna.

I februari 2014 lovade finansborgarrådet Sten Nordin att staden inte skulle bebygga Stockholms parker men exakt detta är nu på väg att hända. Stockholm stad  i färd med att sälja Karl Staaffs park till ett privat projektbolag, enligt uppgifter Eriksbergs exploaterings AB ägt av Videkke bostäder/Oscar properties för den nätta summan av 171 miljoner kronor.

Så här beskrivs området på Stockholm Skylines webbsida: "Parken som ligger vid mötet mellan Birgerjarlsgatan och Regeringsgatan är en liten grön lunga som har stora miljöskapande effekter och skänker luft åt stenstaden. Den öppna ytan siktpunkter beskriver elegant Stockholms framväxt på åsar upp mot Johannesplan likväl som man får en fin översikt av områdes arkitektur. För den som vill finns möjlighet att sitta ned ett slag. Staden vill att man bygger igen detta."

Parken är dessutom en minneslund för en av den svenska demokratins mest kända figurer, liberalen Karl Staaf. Karl Staafs park flyttas och kläms i stället från och med 2015 in på andra sidan Birger Jarlsgatan, nedanför Eriksbergsparken.

I stället för Karl Staafs uppskattade monument omgivet av träd och parkbänkar ska stockholmarna enligt uppgifter i framtiden få se en 20-50 meter hög skyskrapa med 55 exklusiva ägarlägenheter på platsen. 

Bakom beslutet att sälja marken står Alliansen i Stockholms stadshus. Socialdemokraterna och Miljöpartiet motsätter sig planerna.som de anser vara ett oacceptabelt ingrepp i stadsmiljön.

Den som vill protestera mot exploateringsplanerna kan skriva under petitionen på sidan 

Skriv under bevara Karl Staafs park

Det finns också en facebooksida, Bevara Karl Staafs Park

Modiga kvinnor i konsten

Varför finns det så få kända svenska kvinnliga konstnärer? Den frågan försöker man besvara på utställningen Mod och modernitet på Millesgården. Kanske var kvinnorna mindre aktiva när det gällde att marknadsföra sin konst? Kanske vägrade männen att släppa fram dem till de viktiga utställningarna av rädsla för konkurrens? Kanske tappade de sitt fokus när de fick hem och familj? Oavsett vilket så kan man konstatera att det varken saknades mod eller talang bland svenska konstnärinnor som levde och verkade i början av förra seklet. Friheten att måla var något nytt som framförallt förunnades döttrar ur borgerskapet och adeln, som hade råd och möjlighet att resa till Frankrike för att utbilda sig. För det var i Frankrike, med centrum i Paris och målarbyn Gréz-sur-Loing som de flesta slog sig ner. Bland de som fann sin väg till konsten under vistelsen i Frankrike fanns så olika personligheter som Siri Derkert och Hanna Pauli. När de kom hem igen fick de dock ofta svårigheter att utveckla sin konst på grund av slutna manliga kotterier som styrde och ställde över konstlivet i Sverige. Vissa, som t.ex Olga Granner (gift med Carl Milles), fann vägen in i äktenskapet och lät sitt konstnärskap bli ett bihang till rollen som hustru och värdinna. Andra, som Anna Riwkin och Molly Faustman blev mångsysslare som fotograferade och skrev reportage och böcker för att överleva. Ytterligare andra, som Sigrid Hjertén (gift med Isaak Grünewald), flydde in i sjukdomen.

En särställning intar Landskronaflickan Nell Walden som gifte sig med Herwart Walden, ägare till konstgalleriet "Der Sturm" i Berlin. Hon återvände så småningom till Sverige där hon fortsatte att måla i expressionistisk stil och blev vår första medvetet abstrakta konstnär.

Tjugo fantastiska konstnärinnor, många av dem skickliga kolorister, finns att beskåda på Millesgården på Lidingö ända fram till 9 februari 2014. Se dem, både för deras innovativa måleri och för den fantastiska skulpturmiljön på Millesgården.

Elsa Ström Ciacelli - Orientaler

Mollie Faustman - Sittande pojke vid stol

Nell Walden - Die fore öffnen sich

Maria Vassilieff - Flicka med Calla

Gabriele Münter - Komposition 1955

Anna Riwkin - Självporträtt

Tora Vega Holmström - Kåseberga

Eva Bonnier - Ung modell

IPCC till Stockholms stadshus: Havsnivåerna stiger!

Bostadsområdet vid Bryggvägen i Gröndal ska gå ända ut
i vattnet och folk får gå förbi det på bryggor. Klimatsmart?

Så var det äntligen dags för IPCC att släppa sin senaste, hett efterlängtade rapport om klimatförändringarna i världen. Det skedde efter en konferens i Stockholm och slutsatserna är ungefär de man kunde vänta sig:

• Temperaturen på jorden stiger på grund av de ökande koldioxidutsläppen
• Jordens medeltemperatur kommer att öka med minst 2 grader C fram till 2100
• Det leder till att havsnivåerna beräknas stiga med ca en halv meter under samma period

Det här kanske kunde få Regina Kevius och andra beslutsfattare i Stockholms stadshus och i övriga delar av Stockholms län att tänka efter när det gäller beslut om upphävande av strandskyddet i attraktiva områden runt Stockholm. Sådana beslut har ökat kraftigt sen ansvaret överfördes från länsstyrelserna till kommunerna 2009. 

Ett bra exempel är de nya bostadshusen som ska byggas vid Aromaticsfabriken i Gröndal.Enligt ett beslut i våras ska flera av dem gå ut i vattenbrynet och allmänheten ska tvingas går runt dem på bryggor. "Vem har inte drömt om att gå på vattnet" skämtar stadsbyggnadsborgarrådet. Med de stigande havsnivåerna får de kanske simma istället.

Läs mer under länken: http://www.mitti.se/?p=43829.

Bland höns och kossor på Lovö

Det är en solig lördag i mitten av september när vi tar bussen från Brommaplan ut till Lovön för att besöka ekolantbruket på Lovö prästgård. När vi passerat Lovö kyrka stannar bussen vid ett vägskäl och vi kliver av. Hundra meter längre bort på en liten höjd ligger prästgården, som ägs av Stockholms stift.

Ända sen slutet av 80-talet har marken arrenderats av familjen Rydström som idag driver ett ekologiskt jordbruk med kor, får och höns. Närmare bestämt 22 tackor, 37 mjölkkor och 42 värphöns av den gamla svenska rasen Hedemora. På gården finns också hästar och katter.

- Att driva ekologiskt jordbruk är tufft men givande berättar Elin Rydström, dotter till det nuvarande arrendatorparet. Tillsammans med maken Karel Leesment planerar hon att ta över driften av jordbruket som är på ca 80 hektar varav 50 hektar odlingar och 30 hektar betesmark. Det är i huvudsak en mjölkgård som levererar ekologisk mjölk till Arla. Kor, får och hästar betar växelvis på markerna för att man ska skapa naturligt parasitfria beten och slippa giftiga avmaskningsmedel.

Elin och Karel är nästa generation på Lovö prästgård

Vi får träffa hedemorahönsen och några av mjölkkossorna som mest är av raserna rödkulla, fjällko och SHB. Förtjusande varelser som  kommer fram och tittar nyfiket på de oväntade besökarna. I ladugården står en av kossorna som just fått den sötaste lilla kalv.

Under Elins kunniga guidning får vi veta allt om hur det går till att driva ett ekologiskt jordbruk och får också höra om Svenska kyrkans planer på att avyttra marken till mer lönsamma projekt som bostäder eller skogsplantering. Familjen hoppas dock få fortsätta driva gården även efter 2015, eftersom efterfrågan på ekologiska varor växer hela tiden. 

Guidningen avslutas med att vi får handla grönsaker i gårdens ekoshop. Pumpor, squash och broccoli ligger på rad tillsammans med vit- och rödkålshuvuden och har en strykande åtgång. Nöjdast är nog ändå damen som kommer över en påse ekologiskt vetemjöl. När vi vandrar de två kilometrarna tillbaka till Ekerövägen i den varma höstsolen verkar alla tycka att vi haft en intressant och givande dag på Lovö.

Folkrörelsen Nej till EU kräver ny folkomröstning om EU-medlemskapet!

Jag har känt mig alltmer kritisk till EU och EMU och för ett halvår sedan bestämde jag mig: jag skulle bli aktiv i Folkrörelsen Nej till EU. Sex månader och lika många möten senare stod jag på Kulturtorget vid Plattan och delade ut broschyrer med temat Nej till EU. Vid min sida hade jag Christer och Jan-Erik, två erfarna anti-EU-aktivister med mycket kunskap om föreningen och dess viktigaste frågor.

Som de flesta andra saknar jag djupgående kunskaper om EU-projektet och tycker att det är snårigt och svåröverskådligt. Men en sak är jag säker på: EU sätter vår demokrati ur spel, steg för steg. Idag tas ca 70 procent av landets lagar i slutna rum i Bryssel, våra riksdagsmän har bara till uppgift att implementera dem i vår lagstiftning. Ett annat problem är att en stor, internationell, politisk organisation som EU lätt faller offer för lobbyismen. Det blir de som har råd att hyra pr-män, åka till Bryssel och bearbeta tjänstemännen och politikerna där som får ett reellt inflytande på unionens lagstiftning. Vilket garanterar en evig högerstyrning av unionens politik och en ständig press nedåt på välfärden, löntagarnas löner och biståndet till utsatta grupper. Sen är den illa fungerande euron och den skenande arbetslösheten som blivit följden av dess misslyckande naturligtvis också en tungt vägande orsak till min kritiska hållning.

Och där har ni några av de främsta skälen till att jag stod där jag stod igår. Dessutom har de nya fördragen i Maastricht och Lissabon gjort EU allt mäktigare utan att medborgarna fått en chans att påverka utvecklingen. Kort sagt: det EU vi röstade på 1994 påminner mycket lite om det EU vi har idag. Därför stöder jag Folkrörelsens krav på en ny folkomröstning om EU, helst så snart som möjligt.