Och nu ska det handla om arbetslivet!

Ja, jag har varit borta ett tag och därför har mina sidvyer på den här bloggen gått ner till ett minimum. Inga intressanta inlägg från  mig på flera månader. Gissa varför jag har varit försvunnen? Jag har fått ett jobb så klart. Inget drömjobb precis, men ändå ett där jag drar in så att jag klarar livhanken. 

Facebook, Twitter, blogg, allt fick överges för att arbetslinjen skulle kunna fullföljas. Jag bokar möten på telefon med chefer för olika företag, jobbar 40 timmar i veckan och måste göra minst två bokningar per dag för att överleva, något jag i och för sig lyckats ganska bra med, Efter fyra månader har jag tagit mig ur hotet om att hamna i arbetslivets sista stadium, fas 3. Jag är tillbaka i a-kassan, och känner mig väldigt nöjd med det, trots att jobbet är så tufft att jag känner mig helt tömd på energi när jag kommer hem på kvällarna.  Inte ett uns av ork har funnits kvar till att skriva blogginlägg eller artiklar. Förrän nu, när det underbara påsklovet gav mig fyra lediga dagar att vila upp mig på. Fyra dagar som i och för sig tillbringades på resa till västkusten och en kortare sejour i vårt sommarhus på Gullholmen med retur, men som fick mig att piggna till ordentligt igen.

Och idag, när jag satt och slöbläddrade i Bladet på ett café i Aspudden, hittade jag en ganska kul bok bland boktipsen, Linjen, som handlar om en kvinna som blir uppslukad av sitt osäkra arbete och som jag har sträckläst hela eftermiddagen. Dess ambitiösa författarinna, Elise Karlsson, har gett mig inspiration till mitt nya projekt: att skriva om arbetslivet.

Jobbet ska bli mitt nya tema. Det behövs verkligen eftersom fasta regler i allt mindre utsträckning verkar gälla på arbetsplatserna. Ingen vågar säga någonting eftersom de inte är fast anställda, och lätt kan få gå på dagen. Visst finns det lagar och bestämmelser, men hur ska man kunna hävda dem när man när som helst kan sägas upp utan anledning? Inte ens en lönediskussion är värd att ta eftersom den kan leda till att man hamnar utanför porten igen. Det är arbetsgivaren som har makten och avsaknaden av kollektivavtal och fackföreningar gör hen till en enväldig despot.  Så jag tänkte dra igång en diskussion om arbetslivet  här på bloggen. Vad gör den nya regeringen åt situationen på arbetsmarknaden? Blir det några nya jobb? Blir det nån höjning av socialförsäkringarna? Ska man ta bort fas 3? Vad händer när digitaliseringen minskar arbetstillfällena ännu mer? Ska ännu färre arbeta ännu mer eller ska vi dela på jobben? Ja, det finns en hel uppsjö av frågor att diskutera och enligt min mening allför få som deltar i den debatten (av rädsla?).

Så håll utkik efter mina kommande artiklar om arbetslivet här på bloggen.

Allvar och skratt i Om kriget kommer!

Om kriget kommer så ligger det politiska intriger bakom. Det verkar vara det främsta budskapet i pjäsen Om kriget kommer som just nu går på Teater Tribunalen i Stockholm. En fartfylld och roande musikal med politisk udd som stundtals får hela publiken att gapskratta, men med ett underliggande allvar som då och då får skrattet att fastna i halsen.

NATO, NATO, NATO sjunger kören, ledd av den högdragna Excellensen Carl, lysande gestaltad av Ariette Opheim. Formuleringarna och den lätt skorrande aristokratsvenskan är perfekt pitchade när han läxar upp försvarsminister Karin som varit så dum att hon, för att stötta den rysshatande utrikesministern, finansierat en bombattack på en gammal finlandsfärja precis i samma stund som socialdemokraterna beslutat sig för att hålla sin länge emotsedda kickoff  på Östersjön - naturligtvis på samma färja.

Även om det är en fars, där familjepappan Olle Olofsson som har en bärande roll som fas 3-deltagaren som av Arbetsförmedlingen anvisas ett jobb som muttersamlare i fartygets lastrum och blir vittne till århundradets politiska intrig, också blir en symbol för en bredare samhällskritik mot de senare årens sociala nedskärningarna, kan man inte låta bli att ställa sig frågan om det var så här det gick till i oktober?

Var den en politisk intrig vi bevittnade när vi föjde u-båtsjakten i Kanholmsfjärden? Nu sågs ju inga ubåtar till och ingenting sprängdes, och till skillnad från i pjäsen dök inga hotfulla ryssar upp. Medierna, däremot, hade en högtidsstund med ett historiediktande a la Ian Fleming, som sällan sett sin like i svensk press. Victor Ståhl Segerhagen gör ett perfekt och elakt porträtt av PK, den jazziga och cyniska företrädaren för den tredje statsmakten, som omger sig med vackra, kattögda journalistpraktikanter och med hjälp av Carl i sista stund räddar sitt arsle från den lede fi. Troligen för att återvända till redaktionen och skriva ihop en rafflande historia om den havererade färjan och hotet från den grymma ryssen som gör att Sverige omedelbart måste söka stöd hos militäralliansen NATO.

Om kriget kommer är en fartfylld och sevärd historia med verklighetsanknytning, politisk teater med band till 70-talets politiska kabaréer men med ett tydligt formulerat budskap från 2010-talet.

Bill McKibben - bojkotta fossila bränslen!

Är det möjligt att åstadkomma politisk förändring genom globala gräsrotsrörelser? Det tror amerikanen Bill McKibben, en av årets fem vinnare av Right Livelihoodpriset. Han är i Stockholm för att ta emot priset som delas ut av Sveriges riksdag idag, den 1 december, och i lördags passade han på att diskutera klimatförändringarna och presentera sin organisation, 350.org under Kulturhusets 40-årsjubileum.

Flashmoben Divestera efter debatten,

där Bill McKibben framförde sitt
budskap om hur vi kan påverka

klimatpolitiken.

En av de metoder som 350.org använder sig av i sin kamp är divestering som vill få viktiga spelare att göra sig av med aktier, fonder eller obligationer som är etiskt eller moraliskt tveksamma.

Hur divesteringsbudskapet kan föras ut visade man i en flashmob på Sergels torg. Över torget hängde en banderoll med ordet DIVESTERA. Dansare med grå och svarta paraplyer dansade och flashade mobiltelefonerna och samen Juhan jojkade innan Bill klev upp i talarstolen. För att rädda jorden från en katastrof måste vi tillsammans ta makten från fossilindustrin, och detta gör vi bland annat genom att sluta investera i deras företag, manade Bill McKibben.

-Ett av våra mål när vi är här är att vi vill få Stockholms stad att sluta placera pengar i fossilbränslen. Vi vädjar till Sverige som är ett framsynt land att ta till sig vårt budskap.Om vi får med oss många stora investerare över hela jorden kan vi stoppa oljebolagens rovdrift på vårt klimat , tror Bill McKibben.

Bill McKibbon deltog i debatten om 

aktivism under Kulturhusets 40-års

jubileum

-Det är inte klokt egentligen fortsätter han. Vi låter fossilindustrin använda atmosfären som en
avskrädeshög, helt gratis. De nonchalerar totalt att isarna vid polerna smälter och att det blir allt svårare att odla på grund av ökad torka i stora områden på jorden. Inga argument har hittills kunnat stoppa dem.

Mc Kibben menar att de senaste årens misslyckanden att nå bindande överenskommelser om begränsningar av koldioxidutsläppen vid klimatmötena i Köpenhamn och Doha har visat att regeringar och ekonomiska institutioner visserligen är medvetna om problemen men inte förmår att ta de tuffa beslut för förändring som behövs.
- För att något ska hända krävs ökad gräsrotsaktivism.

McKibben anser att den globala aktivismen i frågan stadigt växer, trots att den folkliga uppslutningen kring klimatrörelsen ännu inte är tillräckligt stor för att man ska kunna besegra oljebolagen. För att skynda på utvecklingen startade han därför 2008 aktivistnätverket 350.org, och han har sedan dess arbetat för att bygga upp en global klimatrörelse. 350 ppm står för den andel koldioxid i atmosfären som anses vara gränsen för när klimatförändringarna på jorden är oåterkalleliga.
-Idag ligger vi på 400 ppm, ett tecken på att det är väldigt bråttom, säger Bill McKibben.

Det viktigaste som vi måste göra för att vinna slaget om klimatet är att neutralisera fossilindustrin, de bolag som kontrollerar de lönsamma olje-, gas- och koltillgångarna i världen vilket har gett dem en skrämmande stor makt över världspolitiken.

Right Livelihood-stiftelsen portades från UD i år efter protester från f.d. utrikesminster Carl Bildt, men det är nu beslutat att priset från och med nästa år återigen tillkännages på UD, rapporterar Skånskan.se

Moderaterna ljuger om Nya Karolinska - som vanligt!

Jag har ju tidigare intresserat mig för SLL:s affärer, inte minst när det gäller trafikpolitiken och som tur är blev det, trots underskotten, ingen höjning av priset på SL-kortet. I stället får vi sämre kollektivtrafik, om det nu är någon tröst. Nästa intressanta kapitel är sjukvården, och speciellt bygget av det nya skrytprojektet NKS.

Det gamla Sverige möter Nya 

Karolinska Sjukhuset. Jag besökte 

området våren 2014 och fick tillfälle
att studera det nya konferenscentret.

Nu vet jag att det redan skrivits mycket om sjukvårdspolitiken också, men jag kan ändå inte låta bli att komma med en kommentar kring de senaste avslöjandena om avancerad skatteplanering runt landstingets skattefinansierade projekt, mastodontbygget i Solna, döpt till Nya Karolinska Sjukhuset (NKS).

Den som ännu inte har sett storverket bör ta sig en promenad dit, gärna via Norra stationsområdet, där byggnaderna reser sig framför besökaren som en hägrande oas i stål, betong och glas. Inne på området möts man bland annat av en konferenslokal som ser ut som en jättelik finlandsfärja som seglar omkring bland de lägre husen och även andra fantasifulla arkitektoniska skapelser.

F.d. sjukvårdslandstingsrådet Filippa Reinfeldts stolthet kostar givetvis en del pengar att bygga och driva, närmare bestämt minst 52 miljarder skattekronor. Kritik har tidigare riktats mot det avtal som slutits med projektbolaget Swedish Hospital Partners, i sin tur ägt av byggbolaget Skanska och engelska investmentbolaget Innisfree, som ska bygga sjukhuset och sköta underhållet. Kritikerna har menat att bygget genom avtalet kommer att bli onödigt dyrt samtidigt som det ger färre vårdplatser för pengarna. Men nu kommer Uppdrag granskning med ytterligare nyheter: SHP har med sina lättförvärvade stockholmska skattekronor tänkt ägna sig åt avancerad skatteplanering via Luxemburg.

Efter vad jag kan förstå på beskrivningarna handlar det om ett listigt upplägg med konceptet förlust för oss, vinst för dem. SHP får lån av Innisfree och betalar tillbaka med höga räntor från kapital som de erhåller i ersättning från landstinget. Dessa höga räntor används sedan för att göra avdrag på vinstskatten så att den i stort sett blir noll. Pengarna, sammanlagt 1,3 miljarder, slussas sen till Luxemburg.

Omoraliskt? Ja. Oacceptabelt? Ja. Hur det är möjligt att vi  inte fått veta något undrar väl alla. Det handlar ju trots allt om ett utnyttjande av våra skattepengar, i ett avtal som har kritiserats för att det upphandlades utan konkurrens.  Efter att UG konfronterat finanslandstingrådet Torbjörn Rosdahl (m), som sitter kvar efter valet trots stora underskott i landstingets budget, säger han först att det inte finns några överraskningar för skattebetalarna. Det finns inget hemligt i affären. Sen säger han att han inte känner sig lurad - men besviken över den aggressiva skatteplaneringen. Han anser att svensk lag har följts. Bättre exponering av den moderata lögnmaskinen hade man inte kunnat få.

Uppgörelser av det här slaget, där pengar för offentlig verksamhet utnyttjas av smarta affärsbolag som inte vill betala skatt är förstås helt oacceptabla, och visar hur stora problem ett privatiserings- och upphandlingssystem utan hårda regler och utvärderingar skapar för det allmänna. Dessutom finns risken att kalkylerna inte håller och att skattebetalarna via SLL får skjuta till ännu mer för att täcka förlusterna för bygget, det har tidigare talats om minst åtta miljarder till fram till 2040. Som jag skrev tidigare så såg jag fram emot att få följa utvecklingen av Stockholms läns landstings affärer, och här fick jag, sorgligt nog, mer än jag någonsin vågat hoppas på.

Pascalidou - kaoset i Grekland fortsätter!

Ingenting är över än menade författaren och journalisten Alexandra Pascalidou när hon talade på seminariet ”Grekland – fortfarande kaos?”Just nu är världen upptagen med ebola och IS, men situationen i Grekland har inte förbättrats, trots att det verkar som om medlemsländerna i EU helst vill glömma eurokrisen.

Kaoset i Grekland fortsätter menade

Alexandra Pascalidou när hon talade

på Socialistiskt forum i ABF-huset 

lördagen den 22 november.

Enligt Alexandra är Grekland fortfarande ett av Europas fattigaste länder, där löner och arbetsvillkor fallit som stenar sen krisen bröt ut 2012. Och grekerna tiger och lider. Enligt UNICEF:s senaste rapport lever nu 30 % av grekerna under fattigdomsstrecket. 58 % av ungdomarna under 28 är arbetslösa. Miljontals hushåll har ingen inkomst och överlever endast med hjälp av matpaket från släktingar på landet. Alexandra berättar om en kvinna som av sin arbetsgivare uppmuntrades att göra abort för att få behålla jobbet.

När krisen inleddes 2012 var det enligt Alexandra Pascalidou EU-kommissionens nuvarande ordförande Jean-Claude Juncker som med sin hårda retorik piskade upp avskyn mot Grekland. Grekerna anklagades, till skillnad från islänningarna för att vara skurkar och latmaskar. Varför var det ingen som anklagade de skuldsatta islänningarna för att vara amoraliska fuskare, frågade hon retoriskt? Målet var, menar Alexandra, att göra Grekland till Europas semesterort. Och i år har besöksrekordet verkligen slagits i det ruinerade landet, med 20 miljoner turister från hela världen. Man vill göra Grekland till en avstjälpningsplats i solen, där nordeuropeiska pensionärer kan få fotmassage och makrobiotisk mat gratis, menar Alexandra.

Men i början av 2000-talet var det andra tongångar. Pengar och varor pumpades in i landet. EU dreglade över Grekland. Anledningen till att man ville ha med Grekland i EMU beror helt och hållet på det geopolitiska läget mellan tre världsdelar menar Alexandra Pascalidou. Grekland är EU:s yngsta demokrati och alla visste att landet inte var moget att delta i valutasamarbetet. Ändå rullades röda mattan ut och eurosedlarna regnade över befolkningen. Det fanns en tid när alla grekiska tofflor var från Prada. Tyskar och fransmän sålde vapen och u-båtar till landet, men syftet var endast att tvätta pengar. Sen kom krisen och allt förändrades.

Nu har många inte råd att låta barnen gå i skolan, eftersom alla skolor kostar pengar. Åtstramningarna har lett till att grekerna har löner på bulgarisk nivå. En ingenjör tjänar i genomsnitt 500 € per månad. Självmordsstatistiken har ökat med 40 %, och det är främst män som tar livet av sig när de sociala skyddsnäten i samhället har havererat.

Just nu råder lugnet före stormen. För att betala skulderna ska Grekland reas ut och allt som kan säljas ska gå under klubban till högstbjudande. Grekerna väntar på att investerarna ska bjuda på deras hamnar, samtidigt som investerarna väntar på att priserna ska pressas ännu mer. Man inväntar det ultimata lidandet. Och i Tyskland sitter mamma Merkel och styr över plundringen av Grekland utan att röra en min. – Hon borde skämmas, tycker Alexandra.

Legendaren Lundell fyller 65 idag

Grattis Ulf Lundell, född i 68-generationen
och 65 år idag. Att hans hjärta fortfarande
klappar för vänstern visade han under
årets valrörelse när han gav sig ut på en
politisk valsafari till stöd för den röd-

gröna oppositionen.

Uffe Lundell fyller pension och jag lyssnar på mina gamla favoriter igen, den klassiska Vargmåne, den mörka Nådens år och Ripp rapp med höjdare som Hav utan hamnar och Rom i regnet. Hans påverkan på min generation är oöverträffad, ja det är svårt för den som inte var med att förstå hur stort inflytande han har haft på oss som är födda på 60-talet. Han och hans böcker och musik fanns överallt och han var en av de första artister jag såg när han spelade på Västerås konserthus i slutet av 70-talet.

Plötsligt kommer jag att tänka på att Uffe inte bara formade min musiksmak, han påverkade även mina tankar och associationer med sina träffande, samtida och ofta ganska roliga texter och oneliners. Det var sedelärande och lite politiska rader som: "Du måste lära dig att slå ihjäl och ändå, när du gjort det ska du helst må bra". När jag åker till Norrköping är det första jag lite skämtsamt kommer att tänka på ”du kanske tänker Norrköping, det är en jävla stad” och jag kan inte sätta mig i en taxi en kväll utan att upprepa den klassiska repliken ”du har din taxi, jag har mitt guld.

Uffe är en riktig multibegåvning som skriver böcker också. Jack var en tjock lunta som det tog evigheter att komma igenom, men det var samtidigt ett intressant dokument över den svenska 68-generationens ungdom. Sen kom Sömnen, Vinter i Paradiset och Kyssen. Någonstans där tyckte jag han ballade ur i självömkan och makabra mord och slutade läsa hans böcker. Jag höll mig till musiken och om jag skulle betygsätta Uffe så skulle jag säga att han är ett strå vassare som kompositör än som författare.

Om man ska tro dottern Sanna i det lysande tv-programmet om medmissbrukare som gick i höstas så var det inte lätt att vara barn till Ulf Lundell. När han kom hem var han full och galen och hade med sig en massa konstiga djur till barnen, och när han drog på turné igen fick frun städa upp och ta hand om djuren. Inte konstigt att det blev skilsmässa. En kreativ begåvning med ett rörigt liv, ett tungt missbruk och samtidigt under många årtionden en av den svenska musikscenens tyngsta namn. Nu har Uffe ju för all del återerövrat sin position som riksförfattare med böcker som Vädermannen och alla rapporter tyder på att det är som författare han kommer att åldras. För hans skull hoppas jag att han får en nykter och lugn ålderdom utan romflaskor och kokain, på gården i Skåne med sin nya fru Sofia vid sin sida.

Det känns lite som om Uffes och mitt förhållande har varit som det korta mötet som han beskriver i Rom i regnet. "Vi gjorde sällskap hem, vi gick hem till mig". Vi träffades och skildes och nu är det dags för en återförening igen på Spotify förstås, där alla hans skivor går att lyssna på. Grattis, gamle man, du kommer säkert att höras av i många år till och jag ser fram emot att följa din fortsatta utveckling.

1000 bussturer per dag dras in i Stockholm!

Adjöss SL-bussar. Dem får vi se betydligt mindre av
i framtiden när alliansen får bestämma i landstinget.

Så fick jag rätt i det jag skrev tidigare i höst om SLL och kollektivtrafiken. I dag meddelar nämligen DN att SLL under 2015 måste dra in 1000 bussturer om dagen eftersom alliansen, som har majoritet i landstinget, inte vill (har råd att) skjuta till 250 miljoner, hela den summa som skulle krävas för att klara ökad trafik på tunnelbanan och de spårvagns- och busslinjer som man redan beslutat om. För dig och mig som anlitar SL varje dag innebär det att vi får vänta längre och trängas ännu mer på både bussar och t-bana. Något beslut om höjd taxa har ännu inte fattats, men det kommer säkert. Trots sitt uppenbara misslyckande i trafikpolitiken så sitter alliansen med Torbjörn Rosdahl i spetsen kvar och har nu majoritet sen de fått SD:s stöd i landstingsfullmäktige. Så här skrev jag i september:

"I dag publicerar trafikförvaltningen enligt SvD en rapport som avslöjar att det fattas en halv miljard bara för att klara driften av kollektivtrafiken nästa år.

Konsekvenserna får naturligtvis bäras av resenärerna: nu ska vi få ännu högre SL-taxa och/eller mycket sämre service. Man hade åtminstone kunnat begära att väljarna skulle ha fått informationen innan valet så att de kunnat ta ställning till den i vallokalen."

Läs resten av inlägget här.