De gamla rockhjältarna dör en efter en, och jag hinner inte riktigt ta in tragedierna och lyssna på den musik som de skapat. Knappt har Lemmy förts till den sista vilan innan Bowie går bort. 1900-talets största popstjärna och den som mer än någon annan definierade min generation.
David Bowie var könsöverskridaren som gick i täten för gayrevolutionen med sin androgyna och vågade Ziggy Stardustfigur. Som gjorde fellatio med elgitarren och satte normerna för en frihetlig epok där varken kön, ras eller klass var ett hinder och där var och en tog för sig av kärlek och sex efter behag.
Han var den fattiga engelska pojken från Brixton som sålde 140 miljoner skivor och blev en stenrik superstjärna genom att experimentera med rock och teater, en könsöverskridare som med tiden blev en smula men inte alltför konventionell. Efter de vilda åren med bisexuella Angela gifte han om sig med den somaliska fotomodellen Iman, och därmed överskred han ett ytterligare ett par tabun som säkert fick de fördomsfulla att himla med ögonen. Iman är svart och därtill uppfostrad som muslim. Who cares? Inte Bowie, han gick bara vidare i livet. Tillsammans verkar de ha levt en lugn tillvaro i New York med gemensamma dottern Alexandra.
Bowies karriär gick lite upp och ner, han hade sin storhetstid på 1970- och början av 1980-talet. Det som började med den rödhåriga utomjordingen Ziggy Stardust utvecklades till en dandy av tyskt 30-talssnitt och en amerikaniserad, rödhårig version som döptes till The thin white duke. Tunnheten och de urgröpta kinderna berodde delvis på ett överdrivet intag av kokain, som höll på att ta livet av honom. Det var, enligt David själv, därför han hoppade av den stora amerikanska rockcirkusen och slog sig ner i Berlin där han tände av och tillsammans med Brian Eno gjorde de banbrytande elektronikmusikskivorns Low, Heroes och Lodger som påverkat populärmusiken ända in i 2000-talet. Vem minns inte videon till Heroes, där Bowie främträder i en svart skinnoverall, uppknäppt till naveln, med blonderat hår och rakat bröst och till ljudet av en klagande syntorgel sjunger "we can be heroes, just for one day". Precis när 70-talet blev 80-tal kom han med en av sina mest storsäljande skivor, Scary Monsters, som också var en lägesrapport. Där mötte vi ytterligare en persona, den sorgsna clownen och mimaren vars äktenskap har gått i kras sen han fastnat i drogträsket. Lyssna på den sorgsna superhiten Ashes to Ashes där Bowie sjunger med sin vackraste röst: ashes to ashes funk to funky, we know major Tom's a junky...
Kokainist eller inte, så gick han in i 80-talet med flaggan i topp. En ny, heterosexuell figur utan aidsvarning med yviga blonderade lockar och glansig 80-talskostym som gjorde rythm & blues och dessutom hade en kinesisk flickvän i släptåg presenterade sig för publiken på Ullevi 1983. - Han ser ju ut som en direktör, tyckte min syster, men det var då jag oåterkalleligen föll för stjärnan. Den spektakulära Ziggy Stardust hade varit lite för utmanande för en småstadsflicka i tonåren, men Let's dance-Bowie var fantastisk och jag lyssnade igenom alla hans skivor från David Bowie till Heroes och blev förtrollad. Vilken röst. Djup och sorgsen, hög och kvittrande eller hes och släpig, ingen annan rockstjärna har ett sånt känsloregister som David Bowie när han sörjer över sin förlorade kärlek i t.ex Word on a wing. David var fantastiskt.
Han gjorde filmer också, bland annst den dystropiska The man who fell to earth och krigsfilmen Merry Christmas Mr Lawrence som utspelade sig i ett japanskt fånglägern under andra världskriget. Han var vackrare än någonsin, särskilt när han släpades mot sin död, men kanske är det så att rockstjärnans strålglans tog udden av rollfiguren, att det var David Bowie vi mötte därute i djungeln och inte major Jack Celliers.
Han gjorde filmer också, bland annst den dystropiska The man who fell to earth och krigsfilmen Merry Christmas Mr Lawrence som utspelade sig i ett japanskt fånglägern under andra världskriget. Han var vackrare än någonsin, särskilt när han släpades mot sin död, men kanske är det så att rockstjärnans strålglans tog udden av rollfiguren, att det var David Bowie vi mötte därute i djungeln och inte major Jack Celliers.
Musikkarriären gick så småningom i stå med enstaka ljusglimtar som t.ex Black noise white tie och Heathen och det dröjde allt längre mellan skivsläppen. Han var utbränd påstod vissa. Och så denna kreativa explosion i slutet av sin levnad. Två prisade album inom loppet av tre år. Och nu är han borta. Med risk att kallas cynisk vill jag påstå att han dog i rättan tid, innan den tidsanda av slutenhet, rädsla och hat, motsatsen till allt det som Bowie stod för, helt har tagit över. Farväl David, du kommer alltid att vara min klart lysande stjärna på stigen mot friheten.
