Vårt behov av lady Edith

Dags att ta farväl av familjen Crawley på Downton Abbey, och det blev ju ett lyckligt slut, åtminstone för lady Edith.  Pengar, lyx, en fin titel och en prins, varje kvinnas yttersta dröm. Askungen Edith fick alltihop med råge och vi behöver inte längre gråta för hennes skull.

Bertie Pelham var en förvaltare 
som visade sig vara arvtagare 
till en markistitel. Som grande 
final på tv-serien ställde familjen 
Crawley till med ståtligt bröllop 
för honom och askungen
lady Edith 

Så har sista avsnittet av Downton Abbey visats och förhållandet till familjen Crawley är oåterkalleligen slut. Och tur är väl det, både för dem och för oss. Serien slutar precis i rättan tid. 1926 var det bara ett par år kvar på la belle epoque innan depressionen lade sin våta filt över världsekonomin och sedan kom kriget och efter det var världen för evigt förändrad. Om detta visste familjen Crawley naturligtvis ingenting där de gick omkring i sina eleganta slottssalonger och betjänades av dem där nere i källaren. Överhuvudtaget är serien en anomali med sitt hjärtegoda grevepar och sina glada nissar i bottenvåningen, putsandes på ett par stövlar eller lagandes stek åt herrskapet med ett leende på läpparna i en tid som i verkligheten präglades av extremt låga löner och hårda villkor för dem längst ner på samhällsstegen.

Trots sin förljugenhet har serien varit extremt populär och vi har frossat i det engelska klassamhällets alla attribut, titlar, eleganta kläder, bilar, resor och romantik för dem upstairs, gemenskap, kärlekslycka och graviditeter för dem där nere. Kanske ligger seriens storhet i att man lyckats fånga det djupt mänskliga hos både herrskap och tjänstefolk, inte minst den tragiska ladyn Edith med sin oäkta dotter Marigold som alltid måste hållas utanför familjens offentliga framträdanden. Hennes otur i kärlek gjorde henne till en potentiell ungmö med sorgsna ögon,

Men är det verkligen synd om Edith Crawley? Hon är vacker, har eleganta kläder och dyrbara smycken och dessutom äger hon en tidning i London, ett arv efter hennes framlidna älskare Michael Gregson, vars populära spalter förgylls av den företagsamma betjänten Spratt, till vardags avlönad av Ediths farmor, änkegrevinnan av Grantham. Ändå tåras våra ögon när Edith efter att ha fått nobben av Bertie Pellham, lägger huvudet på sned, ser på oss med sina sorgsna, bruna ögon och säger - I'm just a spinster. För att övergå i storgråt när sagda Bertie kommer krypande tillbaka och friar till den avpolleterade, och tänk, hon blir MARKISINNA. Och får bo i en stenhög som ser ut som om den byggdes under Vilhelm Erövrarens härjningar. Som markisinnan av Hexham står hon dessutom högre i rang än sin syster, den falska lady Mary, som bara blev gift med en bilhandlare. Och tjänsteflickan Anna, som födde barn i lady Marys säng, tänk, hon behövde inte gå ner i källaren med sin förstfödde son genast, utan fick ligga kvar i Marys lyxiga säng så länge hon ville, medan ladyn hastade iväg för att titta på makens nya affärslokaler.

Och sen blev det bröllop i stor stil på Downton där vi lärde oss tre saker: 1. Allt negativt kan vändas till något positivt. 2. Stil kan inte köpas för pengar. 3. Kärleken övervinner allt Och så rullade bilekipaget iväg genom det lummiga engelska landskapet, på väg mot en tid som var betydligt hårdare än den lady Edith var van vid, fast det visste hon förstås inte om. Och vi hade just fått se den stora kvinnodrömmen förverkligad. Pengar, lyx, en fin titel och en prins. Fantastisk tv-underhållning, det tackar vi familjen Crawley för.