Sofia - vår sista kungliga klassresenär?

Så ska Sverige få en ny prinsessa, en ingift sådan denna gång. Den skandalomsusade dalkullan Sofia Hellqvist bli om en månad hertiginna av Värmland efter en storståtlig vigselceremoni i Slottskyrkan.

En bild från Svensk damtidning, jag anar en tvekan i hennes ögon. Rädsla? För visst är det modigt av någon med hennes bakgrund att ta sig an rollen som kunglighet, en av de mest traditionella i vårt samhälle.

Sofia har gjort en fantastisk karriär. På tio år har hon tagit sig från utvikningssidorna i tidningen Slitz in i den anrika kungafamiljen och lyckats bli hustru åt Sveriges enda prins.

Men kanske är det inte så märkvärdigt som vi tror. Sverige är nämligen bland de länder som har störst social rörligheten i västvärlden. En siffra som fått stor spridning är sannolikheten att barn till en låginkomsttagare också själv blir låginkomsttagare. Denna sannolikhet är 42 procent i USA men bara 26 procent i Sverige. I allmänhet ser man utbildningsmöjligheter som den största drivkraften till social rörlighet, och också där ligger Sverige bra till med skattefinansierade skolor och möjlighet att bedriva universitetsstudier med statliga lån med låga räntor.

Sofia började som utviknings-

flicka i tidningen Slitz och är
nu prinsessa. En modern

klassresenär.

Nu vill jag inte påstå att Sofia Hellqvist har nått sin position med hjälp av just detta verktyg, hon har mig veterligen ingen högre utbildning alls, men hon är ändå ett gott exempel på hur öppet Sverige har blivit på det sociala planet. Sofia har ändå gjort något ganska märkligt, hon har rivit de sociala skrankorna inom hovet och kungafamiljen. Bernadottefamiljen, som själva härstammar från en "enkel" sydfransk marskalk, har i generationer gjort allt för att förädla sitt blod och prinsessorna och drottningarna har varit stilfulla och väluppfostrade kvinnor från europeiska furstehus.Visst fanns det de Bernadotteprinsar som gifte sig "opassande", men de sparkades ut ur tronföljdsordningen och miste sitt apanage. Enda undantaget var Bertil och Lilian, också en f.d. strippa, men hon blev inte prinsessa förrän i 60-årsåldern, och då var de gamla synderna förlåtna.

Sofia från Älvdalen tog av sig kläderna framför kameran, deltog i en halvporrig dokusåpa och var yogalärare i New York. Sedan 2009 är hon projektledare för välgörenhetsorganisationen Project Playground i Sydafrika, placerad på lagom avstånd från den nyfikna pressens och allmänhetens blickar. Och nu alltså svensk prinsessa och hertiginna.

Sofia har gjort en modern kvinnas karriär i ett modernt Sverige, men precis som prins Daniel hamnat i en feodal stuktur där hon inte riktigt passar in. Låt henne därför bli den sista ingifta prinsessan innan vi inför republik med val till statschefsposten. Leve den nya prinsessan!

Välkommen till prekariatet

Så heter en pjäs som just nu går på Kulturhuset Kilen i Stockholm. En allkonstföreställning där tre skådespelare med hjälp av sång, dans, teater och en stor portion ironi skildrar tillvaron på arbetslivet botten.

Kanske hade sett lite mindre glada ut om de verkligen varit hänvisade till prekariatet i stället för att stå på en scen och spela teater varje kväll, för att tillhöra prekariatet är ingen särskilt rolig historia.Prekariatet är enligt den brittiske ekonomiprofessorn Guy Standing en framväxande klass präglad av kronisk otrygghet.Hur och när började prekariatet ta form? Från 1980-talet och framåt skapade den nyliberala ideologin förutsättningar för globaliseringen, vilket innebar att arbetsmarknaderna avreglerades för att bli mer flexibla, samtidigt som mekanismer för social och ekonomisk trygghet pressades tillbaka och utbildningen varufierades för att tillgodose näringslivets behov, menar Standing. Det var under de decennierna som prekariatet växte fram. Den nyliberala modellen, som gett fritt spelrum åt marknadskrafterna och belönat de mest konkurrenskraftiga, har med hans formulering banat väg för en varufiering av politiken och en ”uttunning” av demokratin.

In sin bok föreslår Guy standing 29 olika åtgärder för att komma tillrätta med prekariatets utanförskap. De tänkbara politiska åtgärder och institutionella förändringar som han ingående diskuterar i sin nyutkomna bok syftar till att förbättra prekariatets situation, och kan ses som ett övergripande ramverk för handlande. Reglera det flexibla arbetet, återskapa yrkesgemenskaperna, undanröj fattigdoms- och prekaritetsfällor, garantera rättssäkerhet för alla, det är några av artiklarna i Standings färdplan för prekariatet. Han föreslår också en reglering av sms-lånen, så att de blir marginella och sällsynta.

Därför blir inte Hillary president

Det amerikanska presidentvalet börjar närma sig igen. En av de mest framträdande kandidaterna är Hillary Clinton, Bill Clintons fru och ena halvan av den på 90-talet så framgångsrika Billarykombon, som sen blev senator för New York och 2008-2012 var utrikesminister i Barack Obamas första regering.

Blå ögon. Frågan är om de kan föra Hillary ända
till Vita huset trots hennes bristande utstrålning.

Svenska skribenter från höger och vänster jublar och utser henne genast till segrare, men Hillarys
kandidatur är också på många håll starkt ifrågasatt. Ett av de intressantaste argumenten kommer från Gleb Kuznetsov i the Moscow Times.

Enligt honom kommer Hillary möjligen att vinna den demokratiska nomineringen men inte presidentvalet och skälet är att hon inte är tillräckligt tilltalande. En amerikansk president måste absolut vara tilldragande. En charmerande figur som ler mot dig i tv-reklamen och som människor känner att de har lust att bjuda in till privat lunch där hemma och diskutera livets mening med. Den utstrålnigen har de flesta amerikanska presidenter haft, från den stilige Kennedy via cowboyen Reagan och hunken Clinton till den charmerande skolpojken George W Bush och sån är inte Hillary enligt skribenten. Ju mer tv-mediet växer i betydelse, desto viktigare blir dessa egenskaper för en blivande president.

Hillary är mer av en skolfröken än en populär familjemedlem, en administratör med vassa kanter som antar en upphöjd position och med ett ansträngt leende försöker sänka sig ner till folkets nivå när det är dags för val.

Och visst, han har en poäng. Hillary är faktiskt inte extremt folklig och charmerande och att hon dessutom är kvinna tror jag ligger henne betydligt mer i fatet än Obamas mörka hy gjorde under hans valkampanj. USA var ju redo för en svart president kanske ni invänder. Men Obama är ändå till hälften vit och har kuk. Hillary är den första trovärdiga kvinnliga presidentkandidaten i USA men frågan är om de moralkonservativa amerikanarna är redo för en snopplös president, Som dessutom är nästintill 70 år. Blir hon president och omvald (amerikanska presidenter får sitta på sin post i högst åtta år) är hon nästan 80 år när hon avgår till skillnad från Obama som bara är 55.

En annan sak som ligger Hillary i fatet är att demokraternas tid på presidentposten håller på att rinna ut. Obama har varit en svag president, republikanerna vann tillbaka kongressen i mellanårsvalet och det är normalt att presidentmakten skiftar mellan de två partierna. Republikanerna har oförskämt mycket tid och pengar för att matcha fram en passande kandidat. Problemet för republikanerna med ätten Bush i täten, är att de betraktas som krigshetsare som tömde den amerikanska kassan för att uppnå sina mål i Irak. Där har Hillary en fördel trots att hon betraktas som mer hökaktig i  utrikespolitiken än den sittande presidenten. Demokraterna är generellt mer benägna att använda soft power än direkta militära insatser, vilket är billigare för skattebetalarna. Att Hillary dessutom vill begränsa möjligheterna att ge stora privata donationer till politiker och politiska partier gör henne till en av de få amerikanska politiker som verkar ta demokratifrågorna på allvar.

Men som sagt, den i tv-reklamens förlovade land så viktiga karisman saknas och det enda som kan tala till HC:s fördel är väl att hennes farligaste motståndare, Jeb Bush från politik- och oljeklanen Bush, inte heller är någon sprudlande charmör utan en rätt grå typ med trista glasögonbågar.

Och nu ska det handla om arbetslivet!

Ja, jag har varit borta ett tag och därför har mina sidvyer på den här bloggen gått ner till ett minimum. Inga intressanta inlägg från  mig på flera månader. Gissa varför jag har varit försvunnen? Jag har fått ett jobb så klart. Inget drömjobb precis, men ändå ett där jag drar in så att jag klarar livhanken. 

Facebook, Twitter, blogg, allt fick överges för att arbetslinjen skulle kunna fullföljas. Jag bokar möten på telefon med chefer för olika företag, jobbar 40 timmar i veckan och måste göra minst två bokningar per dag för att överleva, något jag i och för sig lyckats ganska bra med, Efter fyra månader har jag tagit mig ur hotet om att hamna i arbetslivets sista stadium, fas 3. Jag är tillbaka i a-kassan, och känner mig väldigt nöjd med det, trots att jobbet är så tufft att jag känner mig helt tömd på energi när jag kommer hem på kvällarna.  Inte ett uns av ork har funnits kvar till att skriva blogginlägg eller artiklar. Förrän nu, när det underbara påsklovet gav mig fyra lediga dagar att vila upp mig på. Fyra dagar som i och för sig tillbringades på resa till västkusten och en kortare sejour i vårt sommarhus på Gullholmen med retur, men som fick mig att piggna till ordentligt igen.

Och idag, när jag satt och slöbläddrade i Bladet på ett café i Aspudden, hittade jag en ganska kul bok bland boktipsen, Linjen, som handlar om en kvinna som blir uppslukad av sitt osäkra arbete och som jag har sträckläst hela eftermiddagen. Dess ambitiösa författarinna, Elise Karlsson, har gett mig inspiration till mitt nya projekt: att skriva om arbetslivet.

Jobbet ska bli mitt nya tema. Det behövs verkligen eftersom fasta regler i allt mindre utsträckning verkar gälla på arbetsplatserna. Ingen vågar säga någonting eftersom de inte är fast anställda, och lätt kan få gå på dagen. Visst finns det lagar och bestämmelser, men hur ska man kunna hävda dem när man när som helst kan sägas upp utan anledning? Inte ens en lönediskussion är värd att ta eftersom den kan leda till att man hamnar utanför porten igen. Det är arbetsgivaren som har makten och avsaknaden av kollektivavtal och fackföreningar gör hen till en enväldig despot.  Så jag tänkte dra igång en diskussion om arbetslivet  här på bloggen. Vad gör den nya regeringen åt situationen på arbetsmarknaden? Blir det några nya jobb? Blir det nån höjning av socialförsäkringarna? Ska man ta bort fas 3? Vad händer när digitaliseringen minskar arbetstillfällena ännu mer? Ska ännu färre arbeta ännu mer eller ska vi dela på jobben? Ja, det finns en hel uppsjö av frågor att diskutera och enligt min mening allför få som deltar i den debatten (av rädsla?).

Så håll utkik efter mina kommande artiklar om arbetslivet här på bloggen.

Allvar och skratt i Om kriget kommer!

Om kriget kommer så ligger det politiska intriger bakom. Det verkar vara det främsta budskapet i pjäsen Om kriget kommer som just nu går på Teater Tribunalen i Stockholm. En fartfylld och roande musikal med politisk udd som stundtals får hela publiken att gapskratta, men med ett underliggande allvar som då och då får skrattet att fastna i halsen.

NATO, NATO, NATO sjunger kören, ledd av den högdragna Excellensen Carl, lysande gestaltad av Ariette Opheim. Formuleringarna och den lätt skorrande aristokratsvenskan är perfekt pitchade när han läxar upp försvarsminister Karin som varit så dum att hon, för att stötta den rysshatande utrikesministern, finansierat en bombattack på en gammal finlandsfärja precis i samma stund som socialdemokraterna beslutat sig för att hålla sin länge emotsedda kickoff  på Östersjön - naturligtvis på samma färja.

Även om det är en fars, där familjepappan Olle Olofsson som har en bärande roll som fas 3-deltagaren som av Arbetsförmedlingen anvisas ett jobb som muttersamlare i fartygets lastrum och blir vittne till århundradets politiska intrig, också blir en symbol för en bredare samhällskritik mot de senare årens sociala nedskärningarna, kan man inte låta bli att ställa sig frågan om det var så här det gick till i oktober?

Var den en politisk intrig vi bevittnade när vi föjde u-båtsjakten i Kanholmsfjärden? Nu sågs ju inga ubåtar till och ingenting sprängdes, och till skillnad från i pjäsen dök inga hotfulla ryssar upp. Medierna, däremot, hade en högtidsstund med ett historiediktande a la Ian Fleming, som sällan sett sin like i svensk press. Victor Ståhl Segerhagen gör ett perfekt och elakt porträtt av PK, den jazziga och cyniska företrädaren för den tredje statsmakten, som omger sig med vackra, kattögda journalistpraktikanter och med hjälp av Carl i sista stund räddar sitt arsle från den lede fi. Troligen för att återvända till redaktionen och skriva ihop en rafflande historia om den havererade färjan och hotet från den grymma ryssen som gör att Sverige omedelbart måste söka stöd hos militäralliansen NATO.

Om kriget kommer är en fartfylld och sevärd historia med verklighetsanknytning, politisk teater med band till 70-talets politiska kabaréer men med ett tydligt formulerat budskap från 2010-talet.

Bill McKibben - bojkotta fossila bränslen!

Är det möjligt att åstadkomma politisk förändring genom globala gräsrotsrörelser? Det tror amerikanen Bill McKibben, en av årets fem vinnare av Right Livelihoodpriset. Han är i Stockholm för att ta emot priset som delas ut av Sveriges riksdag idag, den 1 december, och i lördags passade han på att diskutera klimatförändringarna och presentera sin organisation, 350.org under Kulturhusets 40-årsjubileum.

Flashmoben Divestera efter debatten,

där Bill McKibben framförde sitt
budskap om hur vi kan påverka

klimatpolitiken.

En av de metoder som 350.org använder sig av i sin kamp är divestering som vill få viktiga spelare att göra sig av med aktier, fonder eller obligationer som är etiskt eller moraliskt tveksamma.

Hur divesteringsbudskapet kan föras ut visade man i en flashmob på Sergels torg. Över torget hängde en banderoll med ordet DIVESTERA. Dansare med grå och svarta paraplyer dansade och flashade mobiltelefonerna och samen Juhan jojkade innan Bill klev upp i talarstolen. För att rädda jorden från en katastrof måste vi tillsammans ta makten från fossilindustrin, och detta gör vi bland annat genom att sluta investera i deras företag, manade Bill McKibben.

-Ett av våra mål när vi är här är att vi vill få Stockholms stad att sluta placera pengar i fossilbränslen. Vi vädjar till Sverige som är ett framsynt land att ta till sig vårt budskap.Om vi får med oss många stora investerare över hela jorden kan vi stoppa oljebolagens rovdrift på vårt klimat , tror Bill McKibben.

Bill McKibbon deltog i debatten om 

aktivism under Kulturhusets 40-års

jubileum

-Det är inte klokt egentligen fortsätter han. Vi låter fossilindustrin använda atmosfären som en
avskrädeshög, helt gratis. De nonchalerar totalt att isarna vid polerna smälter och att det blir allt svårare att odla på grund av ökad torka i stora områden på jorden. Inga argument har hittills kunnat stoppa dem.

Mc Kibben menar att de senaste årens misslyckanden att nå bindande överenskommelser om begränsningar av koldioxidutsläppen vid klimatmötena i Köpenhamn och Doha har visat att regeringar och ekonomiska institutioner visserligen är medvetna om problemen men inte förmår att ta de tuffa beslut för förändring som behövs.
- För att något ska hända krävs ökad gräsrotsaktivism.

McKibben anser att den globala aktivismen i frågan stadigt växer, trots att den folkliga uppslutningen kring klimatrörelsen ännu inte är tillräckligt stor för att man ska kunna besegra oljebolagen. För att skynda på utvecklingen startade han därför 2008 aktivistnätverket 350.org, och han har sedan dess arbetat för att bygga upp en global klimatrörelse. 350 ppm står för den andel koldioxid i atmosfären som anses vara gränsen för när klimatförändringarna på jorden är oåterkalleliga.
-Idag ligger vi på 400 ppm, ett tecken på att det är väldigt bråttom, säger Bill McKibben.

Det viktigaste som vi måste göra för att vinna slaget om klimatet är att neutralisera fossilindustrin, de bolag som kontrollerar de lönsamma olje-, gas- och koltillgångarna i världen vilket har gett dem en skrämmande stor makt över världspolitiken.

Right Livelihood-stiftelsen portades från UD i år efter protester från f.d. utrikesminster Carl Bildt, men det är nu beslutat att priset från och med nästa år återigen tillkännages på UD, rapporterar Skånskan.se

Moderaterna ljuger om Nya Karolinska - som vanligt!

Jag har ju tidigare intresserat mig för SLL:s affärer, inte minst när det gäller trafikpolitiken och som tur är blev det, trots underskotten, ingen höjning av priset på SL-kortet. I stället får vi sämre kollektivtrafik, om det nu är någon tröst. Nästa intressanta kapitel är sjukvården, och speciellt bygget av det nya skrytprojektet NKS.

Det gamla Sverige möter Nya 

Karolinska Sjukhuset. Jag besökte 

området våren 2014 och fick tillfälle
att studera det nya konferenscentret.

Nu vet jag att det redan skrivits mycket om sjukvårdspolitiken också, men jag kan ändå inte låta bli att komma med en kommentar kring de senaste avslöjandena om avancerad skatteplanering runt landstingets skattefinansierade projekt, mastodontbygget i Solna, döpt till Nya Karolinska Sjukhuset (NKS).

Den som ännu inte har sett storverket bör ta sig en promenad dit, gärna via Norra stationsområdet, där byggnaderna reser sig framför besökaren som en hägrande oas i stål, betong och glas. Inne på området möts man bland annat av en konferenslokal som ser ut som en jättelik finlandsfärja som seglar omkring bland de lägre husen och även andra fantasifulla arkitektoniska skapelser.

F.d. sjukvårdslandstingsrådet Filippa Reinfeldts stolthet kostar givetvis en del pengar att bygga och driva, närmare bestämt minst 52 miljarder skattekronor. Kritik har tidigare riktats mot det avtal som slutits med projektbolaget Swedish Hospital Partners, i sin tur ägt av byggbolaget Skanska och engelska investmentbolaget Innisfree, som ska bygga sjukhuset och sköta underhållet. Kritikerna har menat att bygget genom avtalet kommer att bli onödigt dyrt samtidigt som det ger färre vårdplatser för pengarna. Men nu kommer Uppdrag granskning med ytterligare nyheter: SHP har med sina lättförvärvade stockholmska skattekronor tänkt ägna sig åt avancerad skatteplanering via Luxemburg.

Efter vad jag kan förstå på beskrivningarna handlar det om ett listigt upplägg med konceptet förlust för oss, vinst för dem. SHP får lån av Innisfree och betalar tillbaka med höga räntor från kapital som de erhåller i ersättning från landstinget. Dessa höga räntor används sedan för att göra avdrag på vinstskatten så att den i stort sett blir noll. Pengarna, sammanlagt 1,3 miljarder, slussas sen till Luxemburg.

Omoraliskt? Ja. Oacceptabelt? Ja. Hur det är möjligt att vi  inte fått veta något undrar väl alla. Det handlar ju trots allt om ett utnyttjande av våra skattepengar, i ett avtal som har kritiserats för att det upphandlades utan konkurrens.  Efter att UG konfronterat finanslandstingrådet Torbjörn Rosdahl (m), som sitter kvar efter valet trots stora underskott i landstingets budget, säger han först att det inte finns några överraskningar för skattebetalarna. Det finns inget hemligt i affären. Sen säger han att han inte känner sig lurad - men besviken över den aggressiva skatteplaneringen. Han anser att svensk lag har följts. Bättre exponering av den moderata lögnmaskinen hade man inte kunnat få.

Uppgörelser av det här slaget, där pengar för offentlig verksamhet utnyttjas av smarta affärsbolag som inte vill betala skatt är förstås helt oacceptabla, och visar hur stora problem ett privatiserings- och upphandlingssystem utan hårda regler och utvärderingar skapar för det allmänna. Dessutom finns risken att kalkylerna inte håller och att skattebetalarna via SLL får skjuta till ännu mer för att täcka förlusterna för bygget, det har tidigare talats om minst åtta miljarder till fram till 2040. Som jag skrev tidigare så såg jag fram emot att få följa utvecklingen av Stockholms läns landstings affärer, och här fick jag, sorgligt nog, mer än jag någonsin vågat hoppas på.