Dagen efter terrorn

Lördagen efter terroristdådet, fredagen den 7 april 2017. Stockholm känns nästan onaturligt tyst idag. Många affärer är stängda. Uppgången till T-centralen är stängd. Varuhuset Åhléns är stängt. 

Stockholmarna lämnade blommor och

 tände små ljus för att hedra offren för

terrorismen.

Framför avspärrningarna till Drottninggatan har de byggt upp en blomstervägg prydd med allehanda blomster inhandlade från Hötorget. Nedanför muren av blommor brinner små ljus. Människor står i kö för att få lämna sitt bidrag och visa sin medkänsla med offren och deras familjer. Jag sticker in mina två vita rosor i en av metallramarna samtidigt som jag lyssnar på den engelskspråkiga speakern för något Tv-bolag som berättar om det ”gigantic flower edifice” som byggts upp i Stockholm efter terrorattacken. Det är ett stort intresse för dådet, även internationellt, har jag förstått.

Jag strövar vidare ner mot Sergelarkaden och stöter på ett gäng poliser som verkar vara extrainkallade från andra delar av landet, den där typen utanför Sergelpassagen låter som om han kommer direkt från Västgötaslätten och han vet ju inte ens var närmaste uttagsautomat finns (det finns ju för övrigt inte många kvar då bankerna inte vill hantera kontanter). Hoppsan! Det verkar vara många reor idag men vem har lust att handla en sån här dag? Några är det visst. Tar mig ner till plattan där de flesta affärerna är stängda.  Det är bara duvorna som är aktiva, de flaxar omkring och kuttrar som om det inte fanns en enda terrorist i hela världen att frukta.

Det är en uzbekisk flykting som körde den där lastbilen nerför Drottninggatan säger dom. Han uppmärksammades på pendeltåget från Märsta och infångades efter en vild jakt ner mot en sjö. Man undrar ju varför han gjorde det, om han nu gjorde det. Ett katastrofalt dåd med fyra döda och 15 skadade. En stulen bryggeribil från Spendrups som blev ett dödligt vapen i händerna på en mentalt instabil person, eller var han en IS-terrorist? Vissa verkar njuta av att döda andra. Är det ett sätt att hämnas för blodbadet i Mellanöstern så träffar han ju lite fel när han ger sig på oskyldiga medborgare kan jag tänka.

Samtidigt begravs 100-tals invånare i irakiska Mosul under sina sönderbombade hus medan Trump beskjuter en syrisk militärbas med 59 kryssningsrobotar och minst åtta civilpersoner dör. Sammanlagt har mer än en miljon människor dött av våldet i Mellanöstern sedan Bush anföll Irak 2003. Flyktingströmmarna är de största sedan andra världskriget och i en akt av omvänd solidaritet har EU beslutat sig för att knappt släppa in några alls. Samtidigt ökar vreden hos den förtryckta muslimska befolkningen i väst och många arbetslösa unga män reser till Mellanöstern för att strida för de inhemska motståndsgrupperna – och hamnar därmed på kollisionskurs med de länder som en gång blev en säker hamn för dem och deras föräldrar. Och under moderländernas torra jord kokar det svarta guldet – oljan. I denna giftiga mix sitter Sverige som i ett skruvstäd, trängda av EU:s maktapparat och ett allt våldsammare USA, beroende av en stark export för att bibehålla sitt välstånd. Alltmer i centrum för händelseutvecklingen, alltmer indraget i världens konflikter. USA bombar skolor, moskéer och sjukhus, ja till och med FN-konvojer, i sex ökenländer, ryssarna bombar nästan lika mycket, samtidigt som de försöker undvika att kollidera med varandra. Våldet leder till att flyktingströmmarna ökar. Hatet från både gamla och nya medborgare här i väst som upplever sig hotade och förfördelade ökar och krockarna är oundvikliga. Våldspiralen trappas upp steg för steg och de mänskliga rättigheterna får stryka på foten. Öga för öga, tand för tand verkar vara filosofin för dagen. Hårdare tag, fler poliser, fotbojor på papperslösa flyktingar. Är det verkligen så vi vill leva? De flesta tänker nog som jag, att vi måste trappa ner våldet, stoppa krigen och hitta en lösning som leder till ett fredligare och mer solidariskt samhälle, även för oss här i väst. Då vi återigen kan ströva längsmed Drottninggatan en ljummen aprildag utan att frukta en desperat våldsmans missriktade hatattacker. Och det är bråttom…

Farväl till David Bowie

De gamla rockhjältarna dör en efter en, och jag hinner inte riktigt ta in tragedierna och lyssna på den musik som de skapat. Knappt har Lemmy förts till den sista vilan innan Bowie går bort. 1900-talets största popstjärna och den som mer än någon annan definierade min generation.

David Bowie var könsöverskridaren som gick i täten för gayrevolutionen med sin androgyna och vågade Ziggy Stardustfigur. Som gjorde fellatio med elgitarren och satte normerna för en frihetlig epok där varken kön, ras eller klass var ett hinder och där var och en tog för sig av kärlek och sex efter behag.

Han var den fattiga engelska pojken från Brixton som sålde 140 miljoner skivor och blev en stenrik superstjärna genom att experimentera med rock och teater, en könsöverskridare som med tiden blev en smula men inte alltför konventionell. Efter de vilda åren med bisexuella Angela gifte han om sig med den somaliska fotomodellen Iman, och därmed överskred han ett ytterligare ett par tabun som säkert fick de fördomsfulla att himla med ögonen. Iman är svart och därtill uppfostrad som muslim. Who cares? Inte Bowie, han gick bara vidare i livet. Tillsammans verkar de ha levt en lugn tillvaro i New York med gemensamma dottern Alexandra.

Bowies karriär gick lite upp och ner, han hade sin storhetstid på 1970- och början av 1980-talet. Det som började med den rödhåriga utomjordingen Ziggy Stardust utvecklades till en dandy av tyskt 30-talssnitt och en amerikaniserad, rödhårig version som döptes till The thin white duke. Tunnheten och de urgröpta kinderna berodde delvis på ett överdrivet intag av kokain, som höll på att ta livet av honom. Det var, enligt David själv, därför han hoppade av den stora amerikanska rockcirkusen och slog sig ner i Berlin där han tände av och tillsammans med Brian Eno gjorde de banbrytande elektronikmusikskivorns Low, Heroes och Lodger som påverkat populärmusiken ända in i 2000-talet. Vem minns inte videon till Heroes, där Bowie främträder i en svart skinnoverall, uppknäppt till naveln, med blonderat hår och rakat bröst och till ljudet av en klagande syntorgel sjunger "we can be heroes, just for one day". Precis när 70-talet blev 80-tal kom han med en av sina mest storsäljande skivor, Scary Monsters, som också var en lägesrapport. Där mötte vi ytterligare en persona, den sorgsna clownen och mimaren vars äktenskap har gått i kras sen han fastnat i drogträsket. Lyssna på den sorgsna superhiten Ashes to Ashes där Bowie sjunger med sin vackraste röst: ashes to ashes funk to funky, we know major Tom's a junky...

Kokainist eller inte, så gick han in i 80-talet med flaggan i topp. En ny, heterosexuell figur utan aidsvarning med yviga blonderade lockar och glansig 80-talskostym som gjorde rythm & blues och dessutom hade en kinesisk flickvän i släptåg presenterade sig för publiken på Ullevi 1983. - Han ser ju ut som en direktör, tyckte min syster, men det var då jag oåterkalleligen föll för stjärnan. Den spektakulära Ziggy Stardust hade varit lite för utmanande för en småstadsflicka i tonåren, men Let's dance-Bowie var fantastisk och jag lyssnade igenom alla hans skivor från David Bowie till Heroes och blev förtrollad. Vilken röst. Djup och sorgsen, hög och kvittrande eller hes och släpig, ingen annan rockstjärna har ett sånt känsloregister som David Bowie när han sörjer över sin förlorade kärlek i t.ex Word on a wing. David var fantastiskt.
Han gjorde filmer också, bland annst den dystropiska The man who fell to earth och krigsfilmen Merry Christmas Mr Lawrence som utspelade sig i ett japanskt fånglägern under andra världskriget. Han var vackrare än någonsin, särskilt när han släpades mot sin död, men kanske är det så att rockstjärnans strålglans tog udden av rollfiguren, att det var David Bowie vi mötte därute i djungeln och inte major Jack Celliers.

Musikkarriären gick så småningom i stå med enstaka ljusglimtar som t.ex Black noise white tie och Heathen och det dröjde allt längre mellan skivsläppen. Han var utbränd påstod vissa. Och så denna kreativa explosion i slutet av sin levnad. Två prisade album inom loppet av tre år. Och nu är han borta. Med risk att kallas cynisk vill jag påstå att han dog i rättan tid, innan den tidsanda av slutenhet, rädsla och hat, motsatsen till allt det som Bowie stod för, helt har tagit över. Farväl David, du kommer alltid att vara min klart lysande stjärna på stigen mot friheten.

Två gentlemens syn på svensk vapenexport

De två sista avsnitten av serien Gentlemen & gangsters bjöd på en del överraskningar. I tredje avsnittet försvann både Henry och Leo ur handlingen och Klas insåg att han hade blivit duperad av den charmerande Henry som egentligen var en simpel utpressare som kommit över avslöjande dokument om hemligstämplad svensk vapenexport.

Brorsorna Henry och Leo Morgan. 

från Hornsgatan som försvann ur

serien - och visade sig vara samma

person. 

Och sen, när Gentlemen gick över i Gangsters, fick vi veta att Leo egentligen inte existerade, han var bara en av Henrys båda sidor, den mörka och destruktiva. Det var Henry som tillsammans med Stene Forman lyckades komma över Hogarths samlade information om Wilhelm Sterners vapensmuggling, som de sen använde i utpressningssyfte. Onekligen lite snopet för oss som avgudar Leo Morgan. Men serien rullade på in i fjärde avsnittet och själva kärnan i historien blev allt tydligare. Det handlar om svensk vapenexport. Klas Östergren har spunnit en fiktiv historia runt ämnet, där han målar upp en bild av svensk vapenexport ur några påhittade karaktärers personliga synvinkel,

Men faktum är att frågan var kokhet i början av 1980-talet. Några år efter det att boken kom ut exploderade Boforsaffären och flera personer som undersökte frågan eller hade anknytning till den illegala vapenexporten avled mystiskt. Journalisten Cats Falcks försvinnande 1984 behandlades som en olycka, hon undersökte frågan om illegal vapenexport för SVT där hon jobbade. Hon försvann den 19 november 1994 tillsammans med en kompis och de återfanns ett halvår senare i Hammarbykanalen, i en uppochnedvänd bil, drunknade. Fallet har betraktats som en olycka men omges av många mystiska omständigheter. Likaså är krigsmaterialinspektören Carl-Fredrik Algernons död i Stockholms tunnelbana 1987 en gåta. Var det självmord eller mord på någon som visste för mycket? Ytterligare en person som dog i rättan tid var dåvarande chefen för Bofors, Claes-Ulrik Winberg, som tillsammans med sin fru avled i en bilolycka 1989, några månader innan han skulle vittna om företagets illegala vapenaffärer. Utan att det finns några konkreta bevis så är det onekligen en kittlande tanke att det faktiskt förekommit en svensk, illegal vapenexport, godkänd av folkvalda politiker, i en tid när motståndet mot vapenförsäljning var stort, och att morden skulle kunna ha något samband med detta. Enligt boken är den centrala bevisningen "det brända brevet", som skulle knyta en viss stadsminister till en viss vapenaffär, och som Stene Forman hade en kopia av. Ett brev värt att mörda för, åtminstone i Klas Östergrens bok.

Och statsministern det talas om är så klart Olof Palme. Som sköts på öppen gata ett år efter avslöjandena om Bofors affärer. Sen kan man låta tankarna vindla. Hade vapenaffärerna någonting med mordet på Olof Palme att göra och i så fall vad? Längre än så tänker jag inte gå. Det gjorde nämligen inte Klas Östergren, han flyttade istället till Skåne och köpte en gård för pengarna han tjänat, enligt bokens Klas Östergren för att han behövde hålla sig undan då han utsatts för vissa hot. Och han stannade där så länge att Envoyén, städaren, när han till slut kom på besök, kallt konstaterade att "såna som du betyder inget längre, ingen bryr sig längre om de intellektuella". Och visst är allt annorlund nu, efter EU-anslutning och närmandet till NATO. Men en liten rest av den forna vapenexportlagstiftningen finns nog kvar, varför skulle man annars komma på den milt sagt häpnadsväckande idén att bygga en vapenfabrik i Saudiarabien? I hemlighet förstås, enligt god, svensk tradition.

 

Lemmy - en bad boy vi minns

Hatten av för Lemmy Kilmister, legendarisk brittisk rockstjärna som avled i förrgår. Vi som har levt med Orgasmatron sedan 80-talet vet att Lemmy var en hårt festande rocksångare och basist som legat med minst 3000 groupies sen han slog igenom med gruppen Hawkwind i början av 70-talet. Han gifte sig aldrig och brukade hävda att det inte behövdes, han hade så mycket tjejer ändå. I mitten av 70-talet, efter att ha åkt fast för droginnehav och fått kicken från Hawkwind bildade han Motörhead där han bland annat samarbetade med svenska trummisen Mickey Dee från Göteborg. Jag såg dem faktiskt spela på Lisebergshallen 2005, då de tyvärr passerat sitt bäst före-datum.

Om livet med sex droger och rock'n'roll berättade han i sin självbiografi White line fever som jag läste med stort intresse och fortfarande har i bokhyllan. Vissa påstår att Lemmy var en kronisk alkoholist men han blev i alla fall 70 år och dog inte med en heroinspruta i armen, vilket får anses hedervärt. Vila i frid, för oss som är födda i rockgenerationen kommer du att leva för evigt.

Annelises pasta på Göteborgsvis

Göteborgsversionen av Annelises pasta med blåmögelost blev lite annorlunda då pappa John hade missat några av ingredienserna i orginalreceptet. Vi använde fjärilspasta, en blåmögelost och en burk krossade tomater och lade dessutom till 200 gram köttfärs. Ekologiska champinjoner och lite färska tomater i bitar, och en maffig sallad enligt receptet. Australiensiskt rödvin därtill. Jättemumsigt.

Annelises pasta med blåmögelost:
Ingredienser:

Ett paket kort pasta
9 dl vispgrädde
2 st ädelostar typ Kvibille
1-2 burkar krossade tomater
1 msk tomatpure
Champinjoner (fakultativt)
Salt, peppar, oregano

Gör så här:
Koka upp pastan. Tillsätt grädden, blåmögelostarna i bitar och tomater (ev champinjoner) i en annan kastrull och låt detta sjuda. Krydda med salt, peppar och oregano. Häll såsen över pastan, blanda omkring och låt det hela sjuda ytterligare en stund på låg värme.

Parmesan är ett måste liksom ett smakrikt rödvin.

Gott med sallad som kan innehålla rödlök och oliver och toppas med balsamvinäger.

Vårt behov av lady Edith

Dags att ta farväl av familjen Crawley på Downton Abbey, och det blev ju ett lyckligt slut, åtminstone för lady Edith.  Pengar, lyx, en fin titel och en prins, varje kvinnas yttersta dröm. Askungen Edith fick alltihop med råge och vi behöver inte längre gråta för hennes skull.

Bertie Pelham var en förvaltare 
som visade sig vara arvtagare 
till en markistitel. Som grande 
final på tv-serien ställde familjen 
Crawley till med ståtligt bröllop 
för honom och askungen
lady Edith 

Så har sista avsnittet av Downton Abbey visats och förhållandet till familjen Crawley är oåterkalleligen slut. Och tur är väl det, både för dem och för oss. Serien slutar precis i rättan tid. 1926 var det bara ett par år kvar på la belle epoque innan depressionen lade sin våta filt över världsekonomin och sedan kom kriget och efter det var världen för evigt förändrad. Om detta visste familjen Crawley naturligtvis ingenting där de gick omkring i sina eleganta slottssalonger och betjänades av dem där nere i källaren. Överhuvudtaget är serien en anomali med sitt hjärtegoda grevepar och sina glada nissar i bottenvåningen, putsandes på ett par stövlar eller lagandes stek åt herrskapet med ett leende på läpparna i en tid som i verkligheten präglades av extremt låga löner och hårda villkor för dem längst ner på samhällsstegen.

Trots sin förljugenhet har serien varit extremt populär och vi har frossat i det engelska klassamhällets alla attribut, titlar, eleganta kläder, bilar, resor och romantik för dem upstairs, gemenskap, kärlekslycka och graviditeter för dem där nere. Kanske ligger seriens storhet i att man lyckats fånga det djupt mänskliga hos både herrskap och tjänstefolk, inte minst den tragiska ladyn Edith med sin oäkta dotter Marigold som alltid måste hållas utanför familjens offentliga framträdanden. Hennes otur i kärlek gjorde henne till en potentiell ungmö med sorgsna ögon,

Men är det verkligen synd om Edith Crawley? Hon är vacker, har eleganta kläder och dyrbara smycken och dessutom äger hon en tidning i London, ett arv efter hennes framlidna älskare Michael Gregson, vars populära spalter förgylls av den företagsamma betjänten Spratt, till vardags avlönad av Ediths farmor, änkegrevinnan av Grantham. Ändå tåras våra ögon när Edith efter att ha fått nobben av Bertie Pellham, lägger huvudet på sned, ser på oss med sina sorgsna, bruna ögon och säger - I'm just a spinster. För att övergå i storgråt när sagda Bertie kommer krypande tillbaka och friar till den avpolleterade, och tänk, hon blir MARKISINNA. Och får bo i en stenhög som ser ut som om den byggdes under Vilhelm Erövrarens härjningar. Som markisinnan av Hexham står hon dessutom högre i rang än sin syster, den falska lady Mary, som bara blev gift med en bilhandlare. Och tjänsteflickan Anna, som födde barn i lady Marys säng, tänk, hon behövde inte gå ner i källaren med sin förstfödde son genast, utan fick ligga kvar i Marys lyxiga säng så länge hon ville, medan ladyn hastade iväg för att titta på makens nya affärslokaler.

Och sen blev det bröllop i stor stil på Downton där vi lärde oss tre saker: 1. Allt negativt kan vändas till något positivt. 2. Stil kan inte köpas för pengar. 3. Kärleken övervinner allt Och så rullade bilekipaget iväg genom det lummiga engelska landskapet, på väg mot en tid som var betydligt hårdare än den lady Edith var van vid, fast det visste hon förstås inte om. Och vi hade just fått se den stora kvinnodrömmen förverkligad. Pengar, lyx, en fin titel och en prins. Fantastisk tv-underhållning, det tackar vi familjen Crawley för. 

Stars wars - the force is awakening

I väntan på Star wars - the force awakens kan man ju alltid fotografera sig med en av Den nya ordningens stormtruppssoldater. Och hur var filmen, den sjunde i ordningen sen 1977?

Spännande, med planetära krig, många brandgula explosioner och hög igenkänningsfaktor. Efter ett inledande anfall mot planeten Jakku tas motståndspiloten Poe Dameron tillfånga av soldater från Den nya ordningen, som tagit över Imperiets roll som galaxens härskare. Men hans lilla robot BB8 som bär på hemligheten alla vill ta del av, lyckas rymma och slår sig ihop med Rey, en kvinnlig skrotletare i planetens periferi. Efter en störtningsolycka ansluter sig även Finn, desertör från Den nya ordningens stormtrupper. För att undkomma fiendens bomber flyr de i ett skrotfärdigt rymdskepp som inte varit i luften på många år, och när Han Solo dyker upp inser de plötsligt att de flyger omkring i Millenniumfalken. Länken till det förflutna är etablerad och tillsammans med Solo och Chewbakka bildar de en grupp vars mål är att med hjälp av en mystisk karta finna vägen till jediriddaren och Starwarslegendaren Luke Skywalkers gömställe.

Under kampen mot den onda ordningen dyker många gamla och nya bekanta från Star wars-filmernas 35-åriga universum upp. Den guldfärgade roboten C3PO och pipande, blinkande R2D2 är kul att återse när de vaknar till liv i den galaktiska kampen och prinsessan Leia (Carrie Fisher), dyker också upp, i en lite oväntad roll. Men den som bär upp filmen är Daisy Ridley som Rey. Hon fajtas, flyger rymdskepp och lagar tekniskt omöjliga fel med samma intensitet som en tornado och när Chewbakka överräcker ett av jediorderns skinande lasersvärd förstår vi att det är hon som är nästa jediriddare.

Och det är kanske det faktum att en kvinna kan bli jediriddare som är det nya i en annars rätt traditionell film som påminner mycket om de tidiga Starwarsfilmerna. Till och med dödsstjärnan finns med igen och riktar sin giftiga laserflamma mot fientliga planeter, fast nu heter den Starkiller Base och är 10 gånger större än de tidigare dödsstjärnorna. Vi ser också hårdare tortyrscener, fler bombade städer och mer förödelse än i tidigare filmer, kanske ett försök att omsätta erfarenheterna från Irak och Syrien i en avlägsen galax. Animeringarna är färre eftersom regissören.JJ Abrams föredrar film framför datagrafik och skådespelare och "äkta" miljöer har fått mer utrymme vilket gör att man är mer närvarande i filmen. Lägg till 3-D effekterna och man tror sig nästan står mitt på planeten Jaaku.

Trots alla resor mellan olika planeter och alla häftiga vapen känns handlingen lite tunn och man undrar vad som ska hända när de hittat Luke Skywalker. Och trots att Rey och Finn är ett lovande par blir det lätt tråkigt utan starka och originella sidekickar som Yoda och Obi wan Kenobi, de var både underhållande och hade behövts i motståndet mot den återuppståndna ondskan. Jag önskar dem trots allt lycka till i den fortsatta kampen och kommer att följa dem i de två kommande filmerna. Må kraften vara med er!