Kul på Fridhems folkhögskola i Svalöv

Fridhems folkhögskola är Sveriges största internat. Ett tiotal kurser i så olika ämnen som skrivande, fotografering, måleri, silversmide, kreativt broderi och Skånes historia pågår samtidigt i den stora folkhögskolan i  byn Svalöv mitt på Skåneslätten. 

Jag är på folkhögskola för första gången i mitt liv, och gud så spännande det är.  Och lite jobbigt också. Vi bor alla på internatet med hus som heter  saker som Sydhem, Västhem och Nordhem. Mitt hus är i mörkrött tegel och ser ut som ett klassiskt skånehus medan en del andra hus mer ser ut som moderna radhuslängor. I mitten ligger en fantastisk trädgård som en gång varit en fruktträdgård med en terrass där man kan inta både frukost, lunch, och middag. I morse samlades vi alla i matsalen för att få en introduktion i de olika kurserna av en skojig kille som hette Daniel, och bli presenterade för handledarna. Min handledare är en mörk skönhet i eleganta, svarta kläder som heter Katarina Karp och som är expert på kreativt skrivande. Eleverna har väldigt blandad bakgrund, både unga och gamla, erfarna skribenter och såna som aldrig skrivit förr. Lilla rödhåriga Tilda är den smartaste av oss, hon skriver fanfiction (egna slut på serieböcker) med en jäkla energi och är säkert ett författarämne i vardande. Två övningar har vi fått skriva idag och nu kämpar jag med en text om en konflikt som kräver uppmärksamhet och fokus. Klockan åtta är det dessutom en humorshow i aulan som man bara inte kan missa. Kvällsaktiviteterna anses nästan ännu viktigare än det man gör om dagarna verkar det som och man vill ju inte utebli från en sån spännande aktivitet. Mer om livet på Fridhems folkhögskola i morgon.

Trump for president

Så har vi nått Q2, nådens år 2017, och det senaste amerikanska presidentvalet är avklarat. De här antagandena gjorde jag för inte så länge sen och tycker att de fortfarande håller för en publicering på min blogg. För jag fick ganska rätt. Läs bara:

Valet har stötts och blötts i över ett år, det började med att de två partierna republikaner och demokrater skulle nominera varsin presidentkandidat. Kandidaterna, den f.d. presidentfrun och utrikesministern Hillary Clinton, den radikala senatorn Bernie Sanders, mammas pojke Jeb Bush och fastighesmagnaten Donald Trump nagelfors i våra medier dag efter dag som om det vore fråga om ett svenskt kommunalval och vad som hände i resten av världen föll i glömska, åtminstone ända tills Brexit-omröstningen förebådade Storbritanniens utträde ur den europeiska unionen. Spanska val som resulterade i politiskt stillestånd, ett sönderbombat Syrien, ett misslyckat statskuppsförsök i Turkiet, jordbävning i Italien, vad väger väl det mot ett amerikanskt presidentval? Som slutade i en storm av sällan anat slag, åtminstone i medierna där de 400 svenska USA-experterna (enligt Jan Guillou) förutspådde en total triumf för Hillary Clinton, USA:s första kvinnliga president, men istället stod där med Trump på halsen.

Frågan om hur det är möjligt att flera hundra journalister som är utsända att bevaka ett val i världens enda stormakt på andra sidan Atlanten kan ha så fel har inte analyserats i någon större utsträckning av förståeliga skäl. I stället fortsätter man i samma djävul/ängelspår som man tidigare trampat upp. Även om hyllningarna till Clinton klingat av så finns det ingenting som kan dämpa den ondska som läggs på Donald Trumps axlar. Han kallas populist, rasist, ja till och med antisemit, trots att alla vet att den amerikanska presidenten inte kan vara judehatare, det går bara inte. Han jämförs med Hitler och Mussolini, han förutspås ruinera den amerikanska ekonomin , välta FN och sända världen in i en ännu snabbare nedåtgående spiral när det gäller klimatet. Dessutom tänker han ta ännu fler kvinnor på kussimurran i sitt överdimensionerade presidentrum. samtidigt som aborträtten ska upphävas.  Ja, så där håller de på, dag efter dag, precis som ett gäng pts-skadade rhesusapor.

Frågan om Trumps ondska är rätt akademisk och nu ska jag säga vad jag tror. Jag tror att Donald Trump blir en klassisk republikansk president. Han kommer att sänka skatten för att gynna näringslivet och de rika enprocentarna, som han själv tillhör. Han kommer att gå industrin, framförallt olje- och krigsindustrin tillmötes och fortsätta krigen i det strategiskt viktiga Mellanöstern, kanske startar han ytterligare ett krig, denna gång med Iran. Däremot är det inte otroligt att han röker fredspipa med Vladimir Putin (man ska aldrig strida på två fronter samtidigt), något som får rysshataren Stefan Löfven att gå i taket. Han har ju satsat på den liberala eliten som ser USA som en dörrstopp för rysk expansion västerut och har svårt att anpassa sig efter en ny världsbild. Taskigt för Steffe som såg sig som landets främsta vapenförsäljare och nu inte vet vilket ben han ska stå på i stormaktskonflikterna. Trump kommer att släppa vapenhandeln  i det egna landet fri så att ännu fler amerikaner kan skjuta ihjäl varandra på skolgårdar, arbetsplatser och shoppinggallerior (redan på gång). Kanske går han de kristna tillmötes och totalförbjuder aborterna, en fråga som i så fall kommer att stötas och blötas under en lång tid  Washington. Han kommer att hålla Guantanamo öppet för "islamiska terrorister", kanske till och med utvidga fängelset. Ytterligare en fråga som ligger the Donald varmt om hjärtat är muren mot Mexico för många miljarder dollar och frihandelsavtalen som han tyvärr kommer ha svårt att riva upp då han måste ha kongressen med sig. Och så är det miljön, där han omedelbart vill riva upp klimatavtalet som beslutades i Paris förra året och slopa en mängd andra lagar som skyddar miljön. Den nedåtgående spiralen i världens mäktigaste land fortsätter med andra ord att snurra åt precis samma håll som den gjort under hela 2000-talet.

Dagen efter terrorn

Lördagen efter terroristdådet, fredagen den 7 april 2017. Stockholm känns nästan onaturligt tyst idag. Många affärer är stängda. Uppgången till T-centralen är stängd. Varuhuset Åhléns är stängt. 

Stockholmarna lämnade blommor och

 tände små ljus för att hedra offren för

terrorismen.

Framför avspärrningarna till Drottninggatan har de byggt upp en blomstervägg prydd med allehanda blomster inhandlade från Hötorget. Nedanför muren av blommor brinner små ljus. Människor står i kö för att få lämna sitt bidrag och visa sin medkänsla med offren och deras familjer. Jag sticker in mina två vita rosor i en av metallramarna samtidigt som jag lyssnar på den engelskspråkiga speakern för något Tv-bolag som berättar om det ”gigantic flower edifice” som byggts upp i Stockholm efter terrorattacken. Det är ett stort intresse för dådet, även internationellt, har jag förstått.

Jag strövar vidare ner mot Sergelarkaden och stöter på ett gäng poliser som verkar vara extrainkallade från andra delar av landet, den där typen utanför Sergelpassagen låter som om han kommer direkt från Västgötaslätten och han vet ju inte ens var närmaste uttagsautomat finns (det finns ju för övrigt inte många kvar då bankerna inte vill hantera kontanter). Hoppsan! Det verkar vara många reor idag men vem har lust att handla en sån här dag? Några är det visst. Tar mig ner till plattan där de flesta affärerna är stängda.  Det är bara duvorna som är aktiva, de flaxar omkring och kuttrar som om det inte fanns en enda terrorist i hela världen att frukta.

Det är en uzbekisk flykting som körde den där lastbilen nerför Drottninggatan säger dom. Han uppmärksammades på pendeltåget från Märsta och infångades efter en vild jakt ner mot en sjö. Man undrar ju varför han gjorde det, om han nu gjorde det. Ett katastrofalt dåd med fyra döda och 15 skadade. En stulen bryggeribil från Spendrups som blev ett dödligt vapen i händerna på en mentalt instabil person, eller var han en IS-terrorist? Vissa verkar njuta av att döda andra. Är det ett sätt att hämnas för blodbadet i Mellanöstern så träffar han ju lite fel när han ger sig på oskyldiga medborgare kan jag tänka.

Samtidigt begravs 100-tals invånare i irakiska Mosul under sina sönderbombade hus medan Trump beskjuter en syrisk militärbas med 59 kryssningsrobotar och minst åtta civilpersoner dör. Sammanlagt har mer än en miljon människor dött av våldet i Mellanöstern sedan Bush anföll Irak 2003. Flyktingströmmarna är de största sedan andra världskriget och i en akt av omvänd solidaritet har EU beslutat sig för att knappt släppa in några alls. Samtidigt ökar vreden hos den förtryckta muslimska befolkningen i väst och många arbetslösa unga män reser till Mellanöstern för att strida för de inhemska motståndsgrupperna – och hamnar därmed på kollisionskurs med de länder som en gång blev en säker hamn för dem och deras föräldrar. Och under moderländernas torra jord kokar det svarta guldet – oljan. I denna giftiga mix sitter Sverige som i ett skruvstäd, trängda av EU:s maktapparat och ett allt våldsammare USA, beroende av en stark export för att bibehålla sitt välstånd. Alltmer i centrum för händelseutvecklingen, alltmer indraget i världens konflikter. USA bombar skolor, moskéer och sjukhus, ja till och med FN-konvojer, i sex ökenländer, ryssarna bombar nästan lika mycket, samtidigt som de försöker undvika att kollidera med varandra. Våldet leder till att flyktingströmmarna ökar. Hatet från både gamla och nya medborgare här i väst som upplever sig hotade och förfördelade ökar och krockarna är oundvikliga. Våldspiralen trappas upp steg för steg och de mänskliga rättigheterna får stryka på foten. Öga för öga, tand för tand verkar vara filosofin för dagen. Hårdare tag, fler poliser, fotbojor på papperslösa flyktingar. Är det verkligen så vi vill leva? De flesta tänker nog som jag, att vi måste trappa ner våldet, stoppa krigen och hitta en lösning som leder till ett fredligare och mer solidariskt samhälle, även för oss här i väst. Då vi återigen kan ströva längsmed Drottninggatan en ljummen aprildag utan att frukta en desperat våldsmans missriktade hatattacker. Och det är bråttom…

Farväl till David Bowie

De gamla rockhjältarna dör en efter en, och jag hinner inte riktigt ta in tragedierna och lyssna på den musik som de skapat. Knappt har Lemmy förts till den sista vilan innan Bowie går bort. 1900-talets största popstjärna och den som mer än någon annan definierade min generation.

David Bowie var könsöverskridaren som gick i täten för gayrevolutionen med sin androgyna och vågade Ziggy Stardustfigur. Som gjorde fellatio med elgitarren och satte normerna för en frihetlig epok där varken kön, ras eller klass var ett hinder och där var och en tog för sig av kärlek och sex efter behag.

Han var den fattiga engelska pojken från Brixton som sålde 140 miljoner skivor och blev en stenrik superstjärna genom att experimentera med rock och teater, en könsöverskridare som med tiden blev en smula men inte alltför konventionell. Efter de vilda åren med bisexuella Angela gifte han om sig med den somaliska fotomodellen Iman, och därmed överskred han ett ytterligare ett par tabun som säkert fick de fördomsfulla att himla med ögonen. Iman är svart och därtill uppfostrad som muslim. Who cares? Inte Bowie, han gick bara vidare i livet. Tillsammans verkar de ha levt en lugn tillvaro i New York med gemensamma dottern Alexandra.

Bowies karriär gick lite upp och ner, han hade sin storhetstid på 1970- och början av 1980-talet. Det som började med den rödhåriga utomjordingen Ziggy Stardust utvecklades till en dandy av tyskt 30-talssnitt och en amerikaniserad, rödhårig version som döptes till The thin white duke. Tunnheten och de urgröpta kinderna berodde delvis på ett överdrivet intag av kokain, som höll på att ta livet av honom. Det var, enligt David själv, därför han hoppade av den stora amerikanska rockcirkusen och slog sig ner i Berlin där han tände av och tillsammans med Brian Eno gjorde de banbrytande elektronikmusikskivorns Low, Heroes och Lodger som påverkat populärmusiken ända in i 2000-talet. Vem minns inte videon till Heroes, där Bowie främträder i en svart skinnoverall, uppknäppt till naveln, med blonderat hår och rakat bröst och till ljudet av en klagande syntorgel sjunger "we can be heroes, just for one day". Precis när 70-talet blev 80-tal kom han med en av sina mest storsäljande skivor, Scary Monsters, som också var en lägesrapport. Där mötte vi ytterligare en persona, den sorgsna clownen och mimaren vars äktenskap har gått i kras sen han fastnat i drogträsket. Lyssna på den sorgsna superhiten Ashes to Ashes där Bowie sjunger med sin vackraste röst: ashes to ashes funk to funky, we know major Tom's a junky...

Kokainist eller inte, så gick han in i 80-talet med flaggan i topp. En ny, heterosexuell figur utan aidsvarning med yviga blonderade lockar och glansig 80-talskostym som gjorde rythm & blues och dessutom hade en kinesisk flickvän i släptåg presenterade sig för publiken på Ullevi 1983. - Han ser ju ut som en direktör, tyckte min syster, men det var då jag oåterkalleligen föll för stjärnan. Den spektakulära Ziggy Stardust hade varit lite för utmanande för en småstadsflicka i tonåren, men Let's dance-Bowie var fantastisk och jag lyssnade igenom alla hans skivor från David Bowie till Heroes och blev förtrollad. Vilken röst. Djup och sorgsen, hög och kvittrande eller hes och släpig, ingen annan rockstjärna har ett sånt känsloregister som David Bowie när han sörjer över sin förlorade kärlek i t.ex Word on a wing. David var fantastiskt.
Han gjorde filmer också, bland annst den dystropiska The man who fell to earth och krigsfilmen Merry Christmas Mr Lawrence som utspelade sig i ett japanskt fånglägern under andra världskriget. Han var vackrare än någonsin, särskilt när han släpades mot sin död, men kanske är det så att rockstjärnans strålglans tog udden av rollfiguren, att det var David Bowie vi mötte därute i djungeln och inte major Jack Celliers.

Musikkarriären gick så småningom i stå med enstaka ljusglimtar som t.ex Black noise white tie och Heathen och det dröjde allt längre mellan skivsläppen. Han var utbränd påstod vissa. Och så denna kreativa explosion i slutet av sin levnad. Två prisade album inom loppet av tre år. Och nu är han borta. Med risk att kallas cynisk vill jag påstå att han dog i rättan tid, innan den tidsanda av slutenhet, rädsla och hat, motsatsen till allt det som Bowie stod för, helt har tagit över. Farväl David, du kommer alltid att vara min klart lysande stjärna på stigen mot friheten.

Två gentlemens syn på svensk vapenexport

De två sista avsnitten av serien Gentlemen & gangsters bjöd på en del överraskningar. I tredje avsnittet försvann både Henry och Leo ur handlingen och Klas insåg att han hade blivit duperad av den charmerande Henry som egentligen var en simpel utpressare som kommit över avslöjande dokument om hemligstämplad svensk vapenexport.

Brorsorna Henry och Leo Morgan. 

från Hornsgatan som försvann ur

serien - och visade sig vara samma

person. 

Och sen, när Gentlemen gick över i Gangsters, fick vi veta att Leo egentligen inte existerade, han var bara en av Henrys båda sidor, den mörka och destruktiva. Det var Henry som tillsammans med Stene Forman lyckades komma över Hogarths samlade information om Wilhelm Sterners vapensmuggling, som de sen använde i utpressningssyfte. Onekligen lite snopet för oss som avgudar Leo Morgan. Men serien rullade på in i fjärde avsnittet och själva kärnan i historien blev allt tydligare. Det handlar om svensk vapenexport. Klas Östergren har spunnit en fiktiv historia runt ämnet, där han målar upp en bild av svensk vapenexport ur några påhittade karaktärers personliga synvinkel,

Men faktum är att frågan var kokhet i början av 1980-talet. Några år efter det att boken kom ut exploderade Boforsaffären och flera personer som undersökte frågan eller hade anknytning till den illegala vapenexporten avled mystiskt. Journalisten Cats Falcks försvinnande 1984 behandlades som en olycka, hon undersökte frågan om illegal vapenexport för SVT där hon jobbade. Hon försvann den 19 november 1994 tillsammans med en kompis och de återfanns ett halvår senare i Hammarbykanalen, i en uppochnedvänd bil, drunknade. Fallet har betraktats som en olycka men omges av många mystiska omständigheter. Likaså är krigsmaterialinspektören Carl-Fredrik Algernons död i Stockholms tunnelbana 1987 en gåta. Var det självmord eller mord på någon som visste för mycket? Ytterligare en person som dog i rättan tid var dåvarande chefen för Bofors, Claes-Ulrik Winberg, som tillsammans med sin fru avled i en bilolycka 1989, några månader innan han skulle vittna om företagets illegala vapenaffärer. Utan att det finns några konkreta bevis så är det onekligen en kittlande tanke att det faktiskt förekommit en svensk, illegal vapenexport, godkänd av folkvalda politiker, i en tid när motståndet mot vapenförsäljning var stort, och att morden skulle kunna ha något samband med detta. Enligt boken är den centrala bevisningen "det brända brevet", som skulle knyta en viss stadsminister till en viss vapenaffär, och som Stene Forman hade en kopia av. Ett brev värt att mörda för, åtminstone i Klas Östergrens bok.

Och statsministern det talas om är så klart Olof Palme. Som sköts på öppen gata ett år efter avslöjandena om Bofors affärer. Sen kan man låta tankarna vindla. Hade vapenaffärerna någonting med mordet på Olof Palme att göra och i så fall vad? Längre än så tänker jag inte gå. Det gjorde nämligen inte Klas Östergren, han flyttade istället till Skåne och köpte en gård för pengarna han tjänat, enligt bokens Klas Östergren för att han behövde hålla sig undan då han utsatts för vissa hot. Och han stannade där så länge att Envoyén, städaren, när han till slut kom på besök, kallt konstaterade att "såna som du betyder inget längre, ingen bryr sig längre om de intellektuella". Och visst är allt annorlund nu, efter EU-anslutning och närmandet till NATO. Men en liten rest av den forna vapenexportlagstiftningen finns nog kvar, varför skulle man annars komma på den milt sagt häpnadsväckande idén att bygga en vapenfabrik i Saudiarabien? I hemlighet förstås, enligt god, svensk tradition.

 

Lemmy - en bad boy vi minns

Hatten av för Lemmy Kilmister, legendarisk brittisk rockstjärna som avled i förrgår. Vi som har levt med Orgasmatron sedan 80-talet vet att Lemmy var en hårt festande rocksångare och basist som legat med minst 3000 groupies sen han slog igenom med gruppen Hawkwind i början av 70-talet. Han gifte sig aldrig och brukade hävda att det inte behövdes, han hade så mycket tjejer ändå. I mitten av 70-talet, efter att ha åkt fast för droginnehav och fått kicken från Hawkwind bildade han Motörhead där han bland annat samarbetade med svenska trummisen Mickey Dee från Göteborg. Jag såg dem faktiskt spela på Lisebergshallen 2005, då de tyvärr passerat sitt bäst före-datum.

Om livet med sex droger och rock'n'roll berättade han i sin självbiografi White line fever som jag läste med stort intresse och fortfarande har i bokhyllan. Vissa påstår att Lemmy var en kronisk alkoholist men han blev i alla fall 70 år och dog inte med en heroinspruta i armen, vilket får anses hedervärt. Vila i frid, för oss som är födda i rockgenerationen kommer du att leva för evigt.

Annelises pasta på Göteborgsvis

Göteborgsversionen av Annelises pasta med blåmögelost blev lite annorlunda då pappa John hade missat några av ingredienserna i orginalreceptet. Vi använde fjärilspasta, en blåmögelost och en burk krossade tomater och lade dessutom till 200 gram köttfärs. Ekologiska champinjoner och lite färska tomater i bitar, och en maffig sallad enligt receptet. Australiensiskt rödvin därtill. Jättemumsigt.

Annelises pasta med blåmögelost:
Ingredienser:

Ett paket kort pasta
9 dl vispgrädde
2 st ädelostar typ Kvibille
1-2 burkar krossade tomater
1 msk tomatpure
Champinjoner (fakultativt)
Salt, peppar, oregano

Gör så här:
Koka upp pastan. Tillsätt grädden, blåmögelostarna i bitar och tomater (ev champinjoner) i en annan kastrull och låt detta sjuda. Krydda med salt, peppar och oregano. Häll såsen över pastan, blanda omkring och låt det hela sjuda ytterligare en stund på låg värme.

Parmesan är ett måste liksom ett smakrikt rödvin.

Gott med sallad som kan innehålla rödlök och oliver och toppas med balsamvinäger.

Vårt behov av lady Edith

Dags att ta farväl av familjen Crawley på Downton Abbey, och det blev ju ett lyckligt slut, åtminstone för lady Edith.  Pengar, lyx, en fin titel och en prins, varje kvinnas yttersta dröm. Askungen Edith fick alltihop med råge och vi behöver inte längre gråta för hennes skull.

Bertie Pelham var en förvaltare 
som visade sig vara arvtagare 
till en markistitel. Som grande 
final på tv-serien ställde familjen 
Crawley till med ståtligt bröllop 
för honom och askungen
lady Edith 

Så har sista avsnittet av Downton Abbey visats och förhållandet till familjen Crawley är oåterkalleligen slut. Och tur är väl det, både för dem och för oss. Serien slutar precis i rättan tid. 1926 var det bara ett par år kvar på la belle epoque innan depressionen lade sin våta filt över världsekonomin och sedan kom kriget och efter det var världen för evigt förändrad. Om detta visste familjen Crawley naturligtvis ingenting där de gick omkring i sina eleganta slottssalonger och betjänades av dem där nere i källaren. Överhuvudtaget är serien en anomali med sitt hjärtegoda grevepar och sina glada nissar i bottenvåningen, putsandes på ett par stövlar eller lagandes stek åt herrskapet med ett leende på läpparna i en tid som i verkligheten präglades av extremt låga löner och hårda villkor för dem längst ner på samhällsstegen.

Trots sin förljugenhet har serien varit extremt populär och vi har frossat i det engelska klassamhällets alla attribut, titlar, eleganta kläder, bilar, resor och romantik för dem upstairs, gemenskap, kärlekslycka och graviditeter för dem där nere. Kanske ligger seriens storhet i att man lyckats fånga det djupt mänskliga hos både herrskap och tjänstefolk, inte minst den tragiska ladyn Edith med sin oäkta dotter Marigold som alltid måste hållas utanför familjens offentliga framträdanden. Hennes otur i kärlek gjorde henne till en potentiell ungmö med sorgsna ögon,

Men är det verkligen synd om Edith Crawley? Hon är vacker, har eleganta kläder och dyrbara smycken och dessutom äger hon en tidning i London, ett arv efter hennes framlidna älskare Michael Gregson, vars populära spalter förgylls av den företagsamma betjänten Spratt, till vardags avlönad av Ediths farmor, änkegrevinnan av Grantham. Ändå tåras våra ögon när Edith efter att ha fått nobben av Bertie Pellham, lägger huvudet på sned, ser på oss med sina sorgsna, bruna ögon och säger - I'm just a spinster. För att övergå i storgråt när sagda Bertie kommer krypande tillbaka och friar till den avpolleterade, och tänk, hon blir MARKISINNA. Och får bo i en stenhög som ser ut som om den byggdes under Vilhelm Erövrarens härjningar. Som markisinnan av Hexham står hon dessutom högre i rang än sin syster, den falska lady Mary, som bara blev gift med en bilhandlare. Och tjänsteflickan Anna, som födde barn i lady Marys säng, tänk, hon behövde inte gå ner i källaren med sin förstfödde son genast, utan fick ligga kvar i Marys lyxiga säng så länge hon ville, medan ladyn hastade iväg för att titta på makens nya affärslokaler.

Och sen blev det bröllop i stor stil på Downton där vi lärde oss tre saker: 1. Allt negativt kan vändas till något positivt. 2. Stil kan inte köpas för pengar. 3. Kärleken övervinner allt Och så rullade bilekipaget iväg genom det lummiga engelska landskapet, på väg mot en tid som var betydligt hårdare än den lady Edith var van vid, fast det visste hon förstås inte om. Och vi hade just fått se den stora kvinnodrömmen förverkligad. Pengar, lyx, en fin titel och en prins. Fantastisk tv-underhållning, det tackar vi familjen Crawley för. 

Stars wars - the force is awakening

I väntan på Star wars - the force awakens kan man ju alltid fotografera sig med en av Den nya ordningens stormtruppssoldater. Och hur var filmen, den sjunde i ordningen sen 1977?

Spännande, med planetära krig, många brandgula explosioner och hög igenkänningsfaktor. Efter ett inledande anfall mot planeten Jakku tas motståndspiloten Poe Dameron tillfånga av soldater från Den nya ordningen, som tagit över Imperiets roll som galaxens härskare. Men hans lilla robot BB8 som bär på hemligheten alla vill ta del av, lyckas rymma och slår sig ihop med Rey, en kvinnlig skrotletare i planetens periferi. Efter en störtningsolycka ansluter sig även Finn, desertör från Den nya ordningens stormtrupper. För att undkomma fiendens bomber flyr de i ett skrotfärdigt rymdskepp som inte varit i luften på många år, och när Han Solo dyker upp inser de plötsligt att de flyger omkring i Millenniumfalken. Länken till det förflutna är etablerad och tillsammans med Solo och Chewbakka bildar de en grupp vars mål är att med hjälp av en mystisk karta finna vägen till jediriddaren och Starwarslegendaren Luke Skywalkers gömställe.

Under kampen mot den onda ordningen dyker många gamla och nya bekanta från Star wars-filmernas 35-åriga universum upp. Den guldfärgade roboten C3PO och pipande, blinkande R2D2 är kul att återse när de vaknar till liv i den galaktiska kampen och prinsessan Leia (Carrie Fisher), dyker också upp, i en lite oväntad roll. Men den som bär upp filmen är Daisy Ridley som Rey. Hon fajtas, flyger rymdskepp och lagar tekniskt omöjliga fel med samma intensitet som en tornado och när Chewbakka överräcker ett av jediorderns skinande lasersvärd förstår vi att det är hon som är nästa jediriddare.

Och det är kanske det faktum att en kvinna kan bli jediriddare som är det nya i en annars rätt traditionell film som påminner mycket om de tidiga Starwarsfilmerna. Till och med dödsstjärnan finns med igen och riktar sin giftiga laserflamma mot fientliga planeter, fast nu heter den Starkiller Base och är 10 gånger större än de tidigare dödsstjärnorna. Vi ser också hårdare tortyrscener, fler bombade städer och mer förödelse än i tidigare filmer, kanske ett försök att omsätta erfarenheterna från Irak och Syrien i en avlägsen galax. Animeringarna är färre eftersom regissören.JJ Abrams föredrar film framför datagrafik och skådespelare och "äkta" miljöer har fått mer utrymme vilket gör att man är mer närvarande i filmen. Lägg till 3-D effekterna och man tror sig nästan står mitt på planeten Jaaku.

Trots alla resor mellan olika planeter och alla häftiga vapen känns handlingen lite tunn och man undrar vad som ska hända när de hittat Luke Skywalker. Och trots att Rey och Finn är ett lovande par blir det lätt tråkigt utan starka och originella sidekickar som Yoda och Obi wan Kenobi, de var både underhållande och hade behövts i motståndet mot den återuppståndna ondskan. Jag önskar dem trots allt lycka till i den fortsatta kampen och kommer att följa dem i de två kommande filmerna. Må kraften vara med er!

Katten den som orkar som väntar på bussen!

Hägerstensåsens svarta katt kikar på mig genom busskurens glas. Katten, sitter ofta på bänken i busskuren och har blivit ett känt landmärke för flera av busschaufförerna på 147:ans linje. ´

..

Katten bor i huset bakom busshållplatsen på Valutavägen, och kanske väntar han på att hans människa ska komma hem? Han spanar intensivt bort mot svängen vid Sparbanksvägen, där bussen regelbundet dyker upp och då vill han inte veta av något mänskligt kissemissande. Katten gör dock inget försök att kliva ombord, kanske är pengarna på KISSE-kortet slut. Ha, ha, ha.

Dheepan - om Frankrikes politiska kris sedd ur en tamilsk flyktingfamiljs ögon

Många ställer sig frågande inför terroristdådet i Paris. Men faktum är att landet länge levt i en sorts lågintensivt krig med ättlingarna till invandrare från de forna Nordafrikanska kolonierna. Temat aktualiseras i Jacques Audiards guldpalmsvinnande film Dhepaan, där han skildrar de förfallna citéerna utanför Frankrikes storstäder där våld och narkotikahandel är de enda verksamheter som blomstrar, genom ögonen på några tamilska flyktingar. Filmen ger en bild av den misär och hopplöshet som finns i vissa av de franska förorterna och som leder till hat, våld och kanske till och med terrorism och borde ses av fler.

Om flyktingars utsatthet och det hårda livet i 

Frankrikes citéer handlar filmen Deephan.

Dhepaan vann, mycket välförtjänt, guldpalmen på Cannesfestivalen i våras. Ytligt sett så handlar filmen om tre tamilska flyktingar från Sri Lanka, Dhepaan, Yamili och flickan Illayaal som egentligen heter något annat och som utger sig för att vara en familj för att kunna fly kriget och bli kvotflyktingar i Europa. De hamnar i Frankrike, där de flyttar mellan olika boenden innan de slutligen hamnar i ett miljonprogramsområde utanför Paris kallat le Pré (ängen). Ett bostadsområde som har väldigt lite med ängar att gör förutom att det ligger mitt på ett fält dit man kommer via en lerig traktorstig.

Dheepan, en stentuff före detta tamilsk tiger, blir vaktmästare på området, där han får städa upp efter knarkbossarnas möten i husets föreningslokal. För knarkhandeln är det enda som blomstrar i den nedgångna förorten och varje kväll står han och hans "fru" Yalini i sitt fönster och tittar ut över kommersen, som pågår i hyreshuset mittemot. I början går Dheepans arbetet ganska bra trots skärmytslingar med områdets langare.Yalini blir uppraggad av en gängmedlem och erbjuds ett bra betalt arbete som personlig assistent åt monsieur Habib, en handikappad man som bor ensam i en lägenhet på femte våningen. Hon ska få 500 euro per månad för att ta hand om honom och kan till en början inte tro sin egen lycka.

En dag efter ett ovanligt stökigt möte i vardagsrummet, där knarkligan har sina möten, träffar hon Brahim, knarklangarnas boss, nyss frigiven från fängelset och med en fotboja som enda rörelsehinder. Brahim är vit och vacker men har farliga ögon och Yalini faller som en sten för den psykopatiska franskaraben, för, som hon säger till den allt desperatare Dheepan "du är ju inte min man". Men snart börjar det hända otrevliga saker i bostadsområdet och våldet trappas upp. Dhepaan och hans familj har hamnat i ett nytt krig, denna gång mitt i Europa.

Berättelsen om några asiatiska flyktingar och deras tillvaro i Europa känns aktuell men Jacques Audiards film handlar lika mycket om livet på Frankrikes bakgård, där många av landets muslimer lever. Vissa bostadsområden har blivit sk no go-zoner dit varken polis eller brandkår beger sig frivilligt. Här, mitt i  hopplösheten och våldet försöker Dheepan, Yalini och Ilayaal komma på fötter och hitta ett fungerande liv i ett främmande land med ett språk som de inte behärskar. Ilayaal får gå i skolan och är den som snabbast lär sig kommunicera med den nya omgivningen medan Yalini på kvinnors vis biter ihop och jobbar på. Ändå är det hon som får ta den hårdaste stöten när hon hamnar mitt i en knarkuppgörelse. I skildringen av Dheepans kamp för att rädda henne förvandlas filmen till en actionthriller i stil med något av Luc Bessons tidiga verk, Men trots det lite ryckiga tempot och trotrs att filmen är på tamil så lyckas Audiard på ett kongenialt sätt fånga både de svårigheter som möter Dheepans familj och de sociala problem som präglar dagens Frankrike. I det softade slutet så har familjen hittat en utväg och, bytt miljö helt och hållet.Vissa av citéernas unga får i stället utlopp för sitt hat på slagfälten i Mellanöstern med förödande konsekvenser, både för dem själva och människorna runtomkring.

Efter den franska tragedin: nu måste vi förlåta och gå vidare!

Paris, Ville lumière, du är ju min stad, staden där jag i min ungdom flanerade omkring bland palatsen i Maraiskvarteren och fantiserade om Frankrikes svunna storhet. Ibland kom jag ända till Place de la Bastille i det folkliga 11:e arrondissmentet, området där man i dagarna skjutit och sprängt ihjäl 129 oskyldiga människor och skadat många fler. 

Franskt nationaldagsfirande vid 

Mariannestatyn på Place de la 

Republique, centrum i området där 

terroristattattackerna den 13 novem-

ber ägde rum.

Kvarteren runt Bastille, Republique och Nation, en gång ett viktigt centrum för den franska revolutionen, var fortfarande nedslitna men på väg att lyfta och den postmodernistiska Bastiljoperan hade just sett dagens ljus. Det fanns mycket hopp om framtiden då, i början av 1980-talet. Landet moderniserades och president Mitterrand satte sina fotavtryck med ett antal ståtliga offentliga byggnader från Louvren till la Defense. Staden surrade av aktivitet och glittrade av ljus och man trodde fortfarande på Frankrikes storhet! Nu, 35 år senare, är allt förändrat. Medan människor fikade, pratade, åt och drack vid trottoarer kantade av höstgula löv så exploderade bomberna! Just i de kvarter i östra Paris där jag brukade promenera och shoppa, ägde det illdåd som hittills tagit 129 liv rum.

IS, säger president Hollande, kamikazebombare säger den franska pressen. Visst var sprickorna i det franska samhället tydliga redan då, minns attentatet mot synagogan vid rue Copernic, men nu har de blivit nästintill oöverstigliga. Marine Le Pens FN hänger som ett mörkt moln över landet och trycket på Frankrikes nordafrikanska och afrikanska minoriteter där 45 % av de unga redan idag är arbetslösa, ökar ständigt. Det är bland annat det som fått ett antal unga, franska muslimer att bli legosoldater i Syrien vilket kan vara en delförklaring till den franska tragedin som rullas upp framför våra ögon.

 Ändå frågar jag mig om det efter katastrofen finns en väg framåt, mot försoning och förlåtelse? En sak är säker, den går inte över ökat våld i Mellanöstern och växande hat mot alla muslimer utan kräver snarare ett nytt tänkande i sann kristen anda, en vilja till fred i Mellanöstern och ett försök till integration av de utstötta f.d. kolonialfolken. Om president Hollande är rätt person att inleda den förändringen är väl tveksamt, men gör man det är jag beredd att återupprepa de klassiska slagorden från 14:e juli-paraderna: Vive la France!

  

Splittrar Ebba Busch Thor alliansen?

Sverige har överfallits av en velicioraptor med vassa tänder. Kristdemokraternas nya ledare Ebba Busch Thor, damen med Sveriges vassaste armbågar slog till med full kraft och lyckades genom en medial kupp ändra hela spelplanen för svensk politik.

Och det med besked. Ebba lyckades med sitt agerande avskaffa den politiska stabilitet som allianspartierna och den röd-gröna koalitionen så mödosamt hade kämpat sig till under mer än ett år för att Sverige skulle kunna regeras utan inflytande av ett invandrarfientligt parti och därmed ställde hon till med ett stort rabalder i nationen, vars medier knappast hyllade den unga politikerns tilltag.

Ingen var beredd på attacken, varken inom partiet eller bland allianskollegorna. "Ebba Grön", "maktfullkomlig partiledare" "hänsynslös splittrare av alliansen" var några av de epitet som i medierna beskrev tilltaget att försöka samla den borgerliga alliansen runt ett förslag om en enhetlig budget som skulle kunna fälla den röd-gröna regeringen och öppna för nyval redan nästa år. Att hon samtidigt öppnar dörren för Sverigedemokraterna som i en sådan situation återigen kommer att kunna ta svensk politik som gisslan är nog tyvärr ingen händelse utan en väl kalkylerad konsekvens av det politiska fulspel som Ebba ägnat sig åt.

Vi vet att delar av kristdemokraterna inklusive partiledningen gått åt höger och förespråkar en hårdare immigrationspolitik. I Expressen gick deras ungdomsförbundsledare nyligen till häftigt angrepp på muslimer under benämningen"islamister" vilket möjligen tyder på att man är beredd att lämna den tidigare liberala inställningen och öppna dörren för att samregera med SD, eller åtminstone regera med stöd av dem. Vilket sannolikt till stor del skulle innebära att man regerar på SD:s villkor eftersom SD är fyra gånger så stort som alliansens minsting.

Det här stöter natuligtvis på patrull inom övriga delar av alliansen, där man efter en lång kamp lyckats förankra en väg av större samförstånd och uppgörelser mellan de politiska blocken.

Inte minst Anna Kinberg Batra borde ha skäl att fundera på om hon av personliga skäl vill fortsätta på den väg som buschthorn stakat ut,  Anna har under sin tid i riksdagen visat stort intresse för svensk-indiskt samarbete, gift med en halvindisk man som hon är  och med en dotter som är döpt till Devi. Klarar hon att på kvällarna gå hem till familjen efter att i samarbete med Jimmy & Co ha dragit åt tumskruvarna på de invånare som inte tillhör den svenska nationen, på samma sätt som man gjort i Danmark? Både Annie Lööf och Jan Björklund har hittills haft en avvisande inställning till buschthorns agerande, men för hur lång tid? För mig är det uppenbart att de ser fördelarna med en ökad politisk polemisering, frågan är dock om de vill driva det så långt som till nyval i med dagens opinionssiffror. Den troliga utvecklingen är att Anna KB knuffas åt sidan/kliver av till förmån för en mer högerinriktad, (manlig?) moderatledare som tillsammans med bushthorn öppnar för ett bredare samarbete med SD. Hur de övriga två allianspartierna C och FP ställer sig kommer då att avgöra alliansens och även Sveriges politiska öde.

För en vänsterväljare är naturligtvis en splittring av alliansen en lockande vision men situationen kan lika gärna slå åt andra hållet med en enad allians som i maskopi med SD styr Sverige mot en blåbrun framtid med stängda gränser, låga skatter, nedskuren välfärd och inskränkningar i aborträtten. Jag tror tyvärr att risken för en sådan utveckling på sikt är stor.

Grekisk ringdans med eurozonen

Mer turism, denna gång på dansrestaurangen Zorba i Massouri där det spelades bouzouki och dansades grekisk dans hela kvällen. Bouzouki är populärt bland nordeuropéer och restaurangen var full av kompisgäng, par och familjer från de kalla länderna i norra Europa, som lät sig väl smaka av stekt souvlaki och grillad bläckfisk och även, med en viss stelhet, försökte sig på grekiska ringdanser.

Grekisk ringdans med euro-

zonen. Hur länge orkar de 
hålla på?

Genom retsinadimmorna och de orientaliska rytmerna på dansgolvet kom jag att tänka på hur nära de östliga kulturerna Grekland ligger. Det är en ortodox-kristen kultur som är starkt påverkad av orientaliska influenser, kanske för att Grekland tillhörde osmanska riket i 400 år.

Inte förrän efter frihetskriget mot turkarna 1821-1827 blev Grekland en självständig stat Sedan den valda presidenten Ioannis Kapisistrias mördats 1831 intervenerade England, Frankrike och Ryssland och gjorde Grekland till en monarki styrd av kung Otto av Bayern. Otto avsattes efter en maktkamp 1862, men England och Frankrike som hade stora intressen i landet intervenerade igen och återinsatte monarkin, denna gång med prins Wilhelm, omdöpt till kung George, från den tysk-danska släkten Glücksburg på tronen. De fortsatte att regera landet ända fram till 1960-talet med undantag för den tyska ockupationen. med dess svåra umbäranden.1967 avsattes Greklands sista kung, Konstantin, och en militärjunta styrde landet fram till 1974. Efter det fick landet återigen en vald regering och 1981 gick man med i EU.

Kanske är det så att grekerna tycker att de gjorde ett klokt val när de gick med i den sammanslutning som då hette EEC och idag heter Europeiska unionen. I och med medlemskapet blev man ett fullvärdigt västland, avskärmat från den fattiga men hotfulla grannen Turkiet i öst., som de ju också fick beskydd från genom de NATO-baser som förlades till landet. EU har också tidigare främjat landets demokrati och pytsat in miljarder till olika infrastrukturprojekt, vilket ökat grekernas välstånd. Kanske var det så landets ledare tänkte när de kämpade för att få ansluta Grekland till ett av världens största experiment på senare tid, skapandet av en europeisk valuta.

Men att något har gått fel här är helt uppenbart för alla, utom den styrande EU-eliten som skapat sig sina egna maktbefogenheter långt utanför de europeiska folkens kontroll. Den europeiska valutan fungerar inte väl och grekerna är dess första och största offer. Grekerna med sitt geografiskt stora avstånd till det övriga EU kan inte dra nytta av fördelarna med en valutaunion. Landet är inte industrialiserat i stor skala och klarar inte att leva med de räntor som sätts av ECB i Frankfurt. Följden har blivit att Grekland skuldsatt sig upp över öronen och nu får det grekiska folket betala priset med sänkta löner och avskaffad välfärd. Kanske tjänar en del företag på euroturismen, men den minskar inte nämnvärt den grekiska statens skuldberg.

Och efter att ha knuffat ner Tsipras och den nyvalda Syrizaregeringen på knä och med geväret mot nacken tvingat dem att fortsätta på den enda eurovägen ska EU nu tillsammans med IMF skapa en sorts överrock som ser till att borgenärerna får betalt och att grekerna aldrig mer röstar fram en eurokritisk, nedskärningsfientlig vänsterregering till makten. Dessutom ska man slakta landets tillgångar och bland annat sälja ut 3000 av det grekiska folkets öar till amerikanska dollarkapitalister. En konkurs av latinamerikanska mått, men utan att grekerna fått någonting tillbaka. De har inte kunnat lätta på pressen genom att lämna euron och inte heller blivit lovade några skuldavskrivningar. Egentligen är det grekiska dramat en episk konkurs för hela europrojektet, som utspelas inför våra ögon utan att vi riktigt verkar fatta vad som händer.

Åt det här eländet kan väl bara Magdalena Andersson skratta. Vi andra gråter för grekernas skull och det lidande som väntar dem. Åja, grekerna är ju vana vid umbäranden, som paradoxalt nog oftast tvingats på dem av just de tyskar och fransmän som nu styr över den europeiska centralbanken. Så medan grekerna fortsätter att tiga och lida under pressen av ett misslyckat valutaexperiment, väntar vi på att få se vilka krafter som till sist träder fram och sätter punkt för den grekiska euroepoken.

Om att vara turist i krisens Grekland

Till Kalymnos kom jag den 24 juli, full av längtan efter sol och värme och jag har inte blivit besviken. Här kan turisten hitta allt hen söker, sandstränder, shopping, kultur och sportaktiviteter. Hur verkligheten ser ut för grekerna på ön är en annan sak som jag ska undersöka när jag boat in mig i de nya omgivningarna. 

Utsikt från min grekiska terrass. I fonden syns Telendos
med sin 450 meter höga bergstopp, ett populärt mål för
öarnas många bergsklättrare. 

Jag har som sagt landat på Kalymnos, en fantastiskt bergig ö mitt i Egeiska havet där cikadorna spelar och nätterna är som mjuk, svart sammet. Vi bor i byn Massouri som ligger på öns östra kust. Huset vi hyr är gult med en stor terrass som vetter mot den mindre ön Telendos där en bergstopp på över 400 meter sticker upp ur havet och bildar ett fascinerande blickfång när man tittar ut över det djupblå vattnet. Här sitter jag nu varje kväll med Malin, Maria och Carolina och dricker vin och ouzo.

På Kalymnos har människor bott i hundratusentals år vilket grottorna högt upp i de branta bergen minner om. Dem ville jag verkligen titta på. Jag borde dock ha aktat mig. Mitt första och enda försök att klättra en liten bit upp på berget (jag ville fotografera några getter), ledde bara till att jag vrickade foten och nu kliver omkring med två stödstrumpor på ena benet. Det var som om berggrunden plötsligt gav vika och stenen rasade under fötterna på mig och sen dess linkar jag till de andras förnöjsamhet omkring och måste ta det väldigt lugnt.

Mer om Kalymnos. Här finns ingen flygplats så ön känns fortfarande ovanligt rofylld och genuin. På nätterna ljuder bozoukimusiken ut över Massouri och båtarna går med lanternor som lyser som små diamanter där ute på vattnet. Massouri är sammanbundet med två andra byar, Myrties och Elies och huvudgatan som går rätt genom alla byarna är kantad av barer, restauranger och sportaffärer där man kan hyra allt från vespor till klättringsutrustning, ön är också ett populärt centrum för bergsklättring. Dagarna är varma och vi har ägnat oss åt solbad och utflykter, en tillvaro så långt ifrån grekernas hårda vardag som det är möjligt. Samtidigt tror jag att grekerna här är glada över turisterna och det verkar som om de lever ganska bra på de här turistinriktade öarna där euron fortfarande är en fullt gångbar valuta. Men jag har fått veta att lokalinvånarna bara får ta ut 300 euro per vecka från banken och snart ska jag resa iväg och försöka intervjua några greker i huvudorten Pothia. Då får jag säkert reda på mer om hur det verkligen är att leva och bo på Kalymnos och hur krisen har påverkat människorna här.

Kalymnos here I come

Den 22 juli återvände jag från Gullholmen till Stockholm, 15 grader och hällregn gjorde tillvaron nästintill outhärdlig men som tur var så skulle jag ju resa iväg nästa dag, så det blev bara tid för en snabb ompackning. Sedan till Arlanda för resa mot Grekland. När Premiärplanet rusade motorerna för att lyfta mot södern fick jag kämpa för att hålla tårarna tillbaka och bara tre timmar senare landade vi på Kos flygplats. Värme och sjungande syrsor mötte mig när jag anlände till Mastichiari i medelhavsnatten och nu är jag här, på Kalymnos i Dodekaneserna.

Och vackert är det verkligen. Huset jag lyckats hyra har en fantastisk terrass med utsikt över ön Telendos och ett azurblått egeiskt hav. Baden är ljuvligt varma och vinet smakar bara lite kåda. I kväll blir det bouzoukikväll på Zorba, fast jag kan inte dansa eftersom jag har vrickat foten. Nu ska receptionisten på Aphroditi gå hem så fortsätting följer i morgon.

Har Magdalena Andersson tappat tron på demokratin?

Grekland är i kris och landets politiska ledning och långivarna har enats om ett avtal som av tidningen "Der Spiegel" karakteriseras som en katalog av grymhet. Villkoren är hårdare än de som omgav det tidigare räddningspaketet och som röstades ner i en grekisk folkomröstning förra veckan. Men finansminister Magdalena Andersson verkar ändå tycka att det är helt rätt att förse landet med en politisk överrock. 

Tummen upp för grekisk överrock. Men är det förenligt
med demokratiska principer att köra över det grekiska 
folket? 

Hela 86 miljarder euro behöver Grekland omedelbart för att rädda sina banker. Bland de mest spektakulära kraven från trojkan (EU, ECB och IMF) för att betala ut nödlånet finns villkoret att IMF ska vara med på lånet igen, vilket i klartext innebär att de, över medborgarnas huvuden, får ett avgörande inflytande över landets ekonomi och politik. Vidare måste Grekland informera institutionerna om all ny lagstiftning på relevanta områden och få godkänt innan lagförslagen ens kan presenteras för parlamentet och folket! Dessutom ska eurogruppen  ha en permanent bas i Aten.  Av de skuldavskrivningar som grekerna hade bett och bönat om syns ingenting till i avtalet, bara ett vagt löfte om att grekernas skuldberg ska "omstruktureras" i framtiden.

Som man väl kunde vänta sig kommer redan nu krav på inskränkningar i rätten till stridsåtgärder och kollektivavtalsförhandlingar, åtgärder som alltså öppnar för tuffa tag mot landets löntagare när de protesterar mot försämrade arbetsvillkor och sänkta löner.

Den här uppgörelsen borde, tycker man, väcka en viss förstämning i den sittande s-mp-regeringen. Magdalena Andersson blir, som svensk finansminister, regelbundet intervjuad om situationen i Grekland och hennes uttalande i Svenska Dagbladet den 14 juli är mer än förskräckande, ja det får mig att riktigt hicka till

Magdalena Andersson tycker tydligenatt det nu är rätt att ett annat land kan åsidosätta parlamentet och gå in och ta över styrningen av ett annat land, något som av den amerikanska ekonomen Joseph Stieglitz betecknas som ett slag mot demokratin. Rena ockupationen. På frågan om hur värdigt det är för en självständig stat att få en överrock som Grekland nu får så svarar hon enligt Svenska Dagbladet: "Det var så här vi lärde oss på 90-talet. Den som är satt i skuld är inte fri. Vill man låna av andra länder så vill de försäkra sig om att få tillbaka pengarna. Det är skattebetalarna i de andra euroländerna som betala."

Finansministern refererar till Sveriges ekonomiska kris på 90-talet, då svenska staten tog över konkursmässiga banker, med orden "den som är satt i skuld är inte fri". Men åtgärderna byggde på beslut som förankrades i den svenska riksdagen.Det var inte heller tal om att någon utländsk långivare skulle gå in och styra den svenska staten över medborgarnas huvuden.

Tycker Magdalena Andersson också att det är rätt att långivarna åsidosätter folkets rätt att strejka för att protestera mot sänkta löner och inskränker rätten att teckna kollektivavtal för att säkra en rimlig löneutveckling?  I så fall har ju det häpnadsväckande inträffat att hon inte längre kan kalla sig för en socialdemokratisk minister utom möjligen till namnet. Ett socialdemokratiskt parti som gör gemensam sak med den internationella högern bör kanske se sig om efter ett nytt varumärke.

Nu kan det ju tänkas att Magdalena är så rädd för att skada det internationella finanskapitalets investeringsvilja att hon säger sådant som hon egentligen inte menar men i linje med sitt partis traditioner kunde hon gott visa lite mer solidaritet med det grekiska folket, Det är inte osannolikt att det skulle öka partiets opinionssiffror.

Till Gullholmen jag for

Datorerna på jobbet har kopplats ur. Grindarna till Garnisonen är låsta. Semestern har börjat! Själv reste jag genast till Västkusten och nu är jag på Gullholmen där jag brukar tillbringa delar av mina somrar. 

 I år blir det två och en halv vecka bland vitmålade fiskarstugor, karga klippor och glittrande havsvikar på den solsäkra ön i den bohuslänska arkipelagen med strandhugg hos släkt och vänner längs kusten.

Vädergudarna har denna andra bohusvecka överraskat oss med flera dagars sol från en nästan molnfri himmel och temperaturer på över 20 grader.Nu solar jag i bikini på den övre terrassen och har till och med prövat på att havsbada från klipporna, fast jag lovar, det var iiiskallt!

Det har varit en aktiv semester. Segling, shopping, Tittis födelsedag med besök av den spanska släktgrenen från Valencia som njuter av det svala vädret i norr och en visit hos min moster och kusin på det vackra Resö strax söder om Kosteröarna. På vägen stannade vi till en kort stund vid ett av Sveriges främsta världsarv, de gamla hällristningarna vid Vitlycke fyllda med underbara bilder som berättar om resor och strider, liv och död vid bohuskusten för 3000 år sen, under den epok som vi nu kallar bronsåldern. Storslagen bildhuggarkonst som måste ha krävt mängder av kraft och kreativitet och har efterlämnat en kommunikationslänk ända in i den framtid som vi själva lever i. Se dem, jag rekommenderar gärna ett besök.

Gullholmens fiskeläge med anor från 1600-talet ser ut precis som det brukar den här tiden på året. Solen lyser över butiken, som numera heter Tempo och är kvar från förra året då vi tvingades bli delägare för att få behålla vår livsmedelsaffär (med reducerat sortiment), men närbutiken och caféet i den vita villan vid torget håller stängt denna sommar.  Det första jag måste göra när jag installerat mig i mitt vitmålade rum på övervåningen är att klippa den otäckt taggiga hagtornshäcken som växt sig nästa två meter hög och spretar åt alla håll, ett hårt fysiskt arbete som dessutom drar till sig lustiga, ibland rentav sexistiska, kommentarer från de förbipasserande. "Är det där verkligen ett jobb för kvinnor"? frågade en man som var ute och rastade taxen medan han kritiskt studerade högen av kapade smågrenar. Men på så sätt så lyckas jag ändå matcha vår granne som i år har byggt sig ett fyra meter högt Attefallshus på tomten mittemot. Tillsammans med flitiga brorsan snickras och slipas det på stugan varje dag den här semestern liksom alla andra semestrar under de 25 år jag varit här nu.

Vårt hus ligger på norra Härmanö strax bortanför kyrkan, vid vägen som leder till fotbollsplanen och vidare ut till badplatserna på klipporna och därför går det alltid en ström av boende och turister förbi vår häck. Till fotbollsplanen cyklar min systerson Vincent varje dag på min gamla minicykel för att träna knattelaget eller själv spela med Provianten i någon av Gullholmens FF:s fotbollsmatcher. Förra året vann han en pokal och nu väntar vi spänt på årets final.

Nu är det dags för lunch och ett glas gott rosévin innan vi far på båtutflykt. Ja, så rullar ledigheten på och fler spännande upplevelser väntar på vårt Gullholmen innan nästa projekt tar vid. En resa till mer solsäkra breddgrader på den grekiska ön Kalymnos i det ekonomiska kaosets Grekland, och där blir det säkert mer dramatik...

Sofia - vår sista kungliga klassresenär?

Så ska Sverige få en ny prinsessa, en ingift sådan denna gång. Den skandalomsusade dalkullan Sofia Hellqvist bli om en månad hertiginna av Värmland efter en storståtlig vigselceremoni i Slottskyrkan.

En bild från Svensk damtidning, jag anar en tvekan i hennes ögon. Rädsla? För visst är det modigt av någon med hennes bakgrund att ta sig an rollen som kunglighet, en av de mest traditionella i vårt samhälle.

Sofia har gjort en fantastisk karriär. På tio år har hon tagit sig från utvikningssidorna i tidningen Slitz in i den anrika kungafamiljen och lyckats bli hustru åt Sveriges enda prins.

Men kanske är det inte så märkvärdigt som vi tror. Sverige är nämligen bland de länder som har störst social rörligheten i västvärlden. En siffra som fått stor spridning är sannolikheten att barn till en låginkomsttagare också själv blir låginkomsttagare. Denna sannolikhet är 42 procent i USA men bara 26 procent i Sverige. I allmänhet ser man utbildningsmöjligheter som den största drivkraften till social rörlighet, och också där ligger Sverige bra till med skattefinansierade skolor och möjlighet att bedriva universitetsstudier med statliga lån med låga räntor.

Sofia började som utviknings-

flicka i tidningen Slitz och är
nu prinsessa. En modern

klassresenär.

Nu vill jag inte påstå att Sofia Hellqvist har nått sin position med hjälp av just detta verktyg, hon har mig veterligen ingen högre utbildning alls, men hon är ändå ett gott exempel på hur öppet Sverige har blivit på det sociala planet. Sofia har ändå gjort något ganska märkligt, hon har rivit de sociala skrankorna inom hovet och kungafamiljen. Bernadottefamiljen, som själva härstammar från en "enkel" sydfransk marskalk, har i generationer gjort allt för att förädla sitt blod och prinsessorna och drottningarna har varit stilfulla och väluppfostrade kvinnor från europeiska furstehus.Visst fanns det de Bernadotteprinsar som gifte sig "opassande", men de sparkades ut ur tronföljdsordningen och miste sitt apanage. Enda undantaget var Bertil och Lilian, också en f.d. strippa, men hon blev inte prinsessa förrän i 60-årsåldern, och då var de gamla synderna förlåtna.

Sofia från Älvdalen tog av sig kläderna framför kameran, deltog i en halvporrig dokusåpa och var yogalärare i New York. Sedan 2009 är hon projektledare för välgörenhetsorganisationen Project Playground i Sydafrika, placerad på lagom avstånd från den nyfikna pressens och allmänhetens blickar. Och nu alltså svensk prinsessa och hertiginna.

Sofia har gjort en modern kvinnas karriär i ett modernt Sverige, men precis som prins Daniel hamnat i en feodal stuktur där hon inte riktigt passar in. Låt henne därför bli den sista ingifta prinsessan innan vi inför republik med val till statschefsposten. Leve den nya prinsessan!

Välkommen till prekariatet

Så heter en pjäs som just nu går på Kulturhuset Kilen i Stockholm. En allkonstföreställning där tre skådespelare med hjälp av sång, dans, teater och en stor portion ironi skildrar tillvaron på arbetslivet botten.

Kanske hade sett lite mindre glada ut om de verkligen varit hänvisade till prekariatet i stället för att stå på en scen och spela teater varje kväll, för att tillhöra prekariatet är ingen särskilt rolig historia.Prekariatet är enligt den brittiske ekonomiprofessorn Guy Standing en framväxande klass präglad av kronisk otrygghet.Hur och när började prekariatet ta form? Från 1980-talet och framåt skapade den nyliberala ideologin förutsättningar för globaliseringen, vilket innebar att arbetsmarknaderna avreglerades för att bli mer flexibla, samtidigt som mekanismer för social och ekonomisk trygghet pressades tillbaka och utbildningen varufierades för att tillgodose näringslivets behov, menar Standing. Det var under de decennierna som prekariatet växte fram. Den nyliberala modellen, som gett fritt spelrum åt marknadskrafterna och belönat de mest konkurrenskraftiga, har med hans formulering banat väg för en varufiering av politiken och en ”uttunning” av demokratin.

In sin bok föreslår Guy standing 29 olika åtgärder för att komma tillrätta med prekariatets utanförskap. De tänkbara politiska åtgärder och institutionella förändringar som han ingående diskuterar i sin nyutkomna bok syftar till att förbättra prekariatets situation, och kan ses som ett övergripande ramverk för handlande. Reglera det flexibla arbetet, återskapa yrkesgemenskaperna, undanröj fattigdoms- och prekaritetsfällor, garantera rättssäkerhet för alla, det är några av artiklarna i Standings färdplan för prekariatet. Han föreslår också en reglering av sms-lånen, så att de blir marginella och sällsynta.