Lemmy - en bad boy vi minns

Hatten av för Lemmy Kilmister, legendarisk brittisk rockstjärna som avled i förrgår. Vi som har levt med Orgasmatron sedan 80-talet vet att Lemmy var en hårt festande rocksångare och basist som legat med minst 3000 groupies sen han slog igenom med gruppen Hawkwind i början av 70-talet. Han gifte sig aldrig och brukade hävda att det inte behövdes, han hade så mycket tjejer ändå. I mitten av 70-talet, efter att ha åkt fast för droginnehav och fått kicken från Hawkwind bildade han Motörhead där han bland annat samarbetade med svenska trummisen Mickey Dee från Göteborg. Jag såg dem faktiskt spela på Lisebergshallen 2005, då de tyvärr passerat sitt bäst före-datum.

Om livet med sex droger och rock'n'roll berättade han i sin självbiografi White line fever som jag läste med stort intresse och fortfarande har i bokhyllan. Vissa påstår att Lemmy var en kronisk alkoholist men han blev i alla fall 70 år och dog inte med en heroinspruta i armen, vilket får anses hedervärt. Vila i frid, för oss som är födda i rockgenerationen kommer du att leva för evigt.

Annelises pasta på Göteborgsvis

Göteborgsversionen av Annelises pasta med blåmögelost blev lite annorlunda då pappa John hade missat några av ingredienserna i orginalreceptet. Vi använde fjärilspasta, en blåmögelost och en burk krossade tomater och lade dessutom till 200 gram köttfärs. Ekologiska champinjoner och lite färska tomater i bitar, och en maffig sallad enligt receptet. Australiensiskt rödvin därtill. Jättemumsigt.

Annelises pasta med blåmögelost:
Ingredienser:

Ett paket kort pasta
9 dl vispgrädde
2 st ädelostar typ Kvibille
1-2 burkar krossade tomater
1 msk tomatpure
Champinjoner (fakultativt)
Salt, peppar, oregano

Gör så här:
Koka upp pastan. Tillsätt grädden, blåmögelostarna i bitar och tomater (ev champinjoner) i en annan kastrull och låt detta sjuda. Krydda med salt, peppar och oregano. Häll såsen över pastan, blanda omkring och låt det hela sjuda ytterligare en stund på låg värme.

Parmesan är ett måste liksom ett smakrikt rödvin.

Gott med sallad som kan innehålla rödlök och oliver och toppas med balsamvinäger.

Vårt behov av lady Edith

Dags att ta farväl av familjen Crawley på Downton Abbey, och det blev ju ett lyckligt slut, åtminstone för lady Edith.  Pengar, lyx, en fin titel och en prins, varje kvinnas yttersta dröm. Askungen Edith fick alltihop med råge och vi behöver inte längre gråta för hennes skull.

Bertie Pelham var en förvaltare 
som visade sig vara arvtagare 
till en markistitel. Som grande 
final på tv-serien ställde familjen 
Crawley till med ståtligt bröllop 
för honom och askungen
lady Edith 

Så har sista avsnittet av Downton Abbey visats och förhållandet till familjen Crawley är oåterkalleligen slut. Och tur är väl det, både för dem och för oss. Serien slutar precis i rättan tid. 1926 var det bara ett par år kvar på la belle epoque innan depressionen lade sin våta filt över världsekonomin och sedan kom kriget och efter det var världen för evigt förändrad. Om detta visste familjen Crawley naturligtvis ingenting där de gick omkring i sina eleganta slottssalonger och betjänades av dem där nere i källaren. Överhuvudtaget är serien en anomali med sitt hjärtegoda grevepar och sina glada nissar i bottenvåningen, putsandes på ett par stövlar eller lagandes stek åt herrskapet med ett leende på läpparna i en tid som i verkligheten präglades av extremt låga löner och hårda villkor för dem längst ner på samhällsstegen.

Trots sin förljugenhet har serien varit extremt populär och vi har frossat i det engelska klassamhällets alla attribut, titlar, eleganta kläder, bilar, resor och romantik för dem upstairs, gemenskap, kärlekslycka och graviditeter för dem där nere. Kanske ligger seriens storhet i att man lyckats fånga det djupt mänskliga hos både herrskap och tjänstefolk, inte minst den tragiska ladyn Edith med sin oäkta dotter Marigold som alltid måste hållas utanför familjens offentliga framträdanden. Hennes otur i kärlek gjorde henne till en potentiell ungmö med sorgsna ögon,

Men är det verkligen synd om Edith Crawley? Hon är vacker, har eleganta kläder och dyrbara smycken och dessutom äger hon en tidning i London, ett arv efter hennes framlidna älskare Michael Gregson, vars populära spalter förgylls av den företagsamma betjänten Spratt, till vardags avlönad av Ediths farmor, änkegrevinnan av Grantham. Ändå tåras våra ögon när Edith efter att ha fått nobben av Bertie Pellham, lägger huvudet på sned, ser på oss med sina sorgsna, bruna ögon och säger - I'm just a spinster. För att övergå i storgråt när sagda Bertie kommer krypande tillbaka och friar till den avpolleterade, och tänk, hon blir MARKISINNA. Och får bo i en stenhög som ser ut som om den byggdes under Vilhelm Erövrarens härjningar. Som markisinnan av Hexham står hon dessutom högre i rang än sin syster, den falska lady Mary, som bara blev gift med en bilhandlare. Och tjänsteflickan Anna, som födde barn i lady Marys säng, tänk, hon behövde inte gå ner i källaren med sin förstfödde son genast, utan fick ligga kvar i Marys lyxiga säng så länge hon ville, medan ladyn hastade iväg för att titta på makens nya affärslokaler.

Och sen blev det bröllop i stor stil på Downton där vi lärde oss tre saker: 1. Allt negativt kan vändas till något positivt. 2. Stil kan inte köpas för pengar. 3. Kärleken övervinner allt Och så rullade bilekipaget iväg genom det lummiga engelska landskapet, på väg mot en tid som var betydligt hårdare än den lady Edith var van vid, fast det visste hon förstås inte om. Och vi hade just fått se den stora kvinnodrömmen förverkligad. Pengar, lyx, en fin titel och en prins. Fantastisk tv-underhållning, det tackar vi familjen Crawley för. 

Stars wars - the force is awakening

I väntan på Star wars - the force awakens kan man ju alltid fotografera sig med en av Den nya ordningens stormtruppssoldater. Och hur var filmen, den sjunde i ordningen sen 1977?

Spännande, med planetära krig, många brandgula explosioner och hög igenkänningsfaktor. Efter ett inledande anfall mot planeten Jakku tas motståndspiloten Poe Dameron tillfånga av soldater från Den nya ordningen, som tagit över Imperiets roll som galaxens härskare. Men hans lilla robot BB8 som bär på hemligheten alla vill ta del av, lyckas rymma och slår sig ihop med Rey, en kvinnlig skrotletare i planetens periferi. Efter en störtningsolycka ansluter sig även Finn, desertör från Den nya ordningens stormtrupper. För att undkomma fiendens bomber flyr de i ett skrotfärdigt rymdskepp som inte varit i luften på många år, och när Han Solo dyker upp inser de plötsligt att de flyger omkring i Millenniumfalken. Länken till det förflutna är etablerad och tillsammans med Solo och Chewbakka bildar de en grupp vars mål är att med hjälp av en mystisk karta finna vägen till jediriddaren och Starwarslegendaren Luke Skywalkers gömställe.

Under kampen mot den onda ordningen dyker många gamla och nya bekanta från Star wars-filmernas 35-åriga universum upp. Den guldfärgade roboten C3PO och pipande, blinkande R2D2 är kul att återse när de vaknar till liv i den galaktiska kampen och prinsessan Leia (Carrie Fisher), dyker också upp, i en lite oväntad roll. Men den som bär upp filmen är Daisy Ridley som Rey. Hon fajtas, flyger rymdskepp och lagar tekniskt omöjliga fel med samma intensitet som en tornado och när Chewbakka överräcker ett av jediorderns skinande lasersvärd förstår vi att det är hon som är nästa jediriddare.

Och det är kanske det faktum att en kvinna kan bli jediriddare som är det nya i en annars rätt traditionell film som påminner mycket om de tidiga Starwarsfilmerna. Till och med dödsstjärnan finns med igen och riktar sin giftiga laserflamma mot fientliga planeter, fast nu heter den Starkiller Base och är 10 gånger större än de tidigare dödsstjärnorna. Vi ser också hårdare tortyrscener, fler bombade städer och mer förödelse än i tidigare filmer, kanske ett försök att omsätta erfarenheterna från Irak och Syrien i en avlägsen galax. Animeringarna är färre eftersom regissören.JJ Abrams föredrar film framför datagrafik och skådespelare och "äkta" miljöer har fått mer utrymme vilket gör att man är mer närvarande i filmen. Lägg till 3-D effekterna och man tror sig nästan står mitt på planeten Jaaku.

Trots alla resor mellan olika planeter och alla häftiga vapen känns handlingen lite tunn och man undrar vad som ska hända när de hittat Luke Skywalker. Och trots att Rey och Finn är ett lovande par blir det lätt tråkigt utan starka och originella sidekickar som Yoda och Obi wan Kenobi, de var både underhållande och hade behövts i motståndet mot den återuppståndna ondskan. Jag önskar dem trots allt lycka till i den fortsatta kampen och kommer att följa dem i de två kommande filmerna. Må kraften vara med er!

Katten den som orkar som väntar på bussen!

Hägerstensåsens svarta katt kikar på mig genom busskurens glas. Katten, sitter ofta på bänken i busskuren och har blivit ett känt landmärke för flera av busschaufförerna på 147:ans linje. ´

..

Katten bor i huset bakom busshållplatsen på Valutavägen, och kanske väntar han på att hans människa ska komma hem? Han spanar intensivt bort mot svängen vid Sparbanksvägen, där bussen regelbundet dyker upp och då vill han inte veta av något mänskligt kissemissande. Katten gör dock inget försök att kliva ombord, kanske är pengarna på KISSE-kortet slut. Ha, ha, ha.

Dheepan - om Frankrikes politiska kris sedd ur en tamilsk flyktingfamiljs ögon

Många ställer sig frågande inför terroristdådet i Paris. Men faktum är att landet länge levt i en sorts lågintensivt krig med ättlingarna till invandrare från de forna Nordafrikanska kolonierna. Temat aktualiseras i Jacques Audiards guldpalmsvinnande film Dhepaan, där han skildrar de förfallna citéerna utanför Frankrikes storstäder där våld och narkotikahandel är de enda verksamheter som blomstrar, genom ögonen på några tamilska flyktingar. Filmen ger en bild av den misär och hopplöshet som finns i vissa av de franska förorterna och som leder till hat, våld och kanske till och med terrorism och borde ses av fler.

Om flyktingars utsatthet och det hårda livet i 

Frankrikes citéer handlar filmen Deephan.

Dhepaan vann, mycket välförtjänt, guldpalmen på Cannesfestivalen i våras. Ytligt sett så handlar filmen om tre tamilska flyktingar från Sri Lanka, Dhepaan, Yamili och flickan Illayaal som egentligen heter något annat och som utger sig för att vara en familj för att kunna fly kriget och bli kvotflyktingar i Europa. De hamnar i Frankrike, där de flyttar mellan olika boenden innan de slutligen hamnar i ett miljonprogramsområde utanför Paris kallat le Pré (ängen). Ett bostadsområde som har väldigt lite med ängar att gör förutom att det ligger mitt på ett fält dit man kommer via en lerig traktorstig.

Dheepan, en stentuff före detta tamilsk tiger, blir vaktmästare på området, där han får städa upp efter knarkbossarnas möten i husets föreningslokal. För knarkhandeln är det enda som blomstrar i den nedgångna förorten och varje kväll står han och hans "fru" Yalini i sitt fönster och tittar ut över kommersen, som pågår i hyreshuset mittemot. I början går Dheepans arbetet ganska bra trots skärmytslingar med områdets langare.Yalini blir uppraggad av en gängmedlem och erbjuds ett bra betalt arbete som personlig assistent åt monsieur Habib, en handikappad man som bor ensam i en lägenhet på femte våningen. Hon ska få 500 euro per månad för att ta hand om honom och kan till en början inte tro sin egen lycka.

En dag efter ett ovanligt stökigt möte i vardagsrummet, där knarkligan har sina möten, träffar hon Brahim, knarklangarnas boss, nyss frigiven från fängelset och med en fotboja som enda rörelsehinder. Brahim är vit och vacker men har farliga ögon och Yalini faller som en sten för den psykopatiska franskaraben, för, som hon säger till den allt desperatare Dheepan "du är ju inte min man". Men snart börjar det hända otrevliga saker i bostadsområdet och våldet trappas upp. Dhepaan och hans familj har hamnat i ett nytt krig, denna gång mitt i Europa.

Berättelsen om några asiatiska flyktingar och deras tillvaro i Europa känns aktuell men Jacques Audiards film handlar lika mycket om livet på Frankrikes bakgård, där många av landets muslimer lever. Vissa bostadsområden har blivit sk no go-zoner dit varken polis eller brandkår beger sig frivilligt. Här, mitt i  hopplösheten och våldet försöker Dheepan, Yalini och Ilayaal komma på fötter och hitta ett fungerande liv i ett främmande land med ett språk som de inte behärskar. Ilayaal får gå i skolan och är den som snabbast lär sig kommunicera med den nya omgivningen medan Yalini på kvinnors vis biter ihop och jobbar på. Ändå är det hon som får ta den hårdaste stöten när hon hamnar mitt i en knarkuppgörelse. I skildringen av Dheepans kamp för att rädda henne förvandlas filmen till en actionthriller i stil med något av Luc Bessons tidiga verk, Men trots det lite ryckiga tempot och trotrs att filmen är på tamil så lyckas Audiard på ett kongenialt sätt fånga både de svårigheter som möter Dheepans familj och de sociala problem som präglar dagens Frankrike. I det softade slutet så har familjen hittat en utväg och, bytt miljö helt och hållet.Vissa av citéernas unga får i stället utlopp för sitt hat på slagfälten i Mellanöstern med förödande konsekvenser, både för dem själva och människorna runtomkring.

Efter den franska tragedin: nu måste vi förlåta och gå vidare!

Paris, Ville lumière, du är ju min stad, staden där jag i min ungdom flanerade omkring bland palatsen i Maraiskvarteren och fantiserade om Frankrikes svunna storhet. Ibland kom jag ända till Place de la Bastille i det folkliga 11:e arrondissmentet, området där man i dagarna skjutit och sprängt ihjäl 129 oskyldiga människor och skadat många fler. 

Franskt nationaldagsfirande vid 

Mariannestatyn på Place de la 

Republique, centrum i området där 

terroristattattackerna den 13 novem-

ber ägde rum.

Kvarteren runt Bastille, Republique och Nation, en gång ett viktigt centrum för den franska revolutionen, var fortfarande nedslitna men på väg att lyfta och den postmodernistiska Bastiljoperan hade just sett dagens ljus. Det fanns mycket hopp om framtiden då, i början av 1980-talet. Landet moderniserades och president Mitterrand satte sina fotavtryck med ett antal ståtliga offentliga byggnader från Louvren till la Defense. Staden surrade av aktivitet och glittrade av ljus och man trodde fortfarande på Frankrikes storhet! Nu, 35 år senare, är allt förändrat. Medan människor fikade, pratade, åt och drack vid trottoarer kantade av höstgula löv så exploderade bomberna! Just i de kvarter i östra Paris där jag brukade promenera och shoppa, ägde det illdåd som hittills tagit 129 liv rum.

IS, säger president Hollande, kamikazebombare säger den franska pressen. Visst var sprickorna i det franska samhället tydliga redan då, minns attentatet mot synagogan vid rue Copernic, men nu har de blivit nästintill oöverstigliga. Marine Le Pens FN hänger som ett mörkt moln över landet och trycket på Frankrikes nordafrikanska och afrikanska minoriteter där 45 % av de unga redan idag är arbetslösa, ökar ständigt. Det är bland annat det som fått ett antal unga, franska muslimer att bli legosoldater i Syrien vilket kan vara en delförklaring till den franska tragedin som rullas upp framför våra ögon.

 Ändå frågar jag mig om det efter katastrofen finns en väg framåt, mot försoning och förlåtelse? En sak är säker, den går inte över ökat våld i Mellanöstern och växande hat mot alla muslimer utan kräver snarare ett nytt tänkande i sann kristen anda, en vilja till fred i Mellanöstern och ett försök till integration av de utstötta f.d. kolonialfolken. Om president Hollande är rätt person att inleda den förändringen är väl tveksamt, men gör man det är jag beredd att återupprepa de klassiska slagorden från 14:e juli-paraderna: Vive la France!