Vårt behov av lady Edith

Dags att ta farväl av familjen Crawley på Downton Abbey, och det blev ju ett lyckligt slut, åtminstone för lady Edith.  Pengar, lyx, en fin titel och en prins, varje kvinnas yttersta dröm. Askungen Edith fick alltihop med råge och vi behöver inte längre gråta för hennes skull.

Bertie Pelham var en förvaltare 
som visade sig vara arvtagare 
till en markistitel. Som grande 
final på tv-serien ställde familjen 
Crawley till med ståtligt bröllop 
för honom och askungen
lady Edith 

Så har sista avsnittet av Downton Abbey visats och förhållandet till familjen Crawley är oåterkalleligen slut. Och tur är väl det, både för dem och för oss. Serien slutar precis i rättan tid. 1926 var det bara ett par år kvar på la belle epoque innan depressionen lade sin våta filt över världsekonomin och sedan kom kriget och efter det var världen för evigt förändrad. Om detta visste familjen Crawley naturligtvis ingenting där de gick omkring i sina eleganta slottssalonger och betjänades av dem där nere i källaren. Överhuvudtaget är serien en anomali med sitt hjärtegoda grevepar och sina glada nissar i bottenvåningen, putsandes på ett par stövlar eller lagandes stek åt herrskapet med ett leende på läpparna i en tid som i verkligheten präglades av extremt låga löner och hårda villkor för dem längst ner på samhällsstegen.

Trots sin förljugenhet har serien varit extremt populär och vi har frossat i det engelska klassamhällets alla attribut, titlar, eleganta kläder, bilar, resor och romantik för dem upstairs, gemenskap, kärlekslycka och graviditeter för dem där nere. Kanske ligger seriens storhet i att man lyckats fånga det djupt mänskliga hos både herrskap och tjänstefolk, inte minst den tragiska ladyn Edith med sin oäkta dotter Marigold som alltid måste hållas utanför familjens offentliga framträdanden. Hennes otur i kärlek gjorde henne till en potentiell ungmö med sorgsna ögon,

Men är det verkligen synd om Edith Crawley? Hon är vacker, har eleganta kläder och dyrbara smycken och dessutom äger hon en tidning i London, ett arv efter hennes framlidna älskare Michael Gregson, vars populära spalter förgylls av den företagsamma betjänten Spratt, till vardags avlönad av Ediths farmor, änkegrevinnan av Grantham. Ändå tåras våra ögon när Edith efter att ha fått nobben av Bertie Pellham, lägger huvudet på sned, ser på oss med sina sorgsna, bruna ögon och säger - I'm just a spinster. För att övergå i storgråt när sagda Bertie kommer krypande tillbaka och friar till den avpolleterade, och tänk, hon blir MARKISINNA. Och får bo i en stenhög som ser ut som om den byggdes under Vilhelm Erövrarens härjningar. Som markisinnan av Hexham står hon dessutom högre i rang än sin syster, den falska lady Mary, som bara blev gift med en bilhandlare. Och tjänsteflickan Anna, som födde barn i lady Marys säng, tänk, hon behövde inte gå ner i källaren med sin förstfödde son genast, utan fick ligga kvar i Marys lyxiga säng så länge hon ville, medan ladyn hastade iväg för att titta på makens nya affärslokaler.

Och sen blev det bröllop i stor stil på Downton där vi lärde oss tre saker: 1. Allt negativt kan vändas till något positivt. 2. Stil kan inte köpas för pengar. 3. Kärleken övervinner allt Och så rullade bilekipaget iväg genom det lummiga engelska landskapet, på väg mot en tid som var betydligt hårdare än den lady Edith var van vid, fast det visste hon förstås inte om. Och vi hade just fått se den stora kvinnodrömmen förverkligad. Pengar, lyx, en fin titel och en prins. Fantastisk tv-underhållning, det tackar vi familjen Crawley för. 

Stars wars - the force is awakening

I väntan på Star wars - the force awakens kan man ju alltid fotografera sig med en av Den nya ordningens stormtruppssoldater. Och hur var filmen, den sjunde i ordningen sen 1977?

Spännande, med planetära krig, många brandgula explosioner och hög igenkänningsfaktor. Efter ett inledande anfall mot planeten Jakku tas motståndspiloten Poe Dameron tillfånga av soldater från Den nya ordningen, som tagit över Imperiets roll som galaxens härskare. Men hans lilla robot BB8 som bär på hemligheten alla vill ta del av, lyckas rymma och slår sig ihop med Rey, en kvinnlig skrotletare i planetens periferi. Efter en störtningsolycka ansluter sig även Finn, desertör från Den nya ordningens stormtrupper. För att undkomma fiendens bomber flyr de i ett skrotfärdigt rymdskepp som inte varit i luften på många år, och när Han Solo dyker upp inser de plötsligt att de flyger omkring i Millenniumfalken. Länken till det förflutna är etablerad och tillsammans med Solo och Chewbakka bildar de en grupp vars mål är att med hjälp av en mystisk karta finna vägen till jediriddaren och Starwarslegendaren Luke Skywalkers gömställe.

Under kampen mot den onda ordningen dyker många gamla och nya bekanta från Star wars-filmernas 35-åriga universum upp. Den guldfärgade roboten C3PO och pipande, blinkande R2D2 är kul att återse när de vaknar till liv i den galaktiska kampen och prinsessan Leia (Carrie Fisher), dyker också upp, i en lite oväntad roll. Men den som bär upp filmen är Daisy Ridley som Rey. Hon fajtas, flyger rymdskepp och lagar tekniskt omöjliga fel med samma intensitet som en tornado och när Chewbakka överräcker ett av jediorderns skinande lasersvärd förstår vi att det är hon som är nästa jediriddare.

Och det är kanske det faktum att en kvinna kan bli jediriddare som är det nya i en annars rätt traditionell film som påminner mycket om de tidiga Starwarsfilmerna. Till och med dödsstjärnan finns med igen och riktar sin giftiga laserflamma mot fientliga planeter, fast nu heter den Starkiller Base och är 10 gånger större än de tidigare dödsstjärnorna. Vi ser också hårdare tortyrscener, fler bombade städer och mer förödelse än i tidigare filmer, kanske ett försök att omsätta erfarenheterna från Irak och Syrien i en avlägsen galax. Animeringarna är färre eftersom regissören.JJ Abrams föredrar film framför datagrafik och skådespelare och "äkta" miljöer har fått mer utrymme vilket gör att man är mer närvarande i filmen. Lägg till 3-D effekterna och man tror sig nästan står mitt på planeten Jaaku.

Trots alla resor mellan olika planeter och alla häftiga vapen känns handlingen lite tunn och man undrar vad som ska hända när de hittat Luke Skywalker. Och trots att Rey och Finn är ett lovande par blir det lätt tråkigt utan starka och originella sidekickar som Yoda och Obi wan Kenobi, de var både underhållande och hade behövts i motståndet mot den återuppståndna ondskan. Jag önskar dem trots allt lycka till i den fortsatta kampen och kommer att följa dem i de två kommande filmerna. Må kraften vara med er!

Katten den som orkar som väntar på bussen!

Hägerstensåsens svarta katt kikar på mig genom busskurens glas. Katten, sitter ofta på bänken i busskuren och har blivit ett känt landmärke för flera av busschaufförerna på 147:ans linje. ´

..

Katten bor i huset bakom busshållplatsen på Valutavägen, och kanske väntar han på att hans människa ska komma hem? Han spanar intensivt bort mot svängen vid Sparbanksvägen, där bussen regelbundet dyker upp och då vill han inte veta av något mänskligt kissemissande. Katten gör dock inget försök att kliva ombord, kanske är pengarna på KISSE-kortet slut. Ha, ha, ha.

Dheepan - om Frankrikes politiska kris sedd ur en tamilsk flyktingfamiljs ögon

Många ställer sig frågande inför terroristdådet i Paris. Men faktum är att landet länge levt i en sorts lågintensivt krig med ättlingarna till invandrare från de forna Nordafrikanska kolonierna. Temat aktualiseras i Jacques Audiards guldpalmsvinnande film Dhepaan, där han skildrar de förfallna citéerna utanför Frankrikes storstäder där våld och narkotikahandel är de enda verksamheter som blomstrar, genom ögonen på några tamilska flyktingar. Filmen ger en bild av den misär och hopplöshet som finns i vissa av de franska förorterna och som leder till hat, våld och kanske till och med terrorism och borde ses av fler.

Om flyktingars utsatthet och det hårda livet i 

Frankrikes citéer handlar filmen Deephan.

Dhepaan vann, mycket välförtjänt, guldpalmen på Cannesfestivalen i våras. Ytligt sett så handlar filmen om tre tamilska flyktingar från Sri Lanka, Dhepaan, Yamili och flickan Illayaal som egentligen heter något annat och som utger sig för att vara en familj för att kunna fly kriget och bli kvotflyktingar i Europa. De hamnar i Frankrike, där de flyttar mellan olika boenden innan de slutligen hamnar i ett miljonprogramsområde utanför Paris kallat le Pré (ängen). Ett bostadsområde som har väldigt lite med ängar att gör förutom att det ligger mitt på ett fält dit man kommer via en lerig traktorstig.

Dheepan, en stentuff före detta tamilsk tiger, blir vaktmästare på området, där han får städa upp efter knarkbossarnas möten i husets föreningslokal. För knarkhandeln är det enda som blomstrar i den nedgångna förorten och varje kväll står han och hans "fru" Yalini i sitt fönster och tittar ut över kommersen, som pågår i hyreshuset mittemot. I början går Dheepans arbetet ganska bra trots skärmytslingar med områdets langare.Yalini blir uppraggad av en gängmedlem och erbjuds ett bra betalt arbete som personlig assistent åt monsieur Habib, en handikappad man som bor ensam i en lägenhet på femte våningen. Hon ska få 500 euro per månad för att ta hand om honom och kan till en början inte tro sin egen lycka.

En dag efter ett ovanligt stökigt möte i vardagsrummet, där knarkligan har sina möten, träffar hon Brahim, knarklangarnas boss, nyss frigiven från fängelset och med en fotboja som enda rörelsehinder. Brahim är vit och vacker men har farliga ögon och Yalini faller som en sten för den psykopatiska franskaraben, för, som hon säger till den allt desperatare Dheepan "du är ju inte min man". Men snart börjar det hända otrevliga saker i bostadsområdet och våldet trappas upp. Dhepaan och hans familj har hamnat i ett nytt krig, denna gång mitt i Europa.

Berättelsen om några asiatiska flyktingar och deras tillvaro i Europa känns aktuell men Jacques Audiards film handlar lika mycket om livet på Frankrikes bakgård, där många av landets muslimer lever. Vissa bostadsområden har blivit sk no go-zoner dit varken polis eller brandkår beger sig frivilligt. Här, mitt i  hopplösheten och våldet försöker Dheepan, Yalini och Ilayaal komma på fötter och hitta ett fungerande liv i ett främmande land med ett språk som de inte behärskar. Ilayaal får gå i skolan och är den som snabbast lär sig kommunicera med den nya omgivningen medan Yalini på kvinnors vis biter ihop och jobbar på. Ändå är det hon som får ta den hårdaste stöten när hon hamnar mitt i en knarkuppgörelse. I skildringen av Dheepans kamp för att rädda henne förvandlas filmen till en actionthriller i stil med något av Luc Bessons tidiga verk, Men trots det lite ryckiga tempot och trotrs att filmen är på tamil så lyckas Audiard på ett kongenialt sätt fånga både de svårigheter som möter Dheepans familj och de sociala problem som präglar dagens Frankrike. I det softade slutet så har familjen hittat en utväg och, bytt miljö helt och hållet.Vissa av citéernas unga får i stället utlopp för sitt hat på slagfälten i Mellanöstern med förödande konsekvenser, både för dem själva och människorna runtomkring.

Efter den franska tragedin: nu måste vi förlåta och gå vidare!

Paris, Ville lumière, du är ju min stad, staden där jag i min ungdom flanerade omkring bland palatsen i Maraiskvarteren och fantiserade om Frankrikes svunna storhet. Ibland kom jag ända till Place de la Bastille i det folkliga 11:e arrondissmentet, området där man i dagarna skjutit och sprängt ihjäl 129 oskyldiga människor och skadat många fler. 

Franskt nationaldagsfirande vid 

Mariannestatyn på Place de la 

Republique, centrum i området där 

terroristattattackerna den 13 novem-

ber ägde rum.

Kvarteren runt Bastille, Republique och Nation, en gång ett viktigt centrum för den franska revolutionen, var fortfarande nedslitna men på väg att lyfta och den postmodernistiska Bastiljoperan hade just sett dagens ljus. Det fanns mycket hopp om framtiden då, i början av 1980-talet. Landet moderniserades och president Mitterrand satte sina fotavtryck med ett antal ståtliga offentliga byggnader från Louvren till la Defense. Staden surrade av aktivitet och glittrade av ljus och man trodde fortfarande på Frankrikes storhet! Nu, 35 år senare, är allt förändrat. Medan människor fikade, pratade, åt och drack vid trottoarer kantade av höstgula löv så exploderade bomberna! Just i de kvarter i östra Paris där jag brukade promenera och shoppa, ägde det illdåd som hittills tagit 129 liv rum.

IS, säger president Hollande, kamikazebombare säger den franska pressen. Visst var sprickorna i det franska samhället tydliga redan då, minns attentatet mot synagogan vid rue Copernic, men nu har de blivit nästintill oöverstigliga. Marine Le Pens FN hänger som ett mörkt moln över landet och trycket på Frankrikes nordafrikanska och afrikanska minoriteter där 45 % av de unga redan idag är arbetslösa, ökar ständigt. Det är bland annat det som fått ett antal unga, franska muslimer att bli legosoldater i Syrien vilket kan vara en delförklaring till den franska tragedin som rullas upp framför våra ögon.

 Ändå frågar jag mig om det efter katastrofen finns en väg framåt, mot försoning och förlåtelse? En sak är säker, den går inte över ökat våld i Mellanöstern och växande hat mot alla muslimer utan kräver snarare ett nytt tänkande i sann kristen anda, en vilja till fred i Mellanöstern och ett försök till integration av de utstötta f.d. kolonialfolken. Om president Hollande är rätt person att inleda den förändringen är väl tveksamt, men gör man det är jag beredd att återupprepa de klassiska slagorden från 14:e juli-paraderna: Vive la France!

  

Splittrar Ebba Busch Thor alliansen?

Sverige har överfallits av en velicioraptor med vassa tänder. Kristdemokraternas nya ledare Ebba Busch Thor, damen med Sveriges vassaste armbågar slog till med full kraft och lyckades genom en medial kupp ändra hela spelplanen för svensk politik.

Och det med besked. Ebba lyckades med sitt agerande avskaffa den politiska stabilitet som allianspartierna och den röd-gröna koalitionen så mödosamt hade kämpat sig till under mer än ett år för att Sverige skulle kunna regeras utan inflytande av ett invandrarfientligt parti och därmed ställde hon till med ett stort rabalder i nationen, vars medier knappast hyllade den unga politikerns tilltag.

Ingen var beredd på attacken, varken inom partiet eller bland allianskollegorna. "Ebba Grön", "maktfullkomlig partiledare" "hänsynslös splittrare av alliansen" var några av de epitet som i medierna beskrev tilltaget att försöka samla den borgerliga alliansen runt ett förslag om en enhetlig budget som skulle kunna fälla den röd-gröna regeringen och öppna för nyval redan nästa år. Att hon samtidigt öppnar dörren för Sverigedemokraterna som i en sådan situation återigen kommer att kunna ta svensk politik som gisslan är nog tyvärr ingen händelse utan en väl kalkylerad konsekvens av det politiska fulspel som Ebba ägnat sig åt.

Vi vet att delar av kristdemokraterna inklusive partiledningen gått åt höger och förespråkar en hårdare immigrationspolitik. I Expressen gick deras ungdomsförbundsledare nyligen till häftigt angrepp på muslimer under benämningen"islamister" vilket möjligen tyder på att man är beredd att lämna den tidigare liberala inställningen och öppna dörren för att samregera med SD, eller åtminstone regera med stöd av dem. Vilket sannolikt till stor del skulle innebära att man regerar på SD:s villkor eftersom SD är fyra gånger så stort som alliansens minsting.

Det här stöter natuligtvis på patrull inom övriga delar av alliansen, där man efter en lång kamp lyckats förankra en väg av större samförstånd och uppgörelser mellan de politiska blocken.

Inte minst Anna Kinberg Batra borde ha skäl att fundera på om hon av personliga skäl vill fortsätta på den väg som buschthorn stakat ut,  Anna har under sin tid i riksdagen visat stort intresse för svensk-indiskt samarbete, gift med en halvindisk man som hon är  och med en dotter som är döpt till Devi. Klarar hon att på kvällarna gå hem till familjen efter att i samarbete med Jimmy & Co ha dragit åt tumskruvarna på de invånare som inte tillhör den svenska nationen, på samma sätt som man gjort i Danmark? Både Annie Lööf och Jan Björklund har hittills haft en avvisande inställning till buschthorns agerande, men för hur lång tid? För mig är det uppenbart att de ser fördelarna med en ökad politisk polemisering, frågan är dock om de vill driva det så långt som till nyval i med dagens opinionssiffror. Den troliga utvecklingen är att Anna KB knuffas åt sidan/kliver av till förmån för en mer högerinriktad, (manlig?) moderatledare som tillsammans med bushthorn öppnar för ett bredare samarbete med SD. Hur de övriga två allianspartierna C och FP ställer sig kommer då att avgöra alliansens och även Sveriges politiska öde.

För en vänsterväljare är naturligtvis en splittring av alliansen en lockande vision men situationen kan lika gärna slå åt andra hållet med en enad allians som i maskopi med SD styr Sverige mot en blåbrun framtid med stängda gränser, låga skatter, nedskuren välfärd och inskränkningar i aborträtten. Jag tror tyvärr att risken för en sådan utveckling på sikt är stor.

Grekisk ringdans med eurozonen

Mer turism, denna gång på dansrestaurangen Zorba i Massouri där det spelades bouzouki och dansades grekisk dans hela kvällen. Bouzouki är populärt bland nordeuropéer och restaurangen var full av kompisgäng, par och familjer från de kalla länderna i norra Europa, som lät sig väl smaka av stekt souvlaki och grillad bläckfisk och även, med en viss stelhet, försökte sig på grekiska ringdanser.

Grekisk ringdans med euro-

zonen. Hur länge orkar de 
hålla på?

Genom retsinadimmorna och de orientaliska rytmerna på dansgolvet kom jag att tänka på hur nära de östliga kulturerna Grekland ligger. Det är en ortodox-kristen kultur som är starkt påverkad av orientaliska influenser, kanske för att Grekland tillhörde osmanska riket i 400 år.

Inte förrän efter frihetskriget mot turkarna 1821-1827 blev Grekland en självständig stat Sedan den valda presidenten Ioannis Kapisistrias mördats 1831 intervenerade England, Frankrike och Ryssland och gjorde Grekland till en monarki styrd av kung Otto av Bayern. Otto avsattes efter en maktkamp 1862, men England och Frankrike som hade stora intressen i landet intervenerade igen och återinsatte monarkin, denna gång med prins Wilhelm, omdöpt till kung George, från den tysk-danska släkten Glücksburg på tronen. De fortsatte att regera landet ända fram till 1960-talet med undantag för den tyska ockupationen. med dess svåra umbäranden.1967 avsattes Greklands sista kung, Konstantin, och en militärjunta styrde landet fram till 1974. Efter det fick landet återigen en vald regering och 1981 gick man med i EU.

Kanske är det så att grekerna tycker att de gjorde ett klokt val när de gick med i den sammanslutning som då hette EEC och idag heter Europeiska unionen. I och med medlemskapet blev man ett fullvärdigt västland, avskärmat från den fattiga men hotfulla grannen Turkiet i öst., som de ju också fick beskydd från genom de NATO-baser som förlades till landet. EU har också tidigare främjat landets demokrati och pytsat in miljarder till olika infrastrukturprojekt, vilket ökat grekernas välstånd. Kanske var det så landets ledare tänkte när de kämpade för att få ansluta Grekland till ett av världens största experiment på senare tid, skapandet av en europeisk valuta.

Men att något har gått fel här är helt uppenbart för alla, utom den styrande EU-eliten som skapat sig sina egna maktbefogenheter långt utanför de europeiska folkens kontroll. Den europeiska valutan fungerar inte väl och grekerna är dess första och största offer. Grekerna med sitt geografiskt stora avstånd till det övriga EU kan inte dra nytta av fördelarna med en valutaunion. Landet är inte industrialiserat i stor skala och klarar inte att leva med de räntor som sätts av ECB i Frankfurt. Följden har blivit att Grekland skuldsatt sig upp över öronen och nu får det grekiska folket betala priset med sänkta löner och avskaffad välfärd. Kanske tjänar en del företag på euroturismen, men den minskar inte nämnvärt den grekiska statens skuldberg.

Och efter att ha knuffat ner Tsipras och den nyvalda Syrizaregeringen på knä och med geväret mot nacken tvingat dem att fortsätta på den enda eurovägen ska EU nu tillsammans med IMF skapa en sorts överrock som ser till att borgenärerna får betalt och att grekerna aldrig mer röstar fram en eurokritisk, nedskärningsfientlig vänsterregering till makten. Dessutom ska man slakta landets tillgångar och bland annat sälja ut 3000 av det grekiska folkets öar till amerikanska dollarkapitalister. En konkurs av latinamerikanska mått, men utan att grekerna fått någonting tillbaka. De har inte kunnat lätta på pressen genom att lämna euron och inte heller blivit lovade några skuldavskrivningar. Egentligen är det grekiska dramat en episk konkurs för hela europrojektet, som utspelas inför våra ögon utan att vi riktigt verkar fatta vad som händer.

Åt det här eländet kan väl bara Magdalena Andersson skratta. Vi andra gråter för grekernas skull och det lidande som väntar dem. Åja, grekerna är ju vana vid umbäranden, som paradoxalt nog oftast tvingats på dem av just de tyskar och fransmän som nu styr över den europeiska centralbanken. Så medan grekerna fortsätter att tiga och lida under pressen av ett misslyckat valutaexperiment, väntar vi på att få se vilka krafter som till sist träder fram och sätter punkt för den grekiska euroepoken.