Har Magdalena Andersson tappat tron på demokratin?

Grekland är i kris och landets politiska ledning och långivarna har enats om ett avtal som av tidningen "Der Spiegel" karakteriseras som en katalog av grymhet. Villkoren är hårdare än de som omgav det tidigare räddningspaketet och som röstades ner i en grekisk folkomröstning förra veckan. Men finansminister Magdalena Andersson verkar ändå tycka att det är helt rätt att förse landet med en politisk överrock. 

Tummen upp för grekisk överrock. Men är det förenligt
med demokratiska principer att köra över det grekiska 
folket? 

Hela 86 miljarder euro behöver Grekland omedelbart för att rädda sina banker. Bland de mest spektakulära kraven från trojkan (EU, ECB och IMF) för att betala ut nödlånet finns villkoret att IMF ska vara med på lånet igen, vilket i klartext innebär att de, över medborgarnas huvuden, får ett avgörande inflytande över landets ekonomi och politik. Vidare måste Grekland informera institutionerna om all ny lagstiftning på relevanta områden och få godkänt innan lagförslagen ens kan presenteras för parlamentet och folket! Dessutom ska eurogruppen  ha en permanent bas i Aten.  Av de skuldavskrivningar som grekerna hade bett och bönat om syns ingenting till i avtalet, bara ett vagt löfte om att grekernas skuldberg ska "omstruktureras" i framtiden.

Som man väl kunde vänta sig kommer redan nu krav på inskränkningar i rätten till stridsåtgärder och kollektivavtalsförhandlingar, åtgärder som alltså öppnar för tuffa tag mot landets löntagare när de protesterar mot försämrade arbetsvillkor och sänkta löner.

Den här uppgörelsen borde, tycker man, väcka en viss förstämning i den sittande s-mp-regeringen. Magdalena Andersson blir, som svensk finansminister, regelbundet intervjuad om situationen i Grekland och hennes uttalande i Svenska Dagbladet den 14 juli är mer än förskräckande, ja det får mig att riktigt hicka till

Magdalena Andersson tycker tydligenatt det nu är rätt att ett annat land kan åsidosätta parlamentet och gå in och ta över styrningen av ett annat land, något som av den amerikanska ekonomen Joseph Stieglitz betecknas som ett slag mot demokratin. Rena ockupationen. På frågan om hur värdigt det är för en självständig stat att få en överrock som Grekland nu får så svarar hon enligt Svenska Dagbladet: "Det var så här vi lärde oss på 90-talet. Den som är satt i skuld är inte fri. Vill man låna av andra länder så vill de försäkra sig om att få tillbaka pengarna. Det är skattebetalarna i de andra euroländerna som betala."

Finansministern refererar till Sveriges ekonomiska kris på 90-talet, då svenska staten tog över konkursmässiga banker, med orden "den som är satt i skuld är inte fri". Men åtgärderna byggde på beslut som förankrades i den svenska riksdagen.Det var inte heller tal om att någon utländsk långivare skulle gå in och styra den svenska staten över medborgarnas huvuden.

Tycker Magdalena Andersson också att det är rätt att långivarna åsidosätter folkets rätt att strejka för att protestera mot sänkta löner och inskränker rätten att teckna kollektivavtal för att säkra en rimlig löneutveckling?  I så fall har ju det häpnadsväckande inträffat att hon inte längre kan kalla sig för en socialdemokratisk minister utom möjligen till namnet. Ett socialdemokratiskt parti som gör gemensam sak med den internationella högern bör kanske se sig om efter ett nytt varumärke.

Nu kan det ju tänkas att Magdalena är så rädd för att skada det internationella finanskapitalets investeringsvilja att hon säger sådant som hon egentligen inte menar men i linje med sitt partis traditioner kunde hon gott visa lite mer solidaritet med det grekiska folket, Det är inte osannolikt att det skulle öka partiets opinionssiffror.

Till Gullholmen jag for

Datorerna på jobbet har kopplats ur. Grindarna till Garnisonen är låsta. Semestern har börjat! Själv reste jag genast till Västkusten och nu är jag på Gullholmen där jag brukar tillbringa delar av mina somrar. 

 I år blir det två och en halv vecka bland vitmålade fiskarstugor, karga klippor och glittrande havsvikar på den solsäkra ön i den bohuslänska arkipelagen med strandhugg hos släkt och vänner längs kusten.

Vädergudarna har denna andra bohusvecka överraskat oss med flera dagars sol från en nästan molnfri himmel och temperaturer på över 20 grader.Nu solar jag i bikini på den övre terrassen och har till och med prövat på att havsbada från klipporna, fast jag lovar, det var iiiskallt!

Det har varit en aktiv semester. Segling, shopping, Tittis födelsedag med besök av den spanska släktgrenen från Valencia som njuter av det svala vädret i norr och en visit hos min moster och kusin på det vackra Resö strax söder om Kosteröarna. På vägen stannade vi till en kort stund vid ett av Sveriges främsta världsarv, de gamla hällristningarna vid Vitlycke fyllda med underbara bilder som berättar om resor och strider, liv och död vid bohuskusten för 3000 år sen, under den epok som vi nu kallar bronsåldern. Storslagen bildhuggarkonst som måste ha krävt mängder av kraft och kreativitet och har efterlämnat en kommunikationslänk ända in i den framtid som vi själva lever i. Se dem, jag rekommenderar gärna ett besök.

Gullholmens fiskeläge med anor från 1600-talet ser ut precis som det brukar den här tiden på året. Solen lyser över butiken, som numera heter Tempo och är kvar från förra året då vi tvingades bli delägare för att få behålla vår livsmedelsaffär (med reducerat sortiment), men närbutiken och caféet i den vita villan vid torget håller stängt denna sommar.  Det första jag måste göra när jag installerat mig i mitt vitmålade rum på övervåningen är att klippa den otäckt taggiga hagtornshäcken som växt sig nästa två meter hög och spretar åt alla håll, ett hårt fysiskt arbete som dessutom drar till sig lustiga, ibland rentav sexistiska, kommentarer från de förbipasserande. "Är det där verkligen ett jobb för kvinnor"? frågade en man som var ute och rastade taxen medan han kritiskt studerade högen av kapade smågrenar. Men på så sätt så lyckas jag ändå matcha vår granne som i år har byggt sig ett fyra meter högt Attefallshus på tomten mittemot. Tillsammans med flitiga brorsan snickras och slipas det på stugan varje dag den här semestern liksom alla andra semestrar under de 25 år jag varit här nu.

Vårt hus ligger på norra Härmanö strax bortanför kyrkan, vid vägen som leder till fotbollsplanen och vidare ut till badplatserna på klipporna och därför går det alltid en ström av boende och turister förbi vår häck. Till fotbollsplanen cyklar min systerson Vincent varje dag på min gamla minicykel för att träna knattelaget eller själv spela med Provianten i någon av Gullholmens FF:s fotbollsmatcher. Förra året vann han en pokal och nu väntar vi spänt på årets final.

Nu är det dags för lunch och ett glas gott rosévin innan vi far på båtutflykt. Ja, så rullar ledigheten på och fler spännande upplevelser väntar på vårt Gullholmen innan nästa projekt tar vid. En resa till mer solsäkra breddgrader på den grekiska ön Kalymnos i det ekonomiska kaosets Grekland, och där blir det säkert mer dramatik...

Sofia - vår sista kungliga klassresenär?

Så ska Sverige få en ny prinsessa, en ingift sådan denna gång. Den skandalomsusade dalkullan Sofia Hellqvist bli om en månad hertiginna av Värmland efter en storståtlig vigselceremoni i Slottskyrkan.

En bild från Svensk damtidning, jag anar en tvekan i hennes ögon. Rädsla? För visst är det modigt av någon med hennes bakgrund att ta sig an rollen som kunglighet, en av de mest traditionella i vårt samhälle.

Sofia har gjort en fantastisk karriär. På tio år har hon tagit sig från utvikningssidorna i tidningen Slitz in i den anrika kungafamiljen och lyckats bli hustru åt Sveriges enda prins.

Men kanske är det inte så märkvärdigt som vi tror. Sverige är nämligen bland de länder som har störst social rörligheten i västvärlden. En siffra som fått stor spridning är sannolikheten att barn till en låginkomsttagare också själv blir låginkomsttagare. Denna sannolikhet är 42 procent i USA men bara 26 procent i Sverige. I allmänhet ser man utbildningsmöjligheter som den största drivkraften till social rörlighet, och också där ligger Sverige bra till med skattefinansierade skolor och möjlighet att bedriva universitetsstudier med statliga lån med låga räntor.

Sofia började som utviknings-

flicka i tidningen Slitz och är
nu prinsessa. En modern

klassresenär.

Nu vill jag inte påstå att Sofia Hellqvist har nått sin position med hjälp av just detta verktyg, hon har mig veterligen ingen högre utbildning alls, men hon är ändå ett gott exempel på hur öppet Sverige har blivit på det sociala planet. Sofia har ändå gjort något ganska märkligt, hon har rivit de sociala skrankorna inom hovet och kungafamiljen. Bernadottefamiljen, som själva härstammar från en "enkel" sydfransk marskalk, har i generationer gjort allt för att förädla sitt blod och prinsessorna och drottningarna har varit stilfulla och väluppfostrade kvinnor från europeiska furstehus.Visst fanns det de Bernadotteprinsar som gifte sig "opassande", men de sparkades ut ur tronföljdsordningen och miste sitt apanage. Enda undantaget var Bertil och Lilian, också en f.d. strippa, men hon blev inte prinsessa förrän i 60-årsåldern, och då var de gamla synderna förlåtna.

Sofia från Älvdalen tog av sig kläderna framför kameran, deltog i en halvporrig dokusåpa och var yogalärare i New York. Sedan 2009 är hon projektledare för välgörenhetsorganisationen Project Playground i Sydafrika, placerad på lagom avstånd från den nyfikna pressens och allmänhetens blickar. Och nu alltså svensk prinsessa och hertiginna.

Sofia har gjort en modern kvinnas karriär i ett modernt Sverige, men precis som prins Daniel hamnat i en feodal stuktur där hon inte riktigt passar in. Låt henne därför bli den sista ingifta prinsessan innan vi inför republik med val till statschefsposten. Leve den nya prinsessan!

Välkommen till prekariatet

Så heter en pjäs som just nu går på Kulturhuset Kilen i Stockholm. En allkonstföreställning där tre skådespelare med hjälp av sång, dans, teater och en stor portion ironi skildrar tillvaron på arbetslivet botten.

Kanske hade sett lite mindre glada ut om de verkligen varit hänvisade till prekariatet i stället för att stå på en scen och spela teater varje kväll, för att tillhöra prekariatet är ingen särskilt rolig historia.Prekariatet är enligt den brittiske ekonomiprofessorn Guy Standing en framväxande klass präglad av kronisk otrygghet.Hur och när började prekariatet ta form? Från 1980-talet och framåt skapade den nyliberala ideologin förutsättningar för globaliseringen, vilket innebar att arbetsmarknaderna avreglerades för att bli mer flexibla, samtidigt som mekanismer för social och ekonomisk trygghet pressades tillbaka och utbildningen varufierades för att tillgodose näringslivets behov, menar Standing. Det var under de decennierna som prekariatet växte fram. Den nyliberala modellen, som gett fritt spelrum åt marknadskrafterna och belönat de mest konkurrenskraftiga, har med hans formulering banat väg för en varufiering av politiken och en ”uttunning” av demokratin.

In sin bok föreslår Guy standing 29 olika åtgärder för att komma tillrätta med prekariatets utanförskap. De tänkbara politiska åtgärder och institutionella förändringar som han ingående diskuterar i sin nyutkomna bok syftar till att förbättra prekariatets situation, och kan ses som ett övergripande ramverk för handlande. Reglera det flexibla arbetet, återskapa yrkesgemenskaperna, undanröj fattigdoms- och prekaritetsfällor, garantera rättssäkerhet för alla, det är några av artiklarna i Standings färdplan för prekariatet. Han föreslår också en reglering av sms-lånen, så att de blir marginella och sällsynta.

Därför blir inte Hillary president

Det amerikanska presidentvalet börjar närma sig igen. En av de mest framträdande kandidaterna är Hillary Clinton, Bill Clintons fru och ena halvan av den på 90-talet så framgångsrika Billarykombon, som sen blev senator för New York och 2008-2012 var utrikesminister i Barack Obamas första regering.

Blå ögon. Frågan är om de kan föra Hillary ända
till Vita huset trots hennes bristande utstrålning.

Svenska skribenter från höger och vänster jublar och utser henne genast till segrare, men Hillarys
kandidatur är också på många håll starkt ifrågasatt. Ett av de intressantaste argumenten kommer från Gleb Kuznetsov i the Moscow Times.

Enligt honom kommer Hillary möjligen att vinna den demokratiska nomineringen men inte presidentvalet och skälet är att hon inte är tillräckligt tilltalande. En amerikansk president måste absolut vara tilldragande. En charmerande figur som ler mot dig i tv-reklamen och som människor känner att de har lust att bjuda in till privat lunch där hemma och diskutera livets mening med. Den utstrålnigen har de flesta amerikanska presidenter haft, från den stilige Kennedy via cowboyen Reagan och hunken Clinton till den charmerande skolpojken George W Bush och sån är inte Hillary enligt skribenten. Ju mer tv-mediet växer i betydelse, desto viktigare blir dessa egenskaper för en blivande president.

Hillary är mer av en skolfröken än en populär familjemedlem, en administratör med vassa kanter som antar en upphöjd position och med ett ansträngt leende försöker sänka sig ner till folkets nivå när det är dags för val.

Och visst, han har en poäng. Hillary är faktiskt inte extremt folklig och charmerande och att hon dessutom är kvinna tror jag ligger henne betydligt mer i fatet än Obamas mörka hy gjorde under hans valkampanj. USA var ju redo för en svart president kanske ni invänder. Men Obama är ändå till hälften vit och har kuk. Hillary är den första trovärdiga kvinnliga presidentkandidaten i USA men frågan är om de moralkonservativa amerikanarna är redo för en snopplös president, Som dessutom är nästintill 70 år. Blir hon president och omvald (amerikanska presidenter får sitta på sin post i högst åtta år) är hon nästan 80 år när hon avgår till skillnad från Obama som bara är 55.

En annan sak som ligger Hillary i fatet är att demokraternas tid på presidentposten håller på att rinna ut. Obama har varit en svag president, republikanerna vann tillbaka kongressen i mellanårsvalet och det är normalt att presidentmakten skiftar mellan de två partierna. Republikanerna har oförskämt mycket tid och pengar för att matcha fram en passande kandidat. Problemet för republikanerna med ätten Bush i täten, är att de betraktas som krigshetsare som tömde den amerikanska kassan för att uppnå sina mål i Irak. Där har Hillary en fördel trots att hon betraktas som mer hökaktig i  utrikespolitiken än den sittande presidenten. Demokraterna är generellt mer benägna att använda soft power än direkta militära insatser, vilket är billigare för skattebetalarna. Att Hillary dessutom vill begränsa möjligheterna att ge stora privata donationer till politiker och politiska partier gör henne till en av de få amerikanska politiker som verkar ta demokratifrågorna på allvar.

Men som sagt, den i tv-reklamens förlovade land så viktiga karisman saknas och det enda som kan tala till HC:s fördel är väl att hennes farligaste motståndare, Jeb Bush från politik- och oljeklanen Bush, inte heller är någon sprudlande charmör utan en rätt grå typ med trista glasögonbågar.

Och nu ska det handla om arbetslivet!

Ja, jag har varit borta ett tag och därför har mina sidvyer på den här bloggen gått ner till ett minimum. Inga intressanta inlägg från  mig på flera månader. Gissa varför jag har varit försvunnen? Jag har fått ett jobb så klart. Inget drömjobb precis, men ändå ett där jag drar in så att jag klarar livhanken. 

Facebook, Twitter, blogg, allt fick överges för att arbetslinjen skulle kunna fullföljas. Jag bokar möten på telefon med chefer för olika företag, jobbar 40 timmar i veckan och måste göra minst två bokningar per dag för att överleva, något jag i och för sig lyckats ganska bra med, Efter fyra månader har jag tagit mig ur hotet om att hamna i arbetslivets sista stadium, fas 3. Jag är tillbaka i a-kassan, och känner mig väldigt nöjd med det, trots att jobbet är så tufft att jag känner mig helt tömd på energi när jag kommer hem på kvällarna.  Inte ett uns av ork har funnits kvar till att skriva blogginlägg eller artiklar. Förrän nu, när det underbara påsklovet gav mig fyra lediga dagar att vila upp mig på. Fyra dagar som i och för sig tillbringades på resa till västkusten och en kortare sejour i vårt sommarhus på Gullholmen med retur, men som fick mig att piggna till ordentligt igen.

Och idag, när jag satt och slöbläddrade i Bladet på ett café i Aspudden, hittade jag en ganska kul bok bland boktipsen, Linjen, som handlar om en kvinna som blir uppslukad av sitt osäkra arbete och som jag har sträckläst hela eftermiddagen. Dess ambitiösa författarinna, Elise Karlsson, har gett mig inspiration till mitt nya projekt: att skriva om arbetslivet.

Jobbet ska bli mitt nya tema. Det behövs verkligen eftersom fasta regler i allt mindre utsträckning verkar gälla på arbetsplatserna. Ingen vågar säga någonting eftersom de inte är fast anställda, och lätt kan få gå på dagen. Visst finns det lagar och bestämmelser, men hur ska man kunna hävda dem när man när som helst kan sägas upp utan anledning? Inte ens en lönediskussion är värd att ta eftersom den kan leda till att man hamnar utanför porten igen. Det är arbetsgivaren som har makten och avsaknaden av kollektivavtal och fackföreningar gör hen till en enväldig despot.  Så jag tänkte dra igång en diskussion om arbetslivet  här på bloggen. Vad gör den nya regeringen åt situationen på arbetsmarknaden? Blir det några nya jobb? Blir det nån höjning av socialförsäkringarna? Ska man ta bort fas 3? Vad händer när digitaliseringen minskar arbetstillfällena ännu mer? Ska ännu färre arbeta ännu mer eller ska vi dela på jobben? Ja, det finns en hel uppsjö av frågor att diskutera och enligt min mening allför få som deltar i den debatten (av rädsla?).

Så håll utkik efter mina kommande artiklar om arbetslivet här på bloggen.

Allvar och skratt i Om kriget kommer!

Om kriget kommer så ligger det politiska intriger bakom. Det verkar vara det främsta budskapet i pjäsen Om kriget kommer som just nu går på Teater Tribunalen i Stockholm. En fartfylld och roande musikal med politisk udd som stundtals får hela publiken att gapskratta, men med ett underliggande allvar som då och då får skrattet att fastna i halsen.

NATO, NATO, NATO sjunger kören, ledd av den högdragna Excellensen Carl, lysande gestaltad av Ariette Opheim. Formuleringarna och den lätt skorrande aristokratsvenskan är perfekt pitchade när han läxar upp försvarsminister Karin som varit så dum att hon, för att stötta den rysshatande utrikesministern, finansierat en bombattack på en gammal finlandsfärja precis i samma stund som socialdemokraterna beslutat sig för att hålla sin länge emotsedda kickoff  på Östersjön - naturligtvis på samma färja.

Även om det är en fars, där familjepappan Olle Olofsson som har en bärande roll som fas 3-deltagaren som av Arbetsförmedlingen anvisas ett jobb som muttersamlare i fartygets lastrum och blir vittne till århundradets politiska intrig, också blir en symbol för en bredare samhällskritik mot de senare årens sociala nedskärningarna, kan man inte låta bli att ställa sig frågan om det var så här det gick till i oktober?

Var den en politisk intrig vi bevittnade när vi föjde u-båtsjakten i Kanholmsfjärden? Nu sågs ju inga ubåtar till och ingenting sprängdes, och till skillnad från i pjäsen dök inga hotfulla ryssar upp. Medierna, däremot, hade en högtidsstund med ett historiediktande a la Ian Fleming, som sällan sett sin like i svensk press. Victor Ståhl Segerhagen gör ett perfekt och elakt porträtt av PK, den jazziga och cyniska företrädaren för den tredje statsmakten, som omger sig med vackra, kattögda journalistpraktikanter och med hjälp av Carl i sista stund räddar sitt arsle från den lede fi. Troligen för att återvända till redaktionen och skriva ihop en rafflande historia om den havererade färjan och hotet från den grymma ryssen som gör att Sverige omedelbart måste söka stöd hos militäralliansen NATO.

Om kriget kommer är en fartfylld och sevärd historia med verklighetsanknytning, politisk teater med band till 70-talets politiska kabaréer men med ett tydligt formulerat budskap från 2010-talet.