Dheepan - om Frankrikes politiska kris sedd ur en tamilsk flyktingfamiljs ögon

Många ställer sig frågande inför terroristdådet i Paris. Men faktum är att landet länge levt i en sorts lågintensivt krig med ättlingarna till invandrare från de forna Nordafrikanska kolonierna. Temat aktualiseras i Jacques Audiards guldpalmsvinnande film Dhepaan, där han skildrar de förfallna citéerna utanför Frankrikes storstäder där våld och narkotikahandel är de enda verksamheter som blomstrar, genom ögonen på några tamilska flyktingar. Filmen ger en bild av den misär och hopplöshet som finns i vissa av de franska förorterna och som leder till hat, våld och kanske till och med terrorism och borde ses av fler.

Om flyktingars utsatthet och det hårda livet i 

Frankrikes citéer handlar filmen Deephan.

Dhepaan vann, mycket välförtjänt, guldpalmen på Cannesfestivalen i våras. Ytligt sett så handlar filmen om tre tamilska flyktingar från Sri Lanka, Dhepaan, Yamili och flickan Illayaal som egentligen heter något annat och som utger sig för att vara en familj för att kunna fly kriget och bli kvotflyktingar i Europa. De hamnar i Frankrike, där de flyttar mellan olika boenden innan de slutligen hamnar i ett miljonprogramsområde utanför Paris kallat le Pré (ängen). Ett bostadsområde som har väldigt lite med ängar att gör förutom att det ligger mitt på ett fält dit man kommer via en lerig traktorstig.

Dheepan, en stentuff före detta tamilsk tiger, blir vaktmästare på området, där han får städa upp efter knarkbossarnas möten i husets föreningslokal. För knarkhandeln är det enda som blomstrar i den nedgångna förorten och varje kväll står han och hans "fru" Yalini i sitt fönster och tittar ut över kommersen, som pågår i hyreshuset mittemot. I början går Dheepans arbetet ganska bra trots skärmytslingar med områdets langare.Yalini blir uppraggad av en gängmedlem och erbjuds ett bra betalt arbete som personlig assistent åt monsieur Habib, en handikappad man som bor ensam i en lägenhet på femte våningen. Hon ska få 500 euro per månad för att ta hand om honom och kan till en början inte tro sin egen lycka.

En dag efter ett ovanligt stökigt möte i vardagsrummet, där knarkligan har sina möten, träffar hon Brahim, knarklangarnas boss, nyss frigiven från fängelset och med en fotboja som enda rörelsehinder. Brahim är vit och vacker men har farliga ögon och Yalini faller som en sten för den psykopatiska franskaraben, för, som hon säger till den allt desperatare Dheepan "du är ju inte min man". Men snart börjar det hända otrevliga saker i bostadsområdet och våldet trappas upp. Dhepaan och hans familj har hamnat i ett nytt krig, denna gång mitt i Europa.

Berättelsen om några asiatiska flyktingar och deras tillvaro i Europa känns aktuell men Jacques Audiards film handlar lika mycket om livet på Frankrikes bakgård, där många av landets muslimer lever. Vissa bostadsområden har blivit sk no go-zoner dit varken polis eller brandkår beger sig frivilligt. Här, mitt i  hopplösheten och våldet försöker Dheepan, Yalini och Ilayaal komma på fötter och hitta ett fungerande liv i ett främmande land med ett språk som de inte behärskar. Ilayaal får gå i skolan och är den som snabbast lär sig kommunicera med den nya omgivningen medan Yalini på kvinnors vis biter ihop och jobbar på. Ändå är det hon som får ta den hårdaste stöten när hon hamnar mitt i en knarkuppgörelse. I skildringen av Dheepans kamp för att rädda henne förvandlas filmen till en actionthriller i stil med något av Luc Bessons tidiga verk, Men trots det lite ryckiga tempot och trotrs att filmen är på tamil så lyckas Audiard på ett kongenialt sätt fånga både de svårigheter som möter Dheepans familj och de sociala problem som präglar dagens Frankrike. I det softade slutet så har familjen hittat en utväg och, bytt miljö helt och hållet.Vissa av citéernas unga får i stället utlopp för sitt hat på slagfälten i Mellanöstern med förödande konsekvenser, både för dem själva och människorna runtomkring.

Efter den franska tragedin: nu måste vi förlåta och gå vidare!

Paris, Ville lumière, du är ju min stad, staden där jag i min ungdom flanerade omkring bland palatsen i Maraiskvarteren och fantiserade om Frankrikes svunna storhet. Ibland kom jag ända till Place de la Bastille i det folkliga 11:e arrondissmentet, området där man i dagarna skjutit och sprängt ihjäl 129 oskyldiga människor och skadat många fler. 

Franskt nationaldagsfirande vid 

Mariannestatyn på Place de la 

Republique, centrum i området där 

terroristattattackerna den 13 novem-

ber ägde rum.

Kvarteren runt Bastille, Republique och Nation, en gång ett viktigt centrum för den franska revolutionen, var fortfarande nedslitna men på väg att lyfta och den postmodernistiska Bastiljoperan hade just sett dagens ljus. Det fanns mycket hopp om framtiden då, i början av 1980-talet. Landet moderniserades och president Mitterrand satte sina fotavtryck med ett antal ståtliga offentliga byggnader från Louvren till la Defense. Staden surrade av aktivitet och glittrade av ljus och man trodde fortfarande på Frankrikes storhet! Nu, 35 år senare, är allt förändrat. Medan människor fikade, pratade, åt och drack vid trottoarer kantade av höstgula löv så exploderade bomberna! Just i de kvarter i östra Paris där jag brukade promenera och shoppa, ägde det illdåd som hittills tagit 129 liv rum.

IS, säger president Hollande, kamikazebombare säger den franska pressen. Visst var sprickorna i det franska samhället tydliga redan då, minns attentatet mot synagogan vid rue Copernic, men nu har de blivit nästintill oöverstigliga. Marine Le Pens FN hänger som ett mörkt moln över landet och trycket på Frankrikes nordafrikanska och afrikanska minoriteter där 45 % av de unga redan idag är arbetslösa, ökar ständigt. Det är bland annat det som fått ett antal unga, franska muslimer att bli legosoldater i Syrien vilket kan vara en delförklaring till den franska tragedin som rullas upp framför våra ögon.

 Ändå frågar jag mig om det efter katastrofen finns en väg framåt, mot försoning och förlåtelse? En sak är säker, den går inte över ökat våld i Mellanöstern och växande hat mot alla muslimer utan kräver snarare ett nytt tänkande i sann kristen anda, en vilja till fred i Mellanöstern och ett försök till integration av de utstötta f.d. kolonialfolken. Om president Hollande är rätt person att inleda den förändringen är väl tveksamt, men gör man det är jag beredd att återupprepa de klassiska slagorden från 14:e juli-paraderna: Vive la France!

  

Splittrar Ebba Busch Thor alliansen?

Sverige har överfallits av en velicioraptor med vassa tänder. Kristdemokraternas nya ledare Ebba Busch Thor, damen med Sveriges vassaste armbågar slog till med full kraft och lyckades genom en medial kupp ändra hela spelplanen för svensk politik.

Och det med besked. Ebba lyckades med sitt agerande avskaffa den politiska stabilitet som allianspartierna och den röd-gröna koalitionen så mödosamt hade kämpat sig till under mer än ett år för att Sverige skulle kunna regeras utan inflytande av ett invandrarfientligt parti och därmed ställde hon till med ett stort rabalder i nationen, vars medier knappast hyllade den unga politikerns tilltag.

Ingen var beredd på attacken, varken inom partiet eller bland allianskollegorna. "Ebba Grön", "maktfullkomlig partiledare" "hänsynslös splittrare av alliansen" var några av de epitet som i medierna beskrev tilltaget att försöka samla den borgerliga alliansen runt ett förslag om en enhetlig budget som skulle kunna fälla den röd-gröna regeringen och öppna för nyval redan nästa år. Att hon samtidigt öppnar dörren för Sverigedemokraterna som i en sådan situation återigen kommer att kunna ta svensk politik som gisslan är nog tyvärr ingen händelse utan en väl kalkylerad konsekvens av det politiska fulspel som Ebba ägnat sig åt.

Vi vet att delar av kristdemokraterna inklusive partiledningen gått åt höger och förespråkar en hårdare immigrationspolitik. I Expressen gick deras ungdomsförbundsledare nyligen till häftigt angrepp på muslimer under benämningen"islamister" vilket möjligen tyder på att man är beredd att lämna den tidigare liberala inställningen och öppna dörren för att samregera med SD, eller åtminstone regera med stöd av dem. Vilket sannolikt till stor del skulle innebära att man regerar på SD:s villkor eftersom SD är fyra gånger så stort som alliansens minsting.

Det här stöter natuligtvis på patrull inom övriga delar av alliansen, där man efter en lång kamp lyckats förankra en väg av större samförstånd och uppgörelser mellan de politiska blocken.

Inte minst Anna Kinberg Batra borde ha skäl att fundera på om hon av personliga skäl vill fortsätta på den väg som buschthorn stakat ut,  Anna har under sin tid i riksdagen visat stort intresse för svensk-indiskt samarbete, gift med en halvindisk man som hon är  och med en dotter som är döpt till Devi. Klarar hon att på kvällarna gå hem till familjen efter att i samarbete med Jimmy & Co ha dragit åt tumskruvarna på de invånare som inte tillhör den svenska nationen, på samma sätt som man gjort i Danmark? Både Annie Lööf och Jan Björklund har hittills haft en avvisande inställning till buschthorns agerande, men för hur lång tid? För mig är det uppenbart att de ser fördelarna med en ökad politisk polemisering, frågan är dock om de vill driva det så långt som till nyval i med dagens opinionssiffror. Den troliga utvecklingen är att Anna KB knuffas åt sidan/kliver av till förmån för en mer högerinriktad, (manlig?) moderatledare som tillsammans med bushthorn öppnar för ett bredare samarbete med SD. Hur de övriga två allianspartierna C och FP ställer sig kommer då att avgöra alliansens och även Sveriges politiska öde.

För en vänsterväljare är naturligtvis en splittring av alliansen en lockande vision men situationen kan lika gärna slå åt andra hållet med en enad allians som i maskopi med SD styr Sverige mot en blåbrun framtid med stängda gränser, låga skatter, nedskuren välfärd och inskränkningar i aborträtten. Jag tror tyvärr att risken för en sådan utveckling på sikt är stor.

Grekisk ringdans med eurozonen

Mer turism, denna gång på dansrestaurangen Zorba i Massouri där det spelades bouzouki och dansades grekisk dans hela kvällen. Bouzouki är populärt bland nordeuropéer och restaurangen var full av kompisgäng, par och familjer från de kalla länderna i norra Europa, som lät sig väl smaka av stekt souvlaki och grillad bläckfisk och även, med en viss stelhet, försökte sig på grekiska ringdanser.

Grekisk ringdans med euro-

zonen. Hur länge orkar de 
hålla på?

Genom retsinadimmorna och de orientaliska rytmerna på dansgolvet kom jag att tänka på hur nära de östliga kulturerna Grekland ligger. Det är en ortodox-kristen kultur som är starkt påverkad av orientaliska influenser, kanske för att Grekland tillhörde osmanska riket i 400 år.

Inte förrän efter frihetskriget mot turkarna 1821-1827 blev Grekland en självständig stat Sedan den valda presidenten Ioannis Kapisistrias mördats 1831 intervenerade England, Frankrike och Ryssland och gjorde Grekland till en monarki styrd av kung Otto av Bayern. Otto avsattes efter en maktkamp 1862, men England och Frankrike som hade stora intressen i landet intervenerade igen och återinsatte monarkin, denna gång med prins Wilhelm, omdöpt till kung George, från den tysk-danska släkten Glücksburg på tronen. De fortsatte att regera landet ända fram till 1960-talet med undantag för den tyska ockupationen. med dess svåra umbäranden.1967 avsattes Greklands sista kung, Konstantin, och en militärjunta styrde landet fram till 1974. Efter det fick landet återigen en vald regering och 1981 gick man med i EU.

Kanske är det så att grekerna tycker att de gjorde ett klokt val när de gick med i den sammanslutning som då hette EEC och idag heter Europeiska unionen. I och med medlemskapet blev man ett fullvärdigt västland, avskärmat från den fattiga men hotfulla grannen Turkiet i öst., som de ju också fick beskydd från genom de NATO-baser som förlades till landet. EU har också tidigare främjat landets demokrati och pytsat in miljarder till olika infrastrukturprojekt, vilket ökat grekernas välstånd. Kanske var det så landets ledare tänkte när de kämpade för att få ansluta Grekland till ett av världens största experiment på senare tid, skapandet av en europeisk valuta.

Men att något har gått fel här är helt uppenbart för alla, utom den styrande EU-eliten som skapat sig sina egna maktbefogenheter långt utanför de europeiska folkens kontroll. Den europeiska valutan fungerar inte väl och grekerna är dess första och största offer. Grekerna med sitt geografiskt stora avstånd till det övriga EU kan inte dra nytta av fördelarna med en valutaunion. Landet är inte industrialiserat i stor skala och klarar inte att leva med de räntor som sätts av ECB i Frankfurt. Följden har blivit att Grekland skuldsatt sig upp över öronen och nu får det grekiska folket betala priset med sänkta löner och avskaffad välfärd. Kanske tjänar en del företag på euroturismen, men den minskar inte nämnvärt den grekiska statens skuldberg.

Och efter att ha knuffat ner Tsipras och den nyvalda Syrizaregeringen på knä och med geväret mot nacken tvingat dem att fortsätta på den enda eurovägen ska EU nu tillsammans med IMF skapa en sorts överrock som ser till att borgenärerna får betalt och att grekerna aldrig mer röstar fram en eurokritisk, nedskärningsfientlig vänsterregering till makten. Dessutom ska man slakta landets tillgångar och bland annat sälja ut 3000 av det grekiska folkets öar till amerikanska dollarkapitalister. En konkurs av latinamerikanska mått, men utan att grekerna fått någonting tillbaka. De har inte kunnat lätta på pressen genom att lämna euron och inte heller blivit lovade några skuldavskrivningar. Egentligen är det grekiska dramat en episk konkurs för hela europrojektet, som utspelas inför våra ögon utan att vi riktigt verkar fatta vad som händer.

Åt det här eländet kan väl bara Magdalena Andersson skratta. Vi andra gråter för grekernas skull och det lidande som väntar dem. Åja, grekerna är ju vana vid umbäranden, som paradoxalt nog oftast tvingats på dem av just de tyskar och fransmän som nu styr över den europeiska centralbanken. Så medan grekerna fortsätter att tiga och lida under pressen av ett misslyckat valutaexperiment, väntar vi på att få se vilka krafter som till sist träder fram och sätter punkt för den grekiska euroepoken.

Om att vara turist i krisens Grekland

Till Kalymnos kom jag den 24 juli, full av längtan efter sol och värme och jag har inte blivit besviken. Här kan turisten hitta allt hen söker, sandstränder, shopping, kultur och sportaktiviteter. Hur verkligheten ser ut för grekerna på ön är en annan sak som jag ska undersöka när jag boat in mig i de nya omgivningarna. 

Utsikt från min grekiska terrass. I fonden syns Telendos
med sin 450 meter höga bergstopp, ett populärt mål för
öarnas många bergsklättrare. 

Jag har som sagt landat på Kalymnos, en fantastiskt bergig ö mitt i Egeiska havet där cikadorna spelar och nätterna är som mjuk, svart sammet. Vi bor i byn Massouri som ligger på öns östra kust. Huset vi hyr är gult med en stor terrass som vetter mot den mindre ön Telendos där en bergstopp på över 400 meter sticker upp ur havet och bildar ett fascinerande blickfång när man tittar ut över det djupblå vattnet. Här sitter jag nu varje kväll med Malin, Maria och Carolina och dricker vin och ouzo.

På Kalymnos har människor bott i hundratusentals år vilket grottorna högt upp i de branta bergen minner om. Dem ville jag verkligen titta på. Jag borde dock ha aktat mig. Mitt första och enda försök att klättra en liten bit upp på berget (jag ville fotografera några getter), ledde bara till att jag vrickade foten och nu kliver omkring med två stödstrumpor på ena benet. Det var som om berggrunden plötsligt gav vika och stenen rasade under fötterna på mig och sen dess linkar jag till de andras förnöjsamhet omkring och måste ta det väldigt lugnt.

Mer om Kalymnos. Här finns ingen flygplats så ön känns fortfarande ovanligt rofylld och genuin. På nätterna ljuder bozoukimusiken ut över Massouri och båtarna går med lanternor som lyser som små diamanter där ute på vattnet. Massouri är sammanbundet med två andra byar, Myrties och Elies och huvudgatan som går rätt genom alla byarna är kantad av barer, restauranger och sportaffärer där man kan hyra allt från vespor till klättringsutrustning, ön är också ett populärt centrum för bergsklättring. Dagarna är varma och vi har ägnat oss åt solbad och utflykter, en tillvaro så långt ifrån grekernas hårda vardag som det är möjligt. Samtidigt tror jag att grekerna här är glada över turisterna och det verkar som om de lever ganska bra på de här turistinriktade öarna där euron fortfarande är en fullt gångbar valuta. Men jag har fått veta att lokalinvånarna bara får ta ut 300 euro per vecka från banken och snart ska jag resa iväg och försöka intervjua några greker i huvudorten Pothia. Då får jag säkert reda på mer om hur det verkligen är att leva och bo på Kalymnos och hur krisen har påverkat människorna här.

Kalymnos here I come

Den 22 juli återvände jag från Gullholmen till Stockholm, 15 grader och hällregn gjorde tillvaron nästintill outhärdlig men som tur var så skulle jag ju resa iväg nästa dag, så det blev bara tid för en snabb ompackning. Sedan till Arlanda för resa mot Grekland. När Premiärplanet rusade motorerna för att lyfta mot södern fick jag kämpa för att hålla tårarna tillbaka och bara tre timmar senare landade vi på Kos flygplats. Värme och sjungande syrsor mötte mig när jag anlände till Mastichiari i medelhavsnatten och nu är jag här, på Kalymnos i Dodekaneserna.

Och vackert är det verkligen. Huset jag lyckats hyra har en fantastisk terrass med utsikt över ön Telendos och ett azurblått egeiskt hav. Baden är ljuvligt varma och vinet smakar bara lite kåda. I kväll blir det bouzoukikväll på Zorba, fast jag kan inte dansa eftersom jag har vrickat foten. Nu ska receptionisten på Aphroditi gå hem så fortsätting följer i morgon.

Har Magdalena Andersson tappat tron på demokratin?

Grekland är i kris och landets politiska ledning och långivarna har enats om ett avtal som av tidningen "Der Spiegel" karakteriseras som en katalog av grymhet. Villkoren är hårdare än de som omgav det tidigare räddningspaketet och som röstades ner i en grekisk folkomröstning förra veckan. Men finansminister Magdalena Andersson verkar ändå tycka att det är helt rätt att förse landet med en politisk överrock. 

Tummen upp för grekisk överrock. Men är det förenligt
med demokratiska principer att köra över det grekiska 
folket? 

Hela 86 miljarder euro behöver Grekland omedelbart för att rädda sina banker. Bland de mest spektakulära kraven från trojkan (EU, ECB och IMF) för att betala ut nödlånet finns villkoret att IMF ska vara med på lånet igen, vilket i klartext innebär att de, över medborgarnas huvuden, får ett avgörande inflytande över landets ekonomi och politik. Vidare måste Grekland informera institutionerna om all ny lagstiftning på relevanta områden och få godkänt innan lagförslagen ens kan presenteras för parlamentet och folket! Dessutom ska eurogruppen  ha en permanent bas i Aten.  Av de skuldavskrivningar som grekerna hade bett och bönat om syns ingenting till i avtalet, bara ett vagt löfte om att grekernas skuldberg ska "omstruktureras" i framtiden.

Som man väl kunde vänta sig kommer redan nu krav på inskränkningar i rätten till stridsåtgärder och kollektivavtalsförhandlingar, åtgärder som alltså öppnar för tuffa tag mot landets löntagare när de protesterar mot försämrade arbetsvillkor och sänkta löner.

Den här uppgörelsen borde, tycker man, väcka en viss förstämning i den sittande s-mp-regeringen. Magdalena Andersson blir, som svensk finansminister, regelbundet intervjuad om situationen i Grekland och hennes uttalande i Svenska Dagbladet den 14 juli är mer än förskräckande, ja det får mig att riktigt hicka till

Magdalena Andersson tycker tydligenatt det nu är rätt att ett annat land kan åsidosätta parlamentet och gå in och ta över styrningen av ett annat land, något som av den amerikanska ekonomen Joseph Stieglitz betecknas som ett slag mot demokratin. Rena ockupationen. På frågan om hur värdigt det är för en självständig stat att få en överrock som Grekland nu får så svarar hon enligt Svenska Dagbladet: "Det var så här vi lärde oss på 90-talet. Den som är satt i skuld är inte fri. Vill man låna av andra länder så vill de försäkra sig om att få tillbaka pengarna. Det är skattebetalarna i de andra euroländerna som betala."

Finansministern refererar till Sveriges ekonomiska kris på 90-talet, då svenska staten tog över konkursmässiga banker, med orden "den som är satt i skuld är inte fri". Men åtgärderna byggde på beslut som förankrades i den svenska riksdagen.Det var inte heller tal om att någon utländsk långivare skulle gå in och styra den svenska staten över medborgarnas huvuden.

Tycker Magdalena Andersson också att det är rätt att långivarna åsidosätter folkets rätt att strejka för att protestera mot sänkta löner och inskränker rätten att teckna kollektivavtal för att säkra en rimlig löneutveckling?  I så fall har ju det häpnadsväckande inträffat att hon inte längre kan kalla sig för en socialdemokratisk minister utom möjligen till namnet. Ett socialdemokratiskt parti som gör gemensam sak med den internationella högern bör kanske se sig om efter ett nytt varumärke.

Nu kan det ju tänkas att Magdalena är så rädd för att skada det internationella finanskapitalets investeringsvilja att hon säger sådant som hon egentligen inte menar men i linje med sitt partis traditioner kunde hon gott visa lite mer solidaritet med det grekiska folket, Det är inte osannolikt att det skulle öka partiets opinionssiffror.