Splittrar Ebba Busch Thor alliansen?

Sverige har överfallits av en velicioraptor med vassa tänder. Kristdemokraternas nya ledare Ebba Busch Thor, damen med Sveriges vassaste armbågar slog till med full kraft och lyckades genom en medial kupp ändra hela spelplanen för svensk politik.

Och det med besked. Ebba lyckades med sitt agerande avskaffa den politiska stabilitet som allianspartierna och den röd-gröna koalitionen så mödosamt hade kämpat sig till under mer än ett år för att Sverige skulle kunna regeras utan inflytande av ett invandrarfientligt parti och därmed ställde hon till med ett stort rabalder i nationen, vars medier knappast hyllade den unga politikerns tilltag.

Ingen var beredd på attacken, varken inom partiet eller bland allianskollegorna. "Ebba Grön", "maktfullkomlig partiledare" "hänsynslös splittrare av alliansen" var några av de epitet som i medierna beskrev tilltaget att försöka samla den borgerliga alliansen runt ett förslag om en enhetlig budget som skulle kunna fälla den röd-gröna regeringen och öppna för nyval redan nästa år. Att hon samtidigt öppnar dörren för Sverigedemokraterna som i en sådan situation återigen kommer att kunna ta svensk politik som gisslan är nog tyvärr ingen händelse utan en väl kalkylerad konsekvens av det politiska fulspel som Ebba ägnat sig åt.

Vi vet att delar av kristdemokraterna inklusive partiledningen gått åt höger och förespråkar en hårdare immigrationspolitik. I Expressen gick deras ungdomsförbundsledare nyligen till häftigt angrepp på muslimer under benämningen"islamister" vilket möjligen tyder på att man är beredd att lämna den tidigare liberala inställningen och öppna dörren för att samregera med SD, eller åtminstone regera med stöd av dem. Vilket sannolikt till stor del skulle innebära att man regerar på SD:s villkor eftersom SD är fyra gånger så stort som alliansens minsting.

Det här stöter natuligtvis på patrull inom övriga delar av alliansen, där man efter en lång kamp lyckats förankra en väg av större samförstånd och uppgörelser mellan de politiska blocken.

Inte minst Anna Kinberg Batra borde ha skäl att fundera på om hon av personliga skäl vill fortsätta på den väg som buschthorn stakat ut,  Anna har under sin tid i riksdagen visat stort intresse för svensk-indiskt samarbete, gift med en halvindisk man som hon är  och med en dotter som är döpt till Devi. Klarar hon att på kvällarna gå hem till familjen efter att i samarbete med Jimmy & Co ha dragit åt tumskruvarna på de invånare som inte tillhör den svenska nationen, på samma sätt som man gjort i Danmark? Både Annie Lööf och Jan Björklund har hittills haft en avvisande inställning till buschthorns agerande, men för hur lång tid? För mig är det uppenbart att de ser fördelarna med en ökad politisk polemisering, frågan är dock om de vill driva det så långt som till nyval i med dagens opinionssiffror. Den troliga utvecklingen är att Anna KB knuffas åt sidan/kliver av till förmån för en mer högerinriktad, (manlig?) moderatledare som tillsammans med bushthorn öppnar för ett bredare samarbete med SD. Hur de övriga två allianspartierna C och FP ställer sig kommer då att avgöra alliansens och även Sveriges politiska öde.

För en vänsterväljare är naturligtvis en splittring av alliansen en lockande vision men situationen kan lika gärna slå åt andra hållet med en enad allians som i maskopi med SD styr Sverige mot en blåbrun framtid med stängda gränser, låga skatter, nedskuren välfärd och inskränkningar i aborträtten. Jag tror tyvärr att risken för en sådan utveckling på sikt är stor.

Grekisk ringdans med eurozonen

Mer turism, denna gång på dansrestaurangen Zorba i Massouri där det spelades bouzouki och dansades grekisk dans hela kvällen. Bouzouki är populärt bland nordeuropéer och restaurangen var full av kompisgäng, par och familjer från de kalla länderna i norra Europa, som lät sig väl smaka av stekt souvlaki och grillad bläckfisk och även, med en viss stelhet, försökte sig på grekiska ringdanser.

Grekisk ringdans med euro-

zonen. Hur länge orkar de 
hålla på?

Genom retsinadimmorna och de orientaliska rytmerna på dansgolvet kom jag att tänka på hur nära de östliga kulturerna Grekland ligger. Det är en ortodox-kristen kultur som är starkt påverkad av orientaliska influenser, kanske för att Grekland tillhörde osmanska riket i 400 år.

Inte förrän efter frihetskriget mot turkarna 1821-1827 blev Grekland en självständig stat Sedan den valda presidenten Ioannis Kapisistrias mördats 1831 intervenerade England, Frankrike och Ryssland och gjorde Grekland till en monarki styrd av kung Otto av Bayern. Otto avsattes efter en maktkamp 1862, men England och Frankrike som hade stora intressen i landet intervenerade igen och återinsatte monarkin, denna gång med prins Wilhelm, omdöpt till kung George, från den tysk-danska släkten Glücksburg på tronen. De fortsatte att regera landet ända fram till 1960-talet med undantag för den tyska ockupationen. med dess svåra umbäranden.1967 avsattes Greklands sista kung, Konstantin, och en militärjunta styrde landet fram till 1974. Efter det fick landet återigen en vald regering och 1981 gick man med i EU.

Kanske är det så att grekerna tycker att de gjorde ett klokt val när de gick med i den sammanslutning som då hette EEC och idag heter Europeiska unionen. I och med medlemskapet blev man ett fullvärdigt västland, avskärmat från den fattiga men hotfulla grannen Turkiet i öst., som de ju också fick beskydd från genom de NATO-baser som förlades till landet. EU har också tidigare främjat landets demokrati och pytsat in miljarder till olika infrastrukturprojekt, vilket ökat grekernas välstånd. Kanske var det så landets ledare tänkte när de kämpade för att få ansluta Grekland till ett av världens största experiment på senare tid, skapandet av en europeisk valuta.

Men att något har gått fel här är helt uppenbart för alla, utom den styrande EU-eliten som skapat sig sina egna maktbefogenheter långt utanför de europeiska folkens kontroll. Den europeiska valutan fungerar inte väl och grekerna är dess första och största offer. Grekerna med sitt geografiskt stora avstånd till det övriga EU kan inte dra nytta av fördelarna med en valutaunion. Landet är inte industrialiserat i stor skala och klarar inte att leva med de räntor som sätts av ECB i Frankfurt. Följden har blivit att Grekland skuldsatt sig upp över öronen och nu får det grekiska folket betala priset med sänkta löner och avskaffad välfärd. Kanske tjänar en del företag på euroturismen, men den minskar inte nämnvärt den grekiska statens skuldberg.

Och efter att ha knuffat ner Tsipras och den nyvalda Syrizaregeringen på knä och med geväret mot nacken tvingat dem att fortsätta på den enda eurovägen ska EU nu tillsammans med IMF skapa en sorts överrock som ser till att borgenärerna får betalt och att grekerna aldrig mer röstar fram en eurokritisk, nedskärningsfientlig vänsterregering till makten. Dessutom ska man slakta landets tillgångar och bland annat sälja ut 3000 av det grekiska folkets öar till amerikanska dollarkapitalister. En konkurs av latinamerikanska mått, men utan att grekerna fått någonting tillbaka. De har inte kunnat lätta på pressen genom att lämna euron och inte heller blivit lovade några skuldavskrivningar. Egentligen är det grekiska dramat en episk konkurs för hela europrojektet, som utspelas inför våra ögon utan att vi riktigt verkar fatta vad som händer.

Åt det här eländet kan väl bara Magdalena Andersson skratta. Vi andra gråter för grekernas skull och det lidande som väntar dem. Åja, grekerna är ju vana vid umbäranden, som paradoxalt nog oftast tvingats på dem av just de tyskar och fransmän som nu styr över den europeiska centralbanken. Så medan grekerna fortsätter att tiga och lida under pressen av ett misslyckat valutaexperiment, väntar vi på att få se vilka krafter som till sist träder fram och sätter punkt för den grekiska euroepoken.

Om att vara turist i krisens Grekland

Till Kalymnos kom jag den 24 juli, full av längtan efter sol och värme och jag har inte blivit besviken. Här kan turisten hitta allt hen söker, sandstränder, shopping, kultur och sportaktiviteter. Hur verkligheten ser ut för grekerna på ön är en annan sak som jag ska undersöka när jag boat in mig i de nya omgivningarna. 

Utsikt från min grekiska terrass. I fonden syns Telendos
med sin 450 meter höga bergstopp, ett populärt mål för
öarnas många bergsklättrare. 

Jag har som sagt landat på Kalymnos, en fantastiskt bergig ö mitt i Egeiska havet där cikadorna spelar och nätterna är som mjuk, svart sammet. Vi bor i byn Massouri som ligger på öns östra kust. Huset vi hyr är gult med en stor terrass som vetter mot den mindre ön Telendos där en bergstopp på över 400 meter sticker upp ur havet och bildar ett fascinerande blickfång när man tittar ut över det djupblå vattnet. Här sitter jag nu varje kväll med Malin, Maria och Carolina och dricker vin och ouzo.

På Kalymnos har människor bott i hundratusentals år vilket grottorna högt upp i de branta bergen minner om. Dem ville jag verkligen titta på. Jag borde dock ha aktat mig. Mitt första och enda försök att klättra en liten bit upp på berget (jag ville fotografera några getter), ledde bara till att jag vrickade foten och nu kliver omkring med två stödstrumpor på ena benet. Det var som om berggrunden plötsligt gav vika och stenen rasade under fötterna på mig och sen dess linkar jag till de andras förnöjsamhet omkring och måste ta det väldigt lugnt.

Mer om Kalymnos. Här finns ingen flygplats så ön känns fortfarande ovanligt rofylld och genuin. På nätterna ljuder bozoukimusiken ut över Massouri och båtarna går med lanternor som lyser som små diamanter där ute på vattnet. Massouri är sammanbundet med två andra byar, Myrties och Elies och huvudgatan som går rätt genom alla byarna är kantad av barer, restauranger och sportaffärer där man kan hyra allt från vespor till klättringsutrustning, ön är också ett populärt centrum för bergsklättring. Dagarna är varma och vi har ägnat oss åt solbad och utflykter, en tillvaro så långt ifrån grekernas hårda vardag som det är möjligt. Samtidigt tror jag att grekerna här är glada över turisterna och det verkar som om de lever ganska bra på de här turistinriktade öarna där euron fortfarande är en fullt gångbar valuta. Men jag har fått veta att lokalinvånarna bara får ta ut 300 euro per vecka från banken och snart ska jag resa iväg och försöka intervjua några greker i huvudorten Pothia. Då får jag säkert reda på mer om hur det verkligen är att leva och bo på Kalymnos och hur krisen har påverkat människorna här.

Kalymnos here I come

Den 22 juli återvände jag från Gullholmen till Stockholm, 15 grader och hällregn gjorde tillvaron nästintill outhärdlig men som tur var så skulle jag ju resa iväg nästa dag, så det blev bara tid för en snabb ompackning. Sedan till Arlanda för resa mot Grekland. När Premiärplanet rusade motorerna för att lyfta mot södern fick jag kämpa för att hålla tårarna tillbaka och bara tre timmar senare landade vi på Kos flygplats. Värme och sjungande syrsor mötte mig när jag anlände till Mastichiari i medelhavsnatten och nu är jag här, på Kalymnos i Dodekaneserna.

Och vackert är det verkligen. Huset jag lyckats hyra har en fantastisk terrass med utsikt över ön Telendos och ett azurblått egeiskt hav. Baden är ljuvligt varma och vinet smakar bara lite kåda. I kväll blir det bouzoukikväll på Zorba, fast jag kan inte dansa eftersom jag har vrickat foten. Nu ska receptionisten på Aphroditi gå hem så fortsätting följer i morgon.

Har Magdalena Andersson tappat tron på demokratin?

Grekland är i kris och landets politiska ledning och långivarna har enats om ett avtal som av tidningen "Der Spiegel" karakteriseras som en katalog av grymhet. Villkoren är hårdare än de som omgav det tidigare räddningspaketet och som röstades ner i en grekisk folkomröstning förra veckan. Men finansminister Magdalena Andersson verkar ändå tycka att det är helt rätt att förse landet med en politisk överrock. 

Tummen upp för grekisk överrock. Men är det förenligt
med demokratiska principer att köra över det grekiska 
folket? 

Hela 86 miljarder euro behöver Grekland omedelbart för att rädda sina banker. Bland de mest spektakulära kraven från trojkan (EU, ECB och IMF) för att betala ut nödlånet finns villkoret att IMF ska vara med på lånet igen, vilket i klartext innebär att de, över medborgarnas huvuden, får ett avgörande inflytande över landets ekonomi och politik. Vidare måste Grekland informera institutionerna om all ny lagstiftning på relevanta områden och få godkänt innan lagförslagen ens kan presenteras för parlamentet och folket! Dessutom ska eurogruppen  ha en permanent bas i Aten.  Av de skuldavskrivningar som grekerna hade bett och bönat om syns ingenting till i avtalet, bara ett vagt löfte om att grekernas skuldberg ska "omstruktureras" i framtiden.

Som man väl kunde vänta sig kommer redan nu krav på inskränkningar i rätten till stridsåtgärder och kollektivavtalsförhandlingar, åtgärder som alltså öppnar för tuffa tag mot landets löntagare när de protesterar mot försämrade arbetsvillkor och sänkta löner.

Den här uppgörelsen borde, tycker man, väcka en viss förstämning i den sittande s-mp-regeringen. Magdalena Andersson blir, som svensk finansminister, regelbundet intervjuad om situationen i Grekland och hennes uttalande i Svenska Dagbladet den 14 juli är mer än förskräckande, ja det får mig att riktigt hicka till

Magdalena Andersson tycker tydligenatt det nu är rätt att ett annat land kan åsidosätta parlamentet och gå in och ta över styrningen av ett annat land, något som av den amerikanska ekonomen Joseph Stieglitz betecknas som ett slag mot demokratin. Rena ockupationen. På frågan om hur värdigt det är för en självständig stat att få en överrock som Grekland nu får så svarar hon enligt Svenska Dagbladet: "Det var så här vi lärde oss på 90-talet. Den som är satt i skuld är inte fri. Vill man låna av andra länder så vill de försäkra sig om att få tillbaka pengarna. Det är skattebetalarna i de andra euroländerna som betala."

Finansministern refererar till Sveriges ekonomiska kris på 90-talet, då svenska staten tog över konkursmässiga banker, med orden "den som är satt i skuld är inte fri". Men åtgärderna byggde på beslut som förankrades i den svenska riksdagen.Det var inte heller tal om att någon utländsk långivare skulle gå in och styra den svenska staten över medborgarnas huvuden.

Tycker Magdalena Andersson också att det är rätt att långivarna åsidosätter folkets rätt att strejka för att protestera mot sänkta löner och inskränker rätten att teckna kollektivavtal för att säkra en rimlig löneutveckling?  I så fall har ju det häpnadsväckande inträffat att hon inte längre kan kalla sig för en socialdemokratisk minister utom möjligen till namnet. Ett socialdemokratiskt parti som gör gemensam sak med den internationella högern bör kanske se sig om efter ett nytt varumärke.

Nu kan det ju tänkas att Magdalena är så rädd för att skada det internationella finanskapitalets investeringsvilja att hon säger sådant som hon egentligen inte menar men i linje med sitt partis traditioner kunde hon gott visa lite mer solidaritet med det grekiska folket, Det är inte osannolikt att det skulle öka partiets opinionssiffror.

Till Gullholmen jag for

Datorerna på jobbet har kopplats ur. Grindarna till Garnisonen är låsta. Semestern har börjat! Själv reste jag genast till Västkusten och nu är jag på Gullholmen där jag brukar tillbringa delar av mina somrar. 

 I år blir det två och en halv vecka bland vitmålade fiskarstugor, karga klippor och glittrande havsvikar på den solsäkra ön i den bohuslänska arkipelagen med strandhugg hos släkt och vänner längs kusten.

Vädergudarna har denna andra bohusvecka överraskat oss med flera dagars sol från en nästan molnfri himmel och temperaturer på över 20 grader.Nu solar jag i bikini på den övre terrassen och har till och med prövat på att havsbada från klipporna, fast jag lovar, det var iiiskallt!

Det har varit en aktiv semester. Segling, shopping, Tittis födelsedag med besök av den spanska släktgrenen från Valencia som njuter av det svala vädret i norr och en visit hos min moster och kusin på det vackra Resö strax söder om Kosteröarna. På vägen stannade vi till en kort stund vid ett av Sveriges främsta världsarv, de gamla hällristningarna vid Vitlycke fyllda med underbara bilder som berättar om resor och strider, liv och död vid bohuskusten för 3000 år sen, under den epok som vi nu kallar bronsåldern. Storslagen bildhuggarkonst som måste ha krävt mängder av kraft och kreativitet och har efterlämnat en kommunikationslänk ända in i den framtid som vi själva lever i. Se dem, jag rekommenderar gärna ett besök.

Gullholmens fiskeläge med anor från 1600-talet ser ut precis som det brukar den här tiden på året. Solen lyser över butiken, som numera heter Tempo och är kvar från förra året då vi tvingades bli delägare för att få behålla vår livsmedelsaffär (med reducerat sortiment), men närbutiken och caféet i den vita villan vid torget håller stängt denna sommar.  Det första jag måste göra när jag installerat mig i mitt vitmålade rum på övervåningen är att klippa den otäckt taggiga hagtornshäcken som växt sig nästa två meter hög och spretar åt alla håll, ett hårt fysiskt arbete som dessutom drar till sig lustiga, ibland rentav sexistiska, kommentarer från de förbipasserande. "Är det där verkligen ett jobb för kvinnor"? frågade en man som var ute och rastade taxen medan han kritiskt studerade högen av kapade smågrenar. Men på så sätt så lyckas jag ändå matcha vår granne som i år har byggt sig ett fyra meter högt Attefallshus på tomten mittemot. Tillsammans med flitiga brorsan snickras och slipas det på stugan varje dag den här semestern liksom alla andra semestrar under de 25 år jag varit här nu.

Vårt hus ligger på norra Härmanö strax bortanför kyrkan, vid vägen som leder till fotbollsplanen och vidare ut till badplatserna på klipporna och därför går det alltid en ström av boende och turister förbi vår häck. Till fotbollsplanen cyklar min systerson Vincent varje dag på min gamla minicykel för att träna knattelaget eller själv spela med Provianten i någon av Gullholmens FF:s fotbollsmatcher. Förra året vann han en pokal och nu väntar vi spänt på årets final.

Nu är det dags för lunch och ett glas gott rosévin innan vi far på båtutflykt. Ja, så rullar ledigheten på och fler spännande upplevelser väntar på vårt Gullholmen innan nästa projekt tar vid. En resa till mer solsäkra breddgrader på den grekiska ön Kalymnos i det ekonomiska kaosets Grekland, och där blir det säkert mer dramatik...

Sofia - vår sista kungliga klassresenär?

Så ska Sverige få en ny prinsessa, en ingift sådan denna gång. Den skandalomsusade dalkullan Sofia Hellqvist bli om en månad hertiginna av Värmland efter en storståtlig vigselceremoni i Slottskyrkan.

En bild från Svensk damtidning, jag anar en tvekan i hennes ögon. Rädsla? För visst är det modigt av någon med hennes bakgrund att ta sig an rollen som kunglighet, en av de mest traditionella i vårt samhälle.

Sofia har gjort en fantastisk karriär. På tio år har hon tagit sig från utvikningssidorna i tidningen Slitz in i den anrika kungafamiljen och lyckats bli hustru åt Sveriges enda prins.

Men kanske är det inte så märkvärdigt som vi tror. Sverige är nämligen bland de länder som har störst social rörligheten i västvärlden. En siffra som fått stor spridning är sannolikheten att barn till en låginkomsttagare också själv blir låginkomsttagare. Denna sannolikhet är 42 procent i USA men bara 26 procent i Sverige. I allmänhet ser man utbildningsmöjligheter som den största drivkraften till social rörlighet, och också där ligger Sverige bra till med skattefinansierade skolor och möjlighet att bedriva universitetsstudier med statliga lån med låga räntor.

Sofia började som utviknings-

flicka i tidningen Slitz och är
nu prinsessa. En modern

klassresenär.

Nu vill jag inte påstå att Sofia Hellqvist har nått sin position med hjälp av just detta verktyg, hon har mig veterligen ingen högre utbildning alls, men hon är ändå ett gott exempel på hur öppet Sverige har blivit på det sociala planet. Sofia har ändå gjort något ganska märkligt, hon har rivit de sociala skrankorna inom hovet och kungafamiljen. Bernadottefamiljen, som själva härstammar från en "enkel" sydfransk marskalk, har i generationer gjort allt för att förädla sitt blod och prinsessorna och drottningarna har varit stilfulla och väluppfostrade kvinnor från europeiska furstehus.Visst fanns det de Bernadotteprinsar som gifte sig "opassande", men de sparkades ut ur tronföljdsordningen och miste sitt apanage. Enda undantaget var Bertil och Lilian, också en f.d. strippa, men hon blev inte prinsessa förrän i 60-årsåldern, och då var de gamla synderna förlåtna.

Sofia från Älvdalen tog av sig kläderna framför kameran, deltog i en halvporrig dokusåpa och var yogalärare i New York. Sedan 2009 är hon projektledare för välgörenhetsorganisationen Project Playground i Sydafrika, placerad på lagom avstånd från den nyfikna pressens och allmänhetens blickar. Och nu alltså svensk prinsessa och hertiginna.

Sofia har gjort en modern kvinnas karriär i ett modernt Sverige, men precis som prins Daniel hamnat i en feodal stuktur där hon inte riktigt passar in. Låt henne därför bli den sista ingifta prinsessan innan vi inför republik med val till statschefsposten. Leve den nya prinsessan!