Om att vara turist i krisens Grekland

Till Kalymnos kom jag den 24 juli, full av längtan efter sol och värme och jag har inte blivit besviken. Här kan turisten hitta allt hen söker, sandstränder, shopping, kultur och sportaktiviteter. Hur verkligheten ser ut för grekerna på ön är en annan sak som jag ska undersöka när jag boat in mig i de nya omgivningarna. 

Utsikt från min grekiska terrass. I fonden syns Telendos
med sin 450 meter höga bergstopp, ett populärt mål för
öarnas många bergsklättrare. 

Jag har som sagt landat på Kalymnos, en fantastiskt bergig ö mitt i Egeiska havet där cikadorna spelar och nätterna är som mjuk, svart sammet. Vi bor i byn Massouri som ligger på öns östra kust. Huset vi hyr är gult med en stor terrass som vetter mot den mindre ön Telendos där en bergstopp på över 400 meter sticker upp ur havet och bildar ett fascinerande blickfång när man tittar ut över det djupblå vattnet. Här sitter jag nu varje kväll med Malin, Maria och Carolina och dricker vin och ouzo.

På Kalymnos har människor bott i hundratusentals år vilket grottorna högt upp i de branta bergen minner om. Dem ville jag verkligen titta på. Jag borde dock ha aktat mig. Mitt första och enda försök att klättra en liten bit upp på berget (jag ville fotografera några getter), ledde bara till att jag vrickade foten och nu kliver omkring med två stödstrumpor på ena benet. Det var som om berggrunden plötsligt gav vika och stenen rasade under fötterna på mig och sen dess linkar jag till de andras förnöjsamhet omkring och måste ta det väldigt lugnt.

Mer om Kalymnos. Här finns ingen flygplats så ön känns fortfarande ovanligt rofylld och genuin. På nätterna ljuder bozoukimusiken ut över Massouri och båtarna går med lanternor som lyser som små diamanter där ute på vattnet. Massouri är sammanbundet med två andra byar, Myrties och Elies och huvudgatan som går rätt genom alla byarna är kantad av barer, restauranger och sportaffärer där man kan hyra allt från vespor till klättringsutrustning, ön är också ett populärt centrum för bergsklättring. Dagarna är varma och vi har ägnat oss åt solbad och utflykter, en tillvaro så långt ifrån grekernas hårda vardag som det är möjligt. Samtidigt tror jag att grekerna här är glada över turisterna och det verkar som om de lever ganska bra på de här turistinriktade öarna där euron fortfarande är en fullt gångbar valuta. Men jag har fått veta att lokalinvånarna bara får ta ut 300 euro per vecka från banken och snart ska jag resa iväg och försöka intervjua några greker i huvudorten Pothia. Då får jag säkert reda på mer om hur det verkligen är att leva och bo på Kalymnos och hur krisen har påverkat människorna här.

Kalymnos here I come

Den 22 juli återvände jag från Gullholmen till Stockholm, 15 grader och hällregn gjorde tillvaron nästintill outhärdlig men som tur var så skulle jag ju resa iväg nästa dag, så det blev bara tid för en snabb ompackning. Sedan till Arlanda för resa mot Grekland. När Premiärplanet rusade motorerna för att lyfta mot södern fick jag kämpa för att hålla tårarna tillbaka och bara tre timmar senare landade vi på Kos flygplats. Värme och sjungande syrsor mötte mig när jag anlände till Mastichiari i medelhavsnatten och nu är jag här, på Kalymnos i Dodekaneserna.

Och vackert är det verkligen. Huset jag lyckats hyra har en fantastisk terrass med utsikt över ön Telendos och ett azurblått egeiskt hav. Baden är ljuvligt varma och vinet smakar bara lite kåda. I kväll blir det bouzoukikväll på Zorba, fast jag kan inte dansa eftersom jag har vrickat foten. Nu ska receptionisten på Aphroditi gå hem så fortsätting följer i morgon.

Har Magdalena Andersson tappat tron på demokratin?

Grekland är i kris och landets politiska ledning och långivarna har enats om ett avtal som av tidningen "Der Spiegel" karakteriseras som en katalog av grymhet. Villkoren är hårdare än de som omgav det tidigare räddningspaketet och som röstades ner i en grekisk folkomröstning förra veckan. Men finansminister Magdalena Andersson verkar ändå tycka att det är helt rätt att förse landet med en politisk överrock. 

Tummen upp för grekisk överrock. Men är det förenligt
med demokratiska principer att köra över det grekiska 
folket? 

Hela 86 miljarder euro behöver Grekland omedelbart för att rädda sina banker. Bland de mest spektakulära kraven från trojkan (EU, ECB och IMF) för att betala ut nödlånet finns villkoret att IMF ska vara med på lånet igen, vilket i klartext innebär att de, över medborgarnas huvuden, får ett avgörande inflytande över landets ekonomi och politik. Vidare måste Grekland informera institutionerna om all ny lagstiftning på relevanta områden och få godkänt innan lagförslagen ens kan presenteras för parlamentet och folket! Dessutom ska eurogruppen  ha en permanent bas i Aten.  Av de skuldavskrivningar som grekerna hade bett och bönat om syns ingenting till i avtalet, bara ett vagt löfte om att grekernas skuldberg ska "omstruktureras" i framtiden.

Som man väl kunde vänta sig kommer redan nu krav på inskränkningar i rätten till stridsåtgärder och kollektivavtalsförhandlingar, åtgärder som alltså öppnar för tuffa tag mot landets löntagare när de protesterar mot försämrade arbetsvillkor och sänkta löner.

Den här uppgörelsen borde, tycker man, väcka en viss förstämning i den sittande s-mp-regeringen. Magdalena Andersson blir, som svensk finansminister, regelbundet intervjuad om situationen i Grekland och hennes uttalande i Svenska Dagbladet den 14 juli är mer än förskräckande, ja det får mig att riktigt hicka till

Magdalena Andersson tycker tydligenatt det nu är rätt att ett annat land kan åsidosätta parlamentet och gå in och ta över styrningen av ett annat land, något som av den amerikanska ekonomen Joseph Stieglitz betecknas som ett slag mot demokratin. Rena ockupationen. På frågan om hur värdigt det är för en självständig stat att få en överrock som Grekland nu får så svarar hon enligt Svenska Dagbladet: "Det var så här vi lärde oss på 90-talet. Den som är satt i skuld är inte fri. Vill man låna av andra länder så vill de försäkra sig om att få tillbaka pengarna. Det är skattebetalarna i de andra euroländerna som betala."

Finansministern refererar till Sveriges ekonomiska kris på 90-talet, då svenska staten tog över konkursmässiga banker, med orden "den som är satt i skuld är inte fri". Men åtgärderna byggde på beslut som förankrades i den svenska riksdagen.Det var inte heller tal om att någon utländsk långivare skulle gå in och styra den svenska staten över medborgarnas huvuden.

Tycker Magdalena Andersson också att det är rätt att långivarna åsidosätter folkets rätt att strejka för att protestera mot sänkta löner och inskränker rätten att teckna kollektivavtal för att säkra en rimlig löneutveckling?  I så fall har ju det häpnadsväckande inträffat att hon inte längre kan kalla sig för en socialdemokratisk minister utom möjligen till namnet. Ett socialdemokratiskt parti som gör gemensam sak med den internationella högern bör kanske se sig om efter ett nytt varumärke.

Nu kan det ju tänkas att Magdalena är så rädd för att skada det internationella finanskapitalets investeringsvilja att hon säger sådant som hon egentligen inte menar men i linje med sitt partis traditioner kunde hon gott visa lite mer solidaritet med det grekiska folket, Det är inte osannolikt att det skulle öka partiets opinionssiffror.

Till Gullholmen jag for

Datorerna på jobbet har kopplats ur. Grindarna till Garnisonen är låsta. Semestern har börjat! Själv reste jag genast till Västkusten och nu är jag på Gullholmen där jag brukar tillbringa delar av mina somrar. 

 I år blir det två och en halv vecka bland vitmålade fiskarstugor, karga klippor och glittrande havsvikar på den solsäkra ön i den bohuslänska arkipelagen med strandhugg hos släkt och vänner längs kusten.

Vädergudarna har denna andra bohusvecka överraskat oss med flera dagars sol från en nästan molnfri himmel och temperaturer på över 20 grader.Nu solar jag i bikini på den övre terrassen och har till och med prövat på att havsbada från klipporna, fast jag lovar, det var iiiskallt!

Det har varit en aktiv semester. Segling, shopping, Tittis födelsedag med besök av den spanska släktgrenen från Valencia som njuter av det svala vädret i norr och en visit hos min moster och kusin på det vackra Resö strax söder om Kosteröarna. På vägen stannade vi till en kort stund vid ett av Sveriges främsta världsarv, de gamla hällristningarna vid Vitlycke fyllda med underbara bilder som berättar om resor och strider, liv och död vid bohuskusten för 3000 år sen, under den epok som vi nu kallar bronsåldern. Storslagen bildhuggarkonst som måste ha krävt mängder av kraft och kreativitet och har efterlämnat en kommunikationslänk ända in i den framtid som vi själva lever i. Se dem, jag rekommenderar gärna ett besök.

Gullholmens fiskeläge med anor från 1600-talet ser ut precis som det brukar den här tiden på året. Solen lyser över butiken, som numera heter Tempo och är kvar från förra året då vi tvingades bli delägare för att få behålla vår livsmedelsaffär (med reducerat sortiment), men närbutiken och caféet i den vita villan vid torget håller stängt denna sommar.  Det första jag måste göra när jag installerat mig i mitt vitmålade rum på övervåningen är att klippa den otäckt taggiga hagtornshäcken som växt sig nästa två meter hög och spretar åt alla håll, ett hårt fysiskt arbete som dessutom drar till sig lustiga, ibland rentav sexistiska, kommentarer från de förbipasserande. "Är det där verkligen ett jobb för kvinnor"? frågade en man som var ute och rastade taxen medan han kritiskt studerade högen av kapade smågrenar. Men på så sätt så lyckas jag ändå matcha vår granne som i år har byggt sig ett fyra meter högt Attefallshus på tomten mittemot. Tillsammans med flitiga brorsan snickras och slipas det på stugan varje dag den här semestern liksom alla andra semestrar under de 25 år jag varit här nu.

Vårt hus ligger på norra Härmanö strax bortanför kyrkan, vid vägen som leder till fotbollsplanen och vidare ut till badplatserna på klipporna och därför går det alltid en ström av boende och turister förbi vår häck. Till fotbollsplanen cyklar min systerson Vincent varje dag på min gamla minicykel för att träna knattelaget eller själv spela med Provianten i någon av Gullholmens FF:s fotbollsmatcher. Förra året vann han en pokal och nu väntar vi spänt på årets final.

Nu är det dags för lunch och ett glas gott rosévin innan vi far på båtutflykt. Ja, så rullar ledigheten på och fler spännande upplevelser väntar på vårt Gullholmen innan nästa projekt tar vid. En resa till mer solsäkra breddgrader på den grekiska ön Kalymnos i det ekonomiska kaosets Grekland, och där blir det säkert mer dramatik...

Sofia - vår sista kungliga klassresenär?

Så ska Sverige få en ny prinsessa, en ingift sådan denna gång. Den skandalomsusade dalkullan Sofia Hellqvist bli om en månad hertiginna av Värmland efter en storståtlig vigselceremoni i Slottskyrkan.

En bild från Svensk damtidning, jag anar en tvekan i hennes ögon. Rädsla? För visst är det modigt av någon med hennes bakgrund att ta sig an rollen som kunglighet, en av de mest traditionella i vårt samhälle.

Sofia har gjort en fantastisk karriär. På tio år har hon tagit sig från utvikningssidorna i tidningen Slitz in i den anrika kungafamiljen och lyckats bli hustru åt Sveriges enda prins.

Men kanske är det inte så märkvärdigt som vi tror. Sverige är nämligen bland de länder som har störst social rörligheten i västvärlden. En siffra som fått stor spridning är sannolikheten att barn till en låginkomsttagare också själv blir låginkomsttagare. Denna sannolikhet är 42 procent i USA men bara 26 procent i Sverige. I allmänhet ser man utbildningsmöjligheter som den största drivkraften till social rörlighet, och också där ligger Sverige bra till med skattefinansierade skolor och möjlighet att bedriva universitetsstudier med statliga lån med låga räntor.

Sofia började som utviknings-

flicka i tidningen Slitz och är
nu prinsessa. En modern

klassresenär.

Nu vill jag inte påstå att Sofia Hellqvist har nått sin position med hjälp av just detta verktyg, hon har mig veterligen ingen högre utbildning alls, men hon är ändå ett gott exempel på hur öppet Sverige har blivit på det sociala planet. Sofia har ändå gjort något ganska märkligt, hon har rivit de sociala skrankorna inom hovet och kungafamiljen. Bernadottefamiljen, som själva härstammar från en "enkel" sydfransk marskalk, har i generationer gjort allt för att förädla sitt blod och prinsessorna och drottningarna har varit stilfulla och väluppfostrade kvinnor från europeiska furstehus.Visst fanns det de Bernadotteprinsar som gifte sig "opassande", men de sparkades ut ur tronföljdsordningen och miste sitt apanage. Enda undantaget var Bertil och Lilian, också en f.d. strippa, men hon blev inte prinsessa förrän i 60-årsåldern, och då var de gamla synderna förlåtna.

Sofia från Älvdalen tog av sig kläderna framför kameran, deltog i en halvporrig dokusåpa och var yogalärare i New York. Sedan 2009 är hon projektledare för välgörenhetsorganisationen Project Playground i Sydafrika, placerad på lagom avstånd från den nyfikna pressens och allmänhetens blickar. Och nu alltså svensk prinsessa och hertiginna.

Sofia har gjort en modern kvinnas karriär i ett modernt Sverige, men precis som prins Daniel hamnat i en feodal stuktur där hon inte riktigt passar in. Låt henne därför bli den sista ingifta prinsessan innan vi inför republik med val till statschefsposten. Leve den nya prinsessan!

Välkommen till prekariatet

Så heter en pjäs som just nu går på Kulturhuset Kilen i Stockholm. En allkonstföreställning där tre skådespelare med hjälp av sång, dans, teater och en stor portion ironi skildrar tillvaron på arbetslivet botten.

Kanske hade sett lite mindre glada ut om de verkligen varit hänvisade till prekariatet i stället för att stå på en scen och spela teater varje kväll, för att tillhöra prekariatet är ingen särskilt rolig historia.Prekariatet är enligt den brittiske ekonomiprofessorn Guy Standing en framväxande klass präglad av kronisk otrygghet.Hur och när började prekariatet ta form? Från 1980-talet och framåt skapade den nyliberala ideologin förutsättningar för globaliseringen, vilket innebar att arbetsmarknaderna avreglerades för att bli mer flexibla, samtidigt som mekanismer för social och ekonomisk trygghet pressades tillbaka och utbildningen varufierades för att tillgodose näringslivets behov, menar Standing. Det var under de decennierna som prekariatet växte fram. Den nyliberala modellen, som gett fritt spelrum åt marknadskrafterna och belönat de mest konkurrenskraftiga, har med hans formulering banat väg för en varufiering av politiken och en ”uttunning” av demokratin.

In sin bok föreslår Guy standing 29 olika åtgärder för att komma tillrätta med prekariatets utanförskap. De tänkbara politiska åtgärder och institutionella förändringar som han ingående diskuterar i sin nyutkomna bok syftar till att förbättra prekariatets situation, och kan ses som ett övergripande ramverk för handlande. Reglera det flexibla arbetet, återskapa yrkesgemenskaperna, undanröj fattigdoms- och prekaritetsfällor, garantera rättssäkerhet för alla, det är några av artiklarna i Standings färdplan för prekariatet. Han föreslår också en reglering av sms-lånen, så att de blir marginella och sällsynta.

Därför blir inte Hillary president

Det amerikanska presidentvalet börjar närma sig igen. En av de mest framträdande kandidaterna är Hillary Clinton, Bill Clintons fru och ena halvan av den på 90-talet så framgångsrika Billarykombon, som sen blev senator för New York och 2008-2012 var utrikesminister i Barack Obamas första regering.

Blå ögon. Frågan är om de kan föra Hillary ända
till Vita huset trots hennes bristande utstrålning.

Svenska skribenter från höger och vänster jublar och utser henne genast till segrare, men Hillarys
kandidatur är också på många håll starkt ifrågasatt. Ett av de intressantaste argumenten kommer från Gleb Kuznetsov i the Moscow Times.

Enligt honom kommer Hillary möjligen att vinna den demokratiska nomineringen men inte presidentvalet och skälet är att hon inte är tillräckligt tilltalande. En amerikansk president måste absolut vara tilldragande. En charmerande figur som ler mot dig i tv-reklamen och som människor känner att de har lust att bjuda in till privat lunch där hemma och diskutera livets mening med. Den utstrålnigen har de flesta amerikanska presidenter haft, från den stilige Kennedy via cowboyen Reagan och hunken Clinton till den charmerande skolpojken George W Bush och sån är inte Hillary enligt skribenten. Ju mer tv-mediet växer i betydelse, desto viktigare blir dessa egenskaper för en blivande president.

Hillary är mer av en skolfröken än en populär familjemedlem, en administratör med vassa kanter som antar en upphöjd position och med ett ansträngt leende försöker sänka sig ner till folkets nivå när det är dags för val.

Och visst, han har en poäng. Hillary är faktiskt inte extremt folklig och charmerande och att hon dessutom är kvinna tror jag ligger henne betydligt mer i fatet än Obamas mörka hy gjorde under hans valkampanj. USA var ju redo för en svart president kanske ni invänder. Men Obama är ändå till hälften vit och har kuk. Hillary är den första trovärdiga kvinnliga presidentkandidaten i USA men frågan är om de moralkonservativa amerikanarna är redo för en snopplös president, Som dessutom är nästintill 70 år. Blir hon president och omvald (amerikanska presidenter får sitta på sin post i högst åtta år) är hon nästan 80 år när hon avgår till skillnad från Obama som bara är 55.

En annan sak som ligger Hillary i fatet är att demokraternas tid på presidentposten håller på att rinna ut. Obama har varit en svag president, republikanerna vann tillbaka kongressen i mellanårsvalet och det är normalt att presidentmakten skiftar mellan de två partierna. Republikanerna har oförskämt mycket tid och pengar för att matcha fram en passande kandidat. Problemet för republikanerna med ätten Bush i täten, är att de betraktas som krigshetsare som tömde den amerikanska kassan för att uppnå sina mål i Irak. Där har Hillary en fördel trots att hon betraktas som mer hökaktig i  utrikespolitiken än den sittande presidenten. Demokraterna är generellt mer benägna att använda soft power än direkta militära insatser, vilket är billigare för skattebetalarna. Att Hillary dessutom vill begränsa möjligheterna att ge stora privata donationer till politiker och politiska partier gör henne till en av de få amerikanska politiker som verkar ta demokratifrågorna på allvar.

Men som sagt, den i tv-reklamens förlovade land så viktiga karisman saknas och det enda som kan tala till HC:s fördel är väl att hennes farligaste motståndare, Jeb Bush från politik- och oljeklanen Bush, inte heller är någon sprudlande charmör utan en rätt grå typ med trista glasögonbågar.